Ett inre samtal med Linköping

Linköping, jag sitter här och har tappat tron på dig lite, är du bara en medelmåttig studenstad med uppvärmda gator och dåliga fotbollslag där ironins högborg tagit sitt fäste och invånarna tvingas skämmas över sin egen dialekt, en plats där stockholmarna härjar fritt och beter sig som om de var deras egen stad? Linköping, är du uthyrd, Linköping har du ens någon egen själ, Linköping var är du? Bortom alla obehagliga lördagsdemonstrationer för demonerna och ölfesterna och promenaderna vid Stångån? Vad är du, utan flickan med fjärrkontrollen och flickan med korta kjolarna och hon som lyssnar och den eminenta gitarristen och Eklandskapet? Vad är du, Linköping?

Linköping: Jag kan nog inte svara just nu, men, jag är vad du vill att jag ska vara, och jag kan alltid skryta med min domkyrka, trots att det finns en vackrare i Skara, och en mäktigare i Uppsala, du kanske vill höra varför jag inte har tid att svara? Jag är upptagen; Med att låta mörkret svepa in över Vasavägen, med att bädda vintern över de jämnhöga hustaken och få de kulturutsvälta studenterna i Ryd att stå hålögda framför klockrena artister på Herrgården och vägra spontandansa; jag är upptagen med att söva staden längs Ågatan med lättsamma lyckopiller och radiomusik; jag har inte tid med dig eller oss, jag vakar över de platta gatstenerna längs Campus Valla och Sveriges medelmåtteelit; jag öser ironiska vibbar över de unga fotbollskillarna som ler likt spöken åt sina fyndigheter i omkläddningsrummen och vet att pengar inte är en faktor; jag har inte tid med dig, jag har fullt upp med att svepa in staden med samma lugnande amnesi som jag alltid gjort, du får klara dig själv nu, jag har inte mer att erbjuda dig.

Men Linköping, alla promenderna, alla förhoppningarna, alla piercade ungdomars alternativa vägar, och alla de där frisyrerna? Är de inte med mig, är de inte mot dig, eller är de lika ovilsna och självsäkra som de märkesjeansklädda studenterna och lyxmustaschprydda hobbykonstnärerna, Linköping, visa mig bara vägen till de som också tappat bort sig, eller Linköping, visa mig hellre till de som vet en annan väg och vet var världen ligger, utan att hamna hand i hand med en läkarstudent på väg hem från Platens. Linköping, du är ett vakuum och jag måste få veta om du kan vara något mer, jag måste veta om det finns de som sjunger för sig själva på gatorna eller struntar i att gå upp för att de vet att träden är lika kala som igår även utan att de drar upp persiennerna. Linköping, finns det en väg ut, eller än hellre en väg in i dig?

Jag har nog inte tid att svara på dina frågor än, det jag kan säga är att du får leta själv, medan jag låter kulturen stanna vid att länsmuseet ibland håller utställningar som ingen härifrån ser, medan urbefolkningen följer spännande bloggar om fotbollslag som aldrig lyckas och allting är antingen nio till fem och Ågatan eller studentlivet, jag har inte tid med dig, jag måste iaktta de lyckosamma som intar en eftermiddagsöl på Bishops efter att ha handlat julklappar, jag måste låta det gråa vara grått och det blåa vara blått så att ingenting händer, för ingenting är inte skadligt för mig, ingenting är min överlevnad

Men Linköping, vad pratar du om? Det händer väl saker hela tiden, det blir bråk och det blir fylla och det blir kärlek av allting, jag menar även fast inte jag är med dig längre så är jag i dig och du borde inte vara så nedsättande mot det som bor i ditt hjärta, inte är väl det ingenting, det pratas ju på och livet rullar i sina gamla galoscher och visst har vi en vinter att överleva, men ingenting, Linköping, det var väl att ta i?

Okej, jag har en stund över nu. Så här är det: Med ingenting menar jag att allting tack och lov är sig likt. De olikheter jag har inom mig är avgränsade och trots att allt växer håller det sig på sin kant, jag kontrollerar er med festligheter, med trygg kärlek och med finfina bostadspriser, jag har er i min besittning och min själ pratar du om, du tar stora ord i munnen, men min själ är alltjämnt densamma, min själ, din schizofrena jävel, ska du ge blanka fan i, min själ är privatare än din lilla sketna våning och du ska ge fan i att diskutera min själ, jag har fått i mig ett par kalla nu och min själ, den är lika intakt som alltid, ta tag i ditt liv i stället, det finns hundratals meningar att söka, det är ingen som har tid att hjälpa dig med en eller två din fattige jävel.

Okej, Linköping, du verkar bli aggressiv på fyllan. Jag ska inte leta efter din själ något mer, du ger raka besked, jag bara tänkte att du kanske visste något som jag inte visste om var de finns som vågar vara så visa att det erkänner att det inte förstår.

Du är galen. Och du borde lära dig att ta mig och livet mer med en klackspark.

Tack Linköping, jag ska nog träna ikväll, trots att jag är förkyld. Ta hand om dig. Jag lovar att inte ta dig på för stort allvar igen.