Tre veckors fantastisk semester avslutades i Kristianstad

På fredagen gjorde vi lilla torget och Kanalgatan.

På lördagen lugna gatan, Kebab City, Tivoliparken med loop troop och Timbuktu(David berättade just att han såg båda dessa artister på Kuba i våras, för sex kronor, hehe, jag betalade 500...Men det var det lätt värt!)

Tack Kristianstad för ett jävligt bra gräs, konsertgräs alltså, på marken!

Bugningar, bokningar och glädjeskutt för Tobbe, Ditte och Linnea!

Victory dance!

Om varför Bright eyes knäckte coldplay

Detta är Conor. Mitt framför mig. I Azaleadalen, Göteborg, 28 juni.

Jag vet inte vad det är med människor och gå på konsert. Vet heller inte vad det är med människor och musik. Sent omsider har jag insett att de allra flesta människorna gillar musik av den enkla anledningen att det fortfarande finns radiokanaler, skivbolag och bilstereo, och att de på grund av dessa omständigheter nödgas nå igenkänningsfaktor på enkelinmatade låtar som Umbrella, vill du ligga med mig då, och den där on the floor som bygger på lambada. Jag kan göra en top 10-lista till vilken ung butiksansvarig som helst, men jag kan inte höra på deras svar när de säger: "On the floor", på den öppna frågan: "Vad lyssnar du på för musik?". Utefter mina premisser blir min följdfråga då: "Är det ett band?". Om man inte kan definera ett axplock av sin musiksmak till mer än en nykommen radioplåga orkar jag inte länge till.

I det här sammanhanget söker jag för övrigt inte konsensus utan snarare bara ett uns av musikintresse. Vi kan prata metal, liksom, trots att jag hatar det.

Nog om det.


Conor Oberst. Han gjorde en liten trio skivor åren kring 2000 med sitt Bright eyes som var blanda och ge, och alltid innehöll oflörtiga partier med prat, intervjuer, oljud eller skrammel. Däremellan fann man gobitar som "the city has sex" på "let off the happiness", "the calendar hung itself", "arienette" och "the center of the world" från "fevers and mirrors" samt "lover, I don't hate to love" på skivan med det fantastiska långa namnet "Lifted, or the story is in the soil, keep your ear to the ground".

Sen dröjde till 2005 innan Conor hamnade i ett i mina ögon totalt tillstånd av kreativt momentum och släppte de två helt underbara skivorna "I'm wide awake it is morning" och "digital ash in a digital urn". Han blev en poesimaskin som spottade ut sig ett tjugotal eminenta historier om svärta, alkohol, kärlek, livet, universum och fan i mig allting. Jag har lyssnat på dessa två skivor under närmare sex års tid i flera intensiva perioder och jag blir aldrig klar. Likt gamle Bob Dylan under sina poetiska storhetsperioder handlar detta om lyrik på en så hög nivå att det tar tiotals år innan folk förstår vad HAN kanske menar. Men det roligaste är att det här är så i tiden. Jag är samtida med den här snubben. Han är bara några år äldre än mig. Jag får följa med på tåget. Och i dagens förspända västvärld skulle jag kunna spara ihop slantar under ett par månader och flyga över till Omaha, Nebraska eller vart som helst i världen och se den maniske poeten gå loss. Så såg det nog inte ut när Dylan släppte "Bringing it all back home" och "blonde on blonde".

Nåja. Efter detta 2007 och det lite mer storbandiga men sökande albumet "Cassadaga" la Conor Bright eyes åt sidan, åkte till Mexico o rökte på och gjorde ett countryinfluerat indianalbum med mestadels märkliga melodier, och nåt år senare ett till som jag inte orkat ta vid mig innan han i år återupptog Bright eyes och släppte "People's key", ett album som vid första lyssningen lät lite otight och spontant men efter hand växer och börjar ge mig det jag vill ha. Svärtan. Lyriken. De kloka tankarna. De hatiska älskvärda melodierna. Direktheten. Med ett ord: Indie. "Hear it comes, that heavy love, I'm never gonna move it alone", som KILLEN uttrycker det i "Shell games". Det är stora bollar i rullning, sa Sysifos.

Hur glad är jag inte att jag sprang genom slottskogen under "Four winds", plöjde genom den oförstående publikmassan och stod på första parkett när min hjälte gick lös. Tänk om jag missat det! Tänk om jag stått där som en död sill bland de andra 25 000 på coldplay två timmar senare och skanderat "Uöuööö" till viva la vida utan att ha ett helt annat liv att jämföra med. Och det största: Jag höll i hans arm, hans högra, seniga högerarm, jag kände hans doft, den söta doften av manssvett tillhörande min generations största poet. VIVA LA VIDA!

(Ja, Kalle Brage, om du läser detta, den här var till dig. Fyll i mig, ge mig tips, du kan det här.)