Jag gör matlådor, kryddar rätt och lägger mig mer än skapligt

Jag förstår om en del höjer på ögonbrynen när de möter mig. Jag verkar stundtals utstråla något slags fridfull lycka, som kanske mest verkar påminna om den stilrena designen på blåvitts produkter. Blåvitts produkter, de vita med blåa versaler på(de finns fortfarande på tandkräm och en del dagligvaruartiklar) är något återkommande i min tankevärld.

Jag tänker på min pappa när jag ser dem. Han handlade mycket blåvitt på konsum eller Servus som det hette i Ekeby, Uppsala-förorten. Det luktade pipa där, och fönsterlisterna och karmarna var åttiotalsbruna och inte nittiotalsvita. Det roligaste man visste var att teckna och låta pappa måla av en bil. Man var alltid fem år och tjuvsmakade på det blå sötningsmedlet. Det var inte gott, men spännande. Jag gillade vardagsrummet. Där fanns en fåtölj som man kunde fälla ut ett bord från på ena sidan. Det fanns en massa instrument, piano, fioler, nyckelharpa, gitarr och flöjter. Allt var väldigt brunt i färgskala. Brunt och mörkgult.

Det känns bra nu. Faktiskt. Jag har vidgat vyerna lite. Jag har Norrköping, jag har Motala, jag har Linköping och jag har lite till. Just det där lite till var grädden på moset. Ett uttryck som diskuterats lite här om kvällen. Funkar grädde och mos? Jag är övertygad om det. Grädde och mos är bland det finaste man kan götta till det med.

Shakira, Beyoncé och Natasha Bedingfield

Jag kan tänka mig att se om ordentligt i min musiksmak. Det känns tex inte helt hundra att lira Thåströms självbetitlade solo-debut från 89 med låtar som "Mästaren och en margarita" och "Stå aldrig still" när man skönjer att det itsället borde vara "These words" eller "I'm a bomb" med Natasha Bedingfield.

Helgen var fin.

Jag och Johan och Hasse och Oscar var på Platens i fredags. Bra drag. Dom spelar ALLTID bra musik där på fredagar. Och det är gratis då. Det kan tyckas att jag tycker så just för att det är gratis. Men det handlar inte om det. DJ:n är gudabenådad och borde adlas.

Jag minns ett nattklubbs-crescendo för ett bra tag sen då jag hade skitkul på Platens fyra fredagar i rad. Du kan få höra "Hurricane" med Bob Dylan, du kan få höra "Smells like teen spirit", du kan få höra "en vän med en bil", du kan få uppleva den där kritiska perioden i ditt liv mellan 16 och 18 då det inte var coolt att gå på disco, och du kom inte in på Bergsbron eller Gudskelov(20 förihelvete, men det var dit man ville, oj, oj, oj vilka kvinns), jaja, den perioden kan du återuppleva med en bärs i handen, skrålandes, skuttandes, och med hennafärgade, blonda, brunettrufsiga kvinns dansandes kring dig. Kvinns. Kvinns Kvinns. Men Beyoncé är aldrig där. Det fattas mig. Kvinns. Fattas mig inte. Tack för snön och vintern förresten. Nu är man gladare tror jag.

Okej, hon heter Ida

och i telefonboken kallar jag henne för Snygg i efternamn, för hon är snygg, och jag visste inte vad hon hette i efternamn. Nu vet jag vad hon heter i efternamn. Nu vet jag att hon är vegetarian. Nu vet jag att hon bor hemma hos sin mamma i en liten stad som jag känner till väldigt väl. Nu VET jag att hon ÄR världens snyggaste tjej.

Ibland är livet Roma och man själv är Fransesco

Chippen lirar från start, han lägger upp bollen på baksidan av plöskantens hälsula, han jonglerar sig fram med överstegsfinter integrerade i hans unika U21-rörelsemönster, han bänkas inte längre, han äger sin kant, men jag, Fransesco, äger i mitten, totalt, jag är trequartista, jag är, är, är central, och mittfältare, jag fältar och filtrerar hela planen så man tror det är konstgräs fast det är äkta. Det är äkta. Det ÄR äkta. Jag gjorde två mål. Vi släppte in två. Det är som det ska.

Musikpedagogerna är dopade

Det är solklart, för vissa har bieffekter som falsksång och felklink medan andra är vansinnigt snygga och tar varenda ton rätt, eller så har dom utstrålning för en hel armé. En jävligt snygg armé. Hon som jag flörtade med är snyggast. Hon log och såg på mig. Efteråt. Det var coolt. Hon ser ut som Maja Gräddnos.

Hybris och inga lunchpengar

Jag ska vara radiopratare på torsdag. Det känns som jag ÄR anställd på p3 och har fast lön. I mitt huvud väljer jag låtar, "Black" med Pearl Jam, "How to dissappear completely" med Radiohead, "Love minus zero/no limit" med Bob Dylan. Det här är sjukt. Jag måste researcha. Måste intervjua typ Steve Yzerman. Jag måste äga. Det är nu livet börjar. Radio. Live. Vilka grejer.

Vi dängde inte i bingen

Helgen var ett ordnat kaos. Palace Fredag, Lördag, vilket härj. Vi fullkomligen ägde stället. Det här måste ältas till bristningsgränsen men just nu har jag inte tid. Kortfattat: Jag hade en dejt igår med världens snyggaste tjej. Det snöade och hon jagade stora flingor med fingrarna och hade en pastellrosa basker. Hon håller på med musikaler och ser ut som Tilde de Paula i ansiktet. Fast med Ana Barata-mun(dock smalare läppar) och Anna Sahlin-näsa. Det hela är en smula otäckt. Hon svarar till och med på sms. Så skönt att det bara blev en kopp te.