Lyssnar på Cranberries efter en kall cykeltur till Colonia där jag samtidigt som jag kämpade mot vinden fightades med insikten att min elräkning var en påminnelse och att ett inkasso-brev förmodligen trillar in i brevlådan. Det är nu man sjunker. Inser på allvar att livet(det där när man plötsligt måste försörja sig), att det livet inte heller är någon dans på rosor. Det är nu man sjunker. Hemma i Sverige igen där allting är som vanligt fast gråare. Snabbmakaronerna är lite klibbigare. Tonfisken har en något faddare smak. Skämten i omklädningsrummet skönjs vara aningen bittrare.
Kort sagt, det är vinter. En helvetes arbetslös tafatt vinter som inte ser ut att leda någonstans. Inte ens fotbollen är kul längre, smalbenet smärtar och även om jag öser in mål på den snöiga konstgräsplanen från alla vinklar(jag nickar, dunkar in med vänstern, följer upp ett väggspel och rakar in en glidande bredsida, jag sätter tamejfan ett skott från förti meter när jag står i kassen) så vet jag att jag är värdelös. Förbrukad. De 25 åren har varit fantastiska, men nu kapitulerar jag på Charles-manér och erkänner: Jag är åttiotalist, jag tillhör inte en arbetande generation, jag växte upp med en tevespelskontroll i famnen och dräpande ironi som enda statusbestämmande faktor. Men tro mig, det enda jag egentligen någonsin älskade var spelet, de kritade jävla sidlinjerna och att vinna, vinna, vinna, eller till och med den förbannade bittra känslan av att förlora. Men spelet, för bövelen, spelet. På era kontor finns bara ironin kvar och pengarna har, om jag ska vara ärlig, aldrig varit en drivkraft nog.
På min "drömutbildning" uppstod extasen när vi drämde en snusdosa på varandras fingrar eller gjorde om klassrummet till en spelplan och sparkade plastbollar till varandra. Jag är ett barn. Jag är för helvete ett barn. Jag mötte kanske kärleken på kontinenten men det största ögonblicket var när jag och en grabb i samma ålder kastade en halvfull enochenhalvlitersflaska mellan varandra på Hamburgs strand. När jag var liten slog jag en ballong mot en vägg i timmar och låtsades att jag var två olika tennisspelare. Jag spelade tennis med en trappnedgång som nät, jag gjorde om bordshockeyspelets mål till en puck-kanon och ställde en polare i mål i en dörrpost, jag gjorde om matsalsbordet till ett pingisbord och hade ett nät av böcker som slog kvaliteten på alla slappa Stiga-nät, jag lekte inte krigare eller fantiserade ihop historier med mina legogubbar eller sköt med luftpistol, det var bollar, bollar, bollar.
Men det är klart, man måste ju ha ett jobb. Tur att man är så jävla kvalificerad.
Det är lätt att spåra ur när kontot är tomt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar