Man hankar sig fram på panadinhos de peixe och plötsligt: en ljusning

Man går till Ica-affären och köper två stora paket fiskpinnar och ett kilo morötter och tvekar: Har jag råd med majonäs, har jag råd med mjukost på extrapris? Nej, blir svaret och man fifflar ifrån sig burken på fel hylla för att inte tappa platsen i kön, halar fram sina pantkvitton och sular dit den sista femtilappen. Det finns en charm med att hanka sig fram, visst, men att ligga på minus är överskattat. Det är förjävligt. Så länge jag hade ett studielån var jag en rik jävel. Jag hade inga problem att leva ett rätt lyxigt liv på de där sjutusen som skulle vara så vårt att överleva på enligt alla studenter i alla tidningar och skit. Höj studiemedlet, dillades det om. Jag höll aldrig med. Jag tyckte jag hade för mycket pengar. Men det är klart, jag röker inte, får inte mens och sminkar mig bara vid speciella tillfällen... Typ maskerad.

Jaja, min poäng är att det är rätt lätt att gå vidare med lite flyt. Via en kompis till min syster och min bror har jag fått jobb i Stockholm, och min enda insats är att ta tåget dit och vara lite på alerten. Dessa osäkra jobb med kort varsel passar mig perfekt. Inget: Du kan bli fruktbud på deltid om 2 månader(Arbetsförmedlingen) eller: Det ser tufft ut just nu och att du jobbat tre år i företaget tjänar ingenting till, vi behöver en student som skiter i sina studier och har csn men hellre knegar lager(Academic work). Vilken jävla working class hero man är. Jag tar vad som helst nu. Ända får jag rätt softa grejer. Fast de här dagarna när jag sitter hemma tar kål på mig. Jag vill ha nåt att bita i. Människor, konstiga, arga, glada, förvirrade människor runt omkring mig. Det är mitt steg vidare. Yes.


Det är dock föga troligt att den här killen kommer att sitta lottlös. Han är snygg, smart och händig och behärskar både silversmide och sängtillverkning.