En halfinsk melankolikers sorgestrofer om att det är så få som vet vad mumintrollet egentligen var

Det var ingen film eller teve-serie

det var en samling böcker

och serieböcker i det skönaste formatet, avlångt på bredden liksom.

Mumin beskrev allt.

Där fanns karaktärer som Tooticki och Snusmumriken, ensamma vandrare som besatt all världens kunskap och rökte pipa, tände eldar men samtidigt satt inne på visdomens tystnad. Inga överord.

Kometen kommer, vem kan trösta knyttet?, Muminpappans memoarer, listan kan göras lång på oumbärliga melankoliska böcker av Tove Jansson. Jag är övertygad om att Virginia Woolf var en inspirationskälla. Någon som läst "To the lighthouse" kanske förstår.

Just det där att förstå allas personliga tankar och utgångspunkt.

Men vi läser inte böcker om troll längre. Inte serier. Vi vill ha våld och action. Nesser, Lapidus och CounterStrike.

När jag var liten hade jag en kompis vars familj byggde muminhus i snö på vintrarna. Jag slutade umgås med honom när han blev för besatt av rollspel och tennsoldater. Jag var mer för fotboll och blå mumintroll.

Alla är vi olika.

Nu ska jag intervjua Plura.
Kanske.