Som svensk kan man luras att tro att det bara är kortbetalning som gäller numera. En cirkel på europaräls senare vet jag att sa icke är fallet. Mynt är hårdvaluta här nere på kontinenten. I snabbköpet, metron, frukthandeln, pa trottoarkanten och inte minst i bagerierna, som fullständigt invaderar den franska huvudstaden, betalas det enkom med mynt. Mynt, mynt, mynt. Jag tvingas alltså fippla omkring i plånboken efter en passande summa pengar dagligen, och mina frusna och klumpiga fingrar lyckas ständigt tappa en två- eller femcentare pa golvet. Fan. Jag hade just vant mig vid att mitt kort har chip, och att jag ska sticka in det i automaten istället för att dra det innan jag slår min kod. Närå. Tillbaka till apstadiet. I Prag och Bratislava till exempel, är man ingenting utan mynt. En näve kopparslantar kan ge dig en praktfylla, en resa till Österrike, eller skeppvis med Klobasa(tjeckisk jättekorv).
Det är rätt charmigt egentligen. Det är klart att det är smutsigt med denna typ av pengahantering, att fingra på dessa mynt som kan ha varit var som helst. Men det är mäktigt att hålla fem pengar i handen och veta att det är värt tio bärs. På krogen. Jag gillar't.
Euros.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar