Några veckor kvar i Norge, sen? (I backspegeln: Linköping)

Jag kommer sakna utsikten. Där jag sitter hopkurad framför datorn ser jag ut över en mossig balkong och en halvmilslång slätt som breder ut sig nedanför kullen vi bor på. Vid horisonten vilar en milsvid ås som en sovande sköldpadda. Vi kallar den Kjos. Det är den vackraste utsikten jag någonsin haft. Folk betalar för att bo vid vatten. Jag skulle betala för detta. Jag betalar visserligen för detta.

Ser Kent Live i New York och funderar. Ska jag lämna ett land med välbetalt arbete med goda förhållanden och dålig kosthållning för ett land utan arbete men med ett språk jag saknar, och riktig lunch?

Ofta känner jag mig för gammal för det här. För gammal för facebook, Sex and the City, vänner och fester på tisdagar en gång i månaden. För gammal för storögda konversationer om ingenting. Vi går in i ett årtionde och ovissheten blir visst större för varje år. Jag saknar någon form av skola. Någon form av stabil institution där jag kan välja vem jag umgås med. Jag saknar en stad. Ett lugn. En puls. Jag antar att jag saknar Linköping. Fotbollen. Att åka buss från Motala och komma hem. De där onsdagarna på flamman som var som en egen liten jazzig värld med gladlynta diskussioner över muggar med öl. Platens. Smells like teen spirit i en källare. De äldre damerna på övervåningen på Harrys, som var så förlorade i ett ÖStergötland man visste att man snart skulle lämna. Vilken stad. Den lilla stadskärnan med pulsen och kebaben och den där Tanneforsgatan som sneddar torgen som en blå familjebacke med attityd och kjoltyg. Systembolaget. Grolsch. Gösser. Kung. Vimanshäll och våningen där vi bildade ett litet band en bakfull söndag, och sådde små frön till de där tonårsdrömmarna man aldrig hade. Karlbergs IP. Fåren vid sidan av planen och alla hörnorna som jag fick pannan på. Baracken där vi vuxna pojkar hade så roligt tillsammans. Rejäl östgötska, pilsner och bortamatcher.

Allt det där förlorade, som jag kanske inte så mycket längtar till, men mer uppskattar att jag fått ta del av. Ett rätt rockigt mellanstort svenskstadsliv med lantlig prägel.

Vad händer nu?