https://open.spotify.com/track/3TobL2JHM6akstgNAIeevR?si=rdPTfuxFSdCWrw1sTDIE3w
The National är sen länge mitt absoluta favoritband, de har genom åren visat en enorm jämnhet och släppt låtar med texter som hugger tag i mig och arrangemang som svänger. De är dessutom ett briljant live-band, har sett dem 3 gånger och varje gång har de varit magiska. De har en frontman, Matt Berninger, som påminner lite om Bob hunds Tomas Öberg, i det att han är pigg och fyndig och säger både tänkvärda och vitsiga grejer mellan låtarna.
Det här är en låt som berättar, en nostalgisk story om varför man älskar någon, ett målande av bilder, av minnen som är de mest outplånliga, de där stunderna som i sig själv räcker för att motivera varför man håller ihop. Fina stunder, roliga stunder, ren och skär värme inför den skönhet man har fått uppleva tillsammans med den man älskar.
Det här är en senare låt som likt det ofta är med the National, en låt som växer och berättar något både personligt och allmängiltigt. De är ändå rätt svåra att sälja in hos andra, kräver tid, eftertanke och ett öra för texter. Tid har vi alla här i detta landet egentligen, men vi tenderar att ödsla den på scrollning och bekanta saker, emedan vi kanske borde ägna den åt självutveckling och reflektion. En genväg för mig, är att lyssna på Matt Berningers klokhet och leverans, medan jag läser oväsentliga sportnyheter eller scrollar sociala medier tills jag blir mätt.
Håll till godo, detta mitt första inlägg på 13 år. Ämnar att ta upp lite bloggande för att hålla lågan uppe. Att skapa innehåll är ett sätt att fly jakten på innehåll. Peace.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar