Jag tänkte skriva lite om fotboll. Det är mycket fotboll nu. Landslaget kämpar för att ta sig till EM och rädda min sommar 2012 för ett äventyr i östeuropa. Alla de stora ligorna är igång och IFK har fullt upp med sin knackiga trupp att rädda sig kvar i den allsvenskan. Men jag vill skriva om mig. Om mitt fotbollssparkande i den lägsta ligan med linjedomare.
Varför är det så roligt att göra mål? Idag lyckades jag till sist spräcka den där urtråkiga nollan i protokollet och göra en "strut". Vi mötte Krokek på hemmaplan och hade en otäck bortaförlust från i våras(0-6)i bagaget och eftersom vi mitt lag NFF ligger på ganska säker mark i tabellen i division 5 östra medan Krokek slåss för att hänga kvar kunde man ju tänka sig att de skulle vara mer motiverade än oss. De kanske de var, men vi öste på framåt och 4-0 i paus var i underkant.
Jag slog för övrigt ett mycket fint tidigt inlägg mot bortre stolpen från min högerbacksposition som nickades in på ett mycket vackert vis i en situation som inte var helt olik Kennets ohyggligt höga hopp sommaren 94. Men jag kände mig inte som Roland Nilsson. I försvarsspelet var jag ärligt talat rätt lost, mycket på grund av att deras vänsterytter var en och femtio kort och vindsnabb.
Skitsamma, jag dyngade in 3-0 på en hörna som damp ner framför fötterna och jublade som om det var en VM-match medan jag sprang med armarna uppsträckta. Av nån anledning riktade jag min glädje mot mittpunkten och glömde bort mina lagkamrater. Kanske var jag rädd att inte hinna i position till avsparken.
Till sist vann vi med 7-0 och säkrade defintivt nytt kontrakt. Jag skiter i att det är en låg division, jag tänker fira som en hjälte ikväll. Om det känns rätt är det fan i mig inte fel. Man kan vara glad för de minsta saker. Man får det. Jante-lagen kan ta sig där fram.