Vi gör den här staden som vi har fått för vana att göra den, dom lyckliga stunderna uppstår där på fredag och lördagkvällarna när vi glömmer vardagens bojor och går loss i musikquiz och gör oss roliga på varandras bekostnad. Sen tar vi en taxi ner till stadens nöjesmetropol och dansar oss fram till förhoppningsvis glada blickar från främmande varelser. Det finns inga direkta bekymmer och det hela är underhållande och helt i sin ordning.
Men det blir alltid söndag igen, och då vaknar jag gärna ensam i min säng och runt tolvslaget kliver jag ur min säng och vandrar den korta biten till köket, öppnar kylskåpet och häller upp ett glas läsk och spanar efter något ätbart, gärna nån typ av matlåda som funkar att äta kall. Sen slötittar jag på teve, sätter igång någon passande musik och smsar någon som kanske vill ses senare så inte ensamheten blir total.
En måndag hägrar en liten bit längre fram och det är väl ingen jätteångest i det, bara bilden av den där veckan som är ganska lik den förra och de där upprepade uppgifterna man får betalt för och den där ständiga längtan till nästa rast, nästa lilla befriande samtal med kollegan, nästa lunchlåda, nästa gång jag öppnar porten till arbetsplatsen och beger mig hemåt. Allt för att leda till den där onsdagen då man är på rätt sida, torsdagen då planerna smids, fredagen då friheten är här och lördagen då hoppet om det nya mötet når sitt crecsendo. Det där mötet som sällan är något mer än en ömsesidig längtan bort, bort från det här, om inte annat så bara en glimt av någonting mer spännande.
"Du var älskad av alla, och alla gick under, det finns ingen lycka, bara lyckliga stunder", som Plura sjunger i "Vid världens ände".
Det blir mycket Eldkvarn idag.
