The doctor in me

Den här veckan alltså. Riktigt grå och svår att förstå. Äntligen börjar fredagen så smått närma sig och en resa till Linköping är förestående. Nu är Linköping en plats jag kan ta mig till för att komma bort, en tillflyktsort där det går att släppa handbromsen, och lättare bara njuta av nuet. Samtidigt som jag går på gator jag känner igen och hemtamt hittar till de skönaste platserna. Det brukade väl vara lite tvärtom när Linköping var hemma.

"Man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå" sjunger Jonathan Johansson, och det är väl precis det jag lärt mig göra. Små kriser uppstår och försvinner. Eldflugan tänds och slocknar. Dagarna kommer och går.

Aldrig har jag längtat efter sommaren, den där bekymmerslösa sommaren man upplevde som ung, när inga framtida bekymmer fanns, bara ett oberusat nu med leken som höll dig levande. Det ständigt ofullbordade spelet som upphörde och tog vid till samma premisser. En boll, en vägg, två personer. En boll, ett mål, två personer. En kommenterande röst inombords som fantasifullt plockade fram improviserade situationer mellan, säg Tyskland och Brasilien. Ingen förlorare, bara vinnare. Och fortsättningen av livet ett försök att upprätthålla balansen. Att hitta de där glimtarna av lycka då alla är med i spelet. Då alla förundras över den lilla rörelsen, nuet med den där nästan omöjliga räddningen, en fascination som likt den rödskäggiga positivtoken Lasse i tillsammans ligger mer i betraktarens öga än storheten i att göra det själv. Den där känslan finns inte i riktigt i musiken, finns inte riktigt i kärleken och inte heller riktigt i alkoholen. Finns bara i den unisona upplevelsen av lek, i lyckan av att det är fan nu det händer.

Den bästa musiken 2011?

Försöker tänka efter lite kort vilka albumsläpp som gjort mig glad förra året. Kommer direkt att tänka på Bright eyes lite osköna men stundtals underbara "the people's key". Ett religiöst koncept, visst, men ibland blir det nästan lite college-rock av det hela, vilket känns lite märkligt.

Vidare: Bob hunds "det överexponerade gömstället" kändes uppfriskande.

Deportees "Islands & shores" och Jonathan Johanssons "Klagomuren" är fräscha välproducerade album, men jag måste lyssna in mig bättre.

Gamla favoriterna Radiohead överraskade med att ha några fina låtar på sitt schizofrena albun "King of limbs". Mellan alla oljud hittar "Codex", "Give up the ghost" och "Separator" ut.

My morning jacket får mig direkt med "Victory dance" men deras album "Circuital" får mig inte riktigt att fastna i det långa loppet. Lite för...amerikanskt kanske.

Sammanfattningsvis: Som vanligt är jag givetvis inte i fas med marknaden men i år har jag följt en del skivsläpp åtminstone och det är kul att vara med lite från början ibland. Nu blir det att fortsätta krydda spotify-listorna och fortsätta lyssna på de gamla vanliga albumen med Dylan, the Shins, the national och Bright eyes. Fy fan vad tråkig jag är. Nu har jag skrivit nåt i alla fall. Det här var också en dag.