Det har varit ett ensamt år.

De mest verkliga tillfällena(jag fattar aldrig riktigt hur man ska böja den där formen i bestämd form plural, minns att jag har minst två kompisar som hävdar att det där a:et ska bort men jag tycker det känns sepe då) uppstår kanske när man är som mest förvirrad. När någonting inte går alls som man tänkt och man står eller sitter där med blossande kinder och undrar vad som gått snett. Missuppfattningar, förluster och pinsamma ögonblick minns jag med exaktheten hos en statisk filmscen av Roy Andersson, medan lyckliga stunder verkar omöjliga att återskapa. Även om jag faktiskt har vaga minnen av dem.

Det är också skillnad på lycka och lycka. Kanske har man alltför ofta varit full när man var lycklig. Därför minns jag kollapsen utanför Odal(som ledde till det där ljuset av den första kärleken), cykelställsincidenten i söderstaden(som ledde till den där porlande ljumheten av den mer vuxna kärleken) och den skrattande Herrgårdsdansen(som ironiskt nog blev min första tonårsförälskelse vid 23 års ålder) som visserliga fantastiska händelser, men ändå i grund och botten overkliga. Omöjliga att framkalla på nytt. Emedan den långa resan till Skåne(filmstjärnevintern) och uttagningen till nollelvan(Veckans bästa spelare i östergötland) är mer verkliga minnen som bygger på prestationer skapade utan självförtroendets alkholrus. Förmodligen är fyllans lycka minnen som känns lyckligare, men jag kan inte berätta om några färger, ansiktsuttryck eller miner, så som när filmstjärnas ögon var lika gröna som de röda skorna eller efter matchen 2003 på Grosvad när Anders "Äre" Hellberg sa att "Vi inte vunnit matchen utan X. Han var skillnaden mellan vinst och förlust" och den självgode Samir nästan ville ge min buketten som matchens lirare som han något felaktigt hade fått.

Varför är minnen så viktiga? Varför känner jag mig så ensam i min lilla lägenhet och inser plötsligt att samtalets begränsingar och alla de värden vi lägger i andras och våra egna ord för att snarare tillfredsställa konversationen än oss själva är ett hyckleri mot oss. Alltför ofta är visheten tystnad. Jag har nog inte sagt mycket av värde själv i år. Det mesta bara för att man vill vara med. Inte sitta ensam. Och inte i all evighet diskutera hur osäker man är, att man egentligen inte har en jäkla aning om någonting. Man kan se rätt filmer, läsa rätt böcker, skriva rätt ord, och lära sig peka på de sidor där någon uttrycker det man själv längtar efter. Men tjänar det något till? Skriver man någonsin sångerna själv och vem var egentligen först?

Nej, det har varit ett ensamt år. Alla de där flickorna som vissa avundas mig över att jag träffat är bara ett betyg på hur osäker jag är, ständigt letande efter något som inte finns i mig själv. Det handlar inte om att det skulle vara något fel på dem, inte alls, men inga vackra ögon i världen kan tala om för mig att jag duger om jag inte tror på det själv. Problemet är bara att ensamhetens mörker än mindre kan göra det.

Ibland kanske man letar efter någon som också letar även om man mår bättre av någon som klarar sig utan att skärskåda sig själv och hela baletten.