Evangelium för oss som inte förstår

Vi har haft två till bredden ångestfyllda veckor i folkhögskolan. Jag och säkert många med mig känner att skolarbetet, Motala men kanske framför allt bristen på självinsikt står en upp i halsen. De enda gångerna vi lever upp är när snusdosor flyger i luften eller glider på redaktionsbord och träffar härligt ömmande knogar. Vi blir som barn på eftermiddagarna. Läser pop-quiz-frågor från 1990 och svarar Marvin Gaye eller Pink floyd på alla frågor. Plötsligt blir jag redaktionssekretare för att ingen annan vill. Jag hade planerat att säga att jag är det sämsta ledarämnet norr om Sahara men i stället tog jag taktpinnen, dämpade en dosa på bakdelen och klev in i datasalen för att skriva ett av mina numera sällsynta blogginlägg. Det är inte skolans fel att det är så här. Inte mina klasskamrater heller. Ansvaret för mitt eget liv ligger i mina egna händer och jag är egentligen inte ledsen över att det inte stundar någon framtida utopisk inkomstinbringande karriär inom räckhåll. Jag är bara ledsen över det mörker som jag famlar i. Jag börjar komma under fund med vad vi är. Vi, jackass-generationen som på något vis har genomskådat meningen med vår roll i samhället. Vi skiter i hur mycket pengar vi får in på kontot, skiter i att upprätthålla någon slags heder i form av att vara duktiga och det finns inget inneboende ljus av barmhärtighet eller empati i oss som skulle innebära att vi ville arbeta pro bono. Vi får våra kickar av att leka. Och egentligen behöver vi knappt göra något annat. Problemet är att vi till stor del har glömt bort hur man gör när man leker. Ibland uppstår situationer där ljusglimtarna kommer fram. Vi hittar "det" med en liten boll i korridoren. Vi spelar "slapshot" på lokaltdningen mitt i:s hemsida unisont i datasalen och berättar om hur det går. Vi skrattar åt hutlöst roliga skämt. Vi är nästan där. Men aldrig riktigt. I väntan på förlösning.