Det är plötsligt mycket varmare, det kommer en helg när Linköping fylls av lätt uppklädda människor i golfpiké sommarklänningar låga converse och dessa ständigt hårsprayade snedluggar.
Jag tänker på mitt tafatta bloggande. Mitt sätt att ge upp skrivandet nästan innan jag ens kommit igång. Jag har aldrig varit någon pennsnurrande ekvilibrist när det gäller att skriva. Aldrig haft rutinen. Aldrig hållt den där jämna nivån som exempelvis den ständigt oövervinnerlige bloggaren Kalle. Det måste jag ändå ge honom, att detta med bloggeri det är hans gebit.
Själv är jag ojämn som få. Växlar mellan högt och lågt. Jag kommer på grejer på en promenad längs tinnerbäcken när jag ser en anka dyka ner med huvudet före i spa't. Sen är det bortglömt. Jag presterar inte vid tangentbordet. Jag reflekterar kanske inte över tillvaron på det sättet. Kanske ÄR mer. Bara är. Jag har träffat mkt människor på sistone. Igår minglade jag på 55:an till exempel. Behandlade sunk och artonårshaket(i all sin härlighet) som ett cocktail-party. Pratade med två komvux-nittonåriga studentpojkvaskrar, en italiensk donna, en korthårig madrid-studentska, och så bartendern, den biffiga lilla halvkurden som jag såg i vimlet på öland somras när han spontanrappade på en öppen scen och ägde stället.
Fan det händer grejer igen plötsligt. Det är kul. Spelade lite beachvolley igår med australiensare från landslaget. Hänger med Johan som blivit vansinnigt party. Det rullar. Vimanshäll och Ramshäll is the shit. Majelden. Shit. Plötsligt kom solen och folket och jag gillar det. Vi lever upp. Vi kallar det ett liv. Det kan vi väl ge oss?
