Då har man jobbat för karamellkungen också

En sista hållbar ursäkt till att jag som 28-åring är kvar på ett jobb jag inte trivs med hade jag. Det var ju det att sakerna vi levererar är nyttiga och vettiga prylar som ger folk motion(sportartiklar) och bildning(böcker). Nu sprack även denna min sista moralutpost i knegarvärlden. Jag har levererat godis. Tonvis med godis har jag plockat och skickat ut. Ferraribilar, sura nappar och tuttifrutti-ringar i mängder. Ahlgrens limousiner, djungelvrål och hallonbåtar. Detta gav mig inte bara stora gnuttor dåligt samvete. Jag fick ryggont också. Dessutom lovade jag mina arbetskamrater att hit ut kommer jag aldrig igen. Någon timme senare fick jag i egenskap av ambulerande konsult ett sms där det står att jag är inbokad hos godiskungen klockan 06.00 imorgon bitti igen. Hur ska jag rättfärdiga detta? Jag får se mig som en Wallraff i syndens näste. Detta kan ju vara ovärderlig okunskap att fabulera om i framtiden. Det var jag, tre polare, tio idioter och tusentals ton med onyttiga godsaker. Fy fan för mig. Säljer själen för pengar. Grymma värld.

Mercy's eyes are blue

The Shins släpper nytt album i mars! Det finns hopp att överleva vintern med förståndet i behåll!

The doctor in me

Den här veckan alltså. Riktigt grå och svår att förstå. Äntligen börjar fredagen så smått närma sig och en resa till Linköping är förestående. Nu är Linköping en plats jag kan ta mig till för att komma bort, en tillflyktsort där det går att släppa handbromsen, och lättare bara njuta av nuet. Samtidigt som jag går på gator jag känner igen och hemtamt hittar till de skönaste platserna. Det brukade väl vara lite tvärtom när Linköping var hemma.

"Man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå" sjunger Jonathan Johansson, och det är väl precis det jag lärt mig göra. Små kriser uppstår och försvinner. Eldflugan tänds och slocknar. Dagarna kommer och går.

Aldrig har jag längtat efter sommaren, den där bekymmerslösa sommaren man upplevde som ung, när inga framtida bekymmer fanns, bara ett oberusat nu med leken som höll dig levande. Det ständigt ofullbordade spelet som upphörde och tog vid till samma premisser. En boll, en vägg, två personer. En boll, ett mål, två personer. En kommenterande röst inombords som fantasifullt plockade fram improviserade situationer mellan, säg Tyskland och Brasilien. Ingen förlorare, bara vinnare. Och fortsättningen av livet ett försök att upprätthålla balansen. Att hitta de där glimtarna av lycka då alla är med i spelet. Då alla förundras över den lilla rörelsen, nuet med den där nästan omöjliga räddningen, en fascination som likt den rödskäggiga positivtoken Lasse i tillsammans ligger mer i betraktarens öga än storheten i att göra det själv. Den där känslan finns inte i riktigt i musiken, finns inte riktigt i kärleken och inte heller riktigt i alkoholen. Finns bara i den unisona upplevelsen av lek, i lyckan av att det är fan nu det händer.

Den bästa musiken 2011?

Försöker tänka efter lite kort vilka albumsläpp som gjort mig glad förra året. Kommer direkt att tänka på Bright eyes lite osköna men stundtals underbara "the people's key". Ett religiöst koncept, visst, men ibland blir det nästan lite college-rock av det hela, vilket känns lite märkligt.

Vidare: Bob hunds "det överexponerade gömstället" kändes uppfriskande.

Deportees "Islands & shores" och Jonathan Johanssons "Klagomuren" är fräscha välproducerade album, men jag måste lyssna in mig bättre.

Gamla favoriterna Radiohead överraskade med att ha några fina låtar på sitt schizofrena albun "King of limbs". Mellan alla oljud hittar "Codex", "Give up the ghost" och "Separator" ut.

My morning jacket får mig direkt med "Victory dance" men deras album "Circuital" får mig inte riktigt att fastna i det långa loppet. Lite för...amerikanskt kanske.

Sammanfattningsvis: Som vanligt är jag givetvis inte i fas med marknaden men i år har jag följt en del skivsläpp åtminstone och det är kul att vara med lite från början ibland. Nu blir det att fortsätta krydda spotify-listorna och fortsätta lyssna på de gamla vanliga albumen med Dylan, the Shins, the national och Bright eyes. Fy fan vad tråkig jag är. Nu har jag skrivit nåt i alla fall. Det här var också en dag.

Det blir alltid söndag igen

Vi gör den här staden som vi har fått för vana att göra den, dom lyckliga stunderna uppstår där på fredag och lördagkvällarna när vi glömmer vardagens bojor och går loss i musikquiz och gör oss roliga på varandras bekostnad. Sen tar vi en taxi ner till stadens nöjesmetropol och dansar oss fram till förhoppningsvis glada blickar från främmande varelser. Det finns inga direkta bekymmer och det hela är underhållande och helt i sin ordning.

Men det blir alltid söndag igen, och då vaknar jag gärna ensam i min säng och runt tolvslaget kliver jag ur min säng och vandrar den korta biten till köket, öppnar kylskåpet och häller upp ett glas läsk och spanar efter något ätbart, gärna nån typ av matlåda som funkar att äta kall. Sen slötittar jag på teve, sätter igång någon passande musik och smsar någon som kanske vill ses senare så inte ensamheten blir total.

En måndag hägrar en liten bit längre fram och det är väl ingen jätteångest i det, bara bilden av den där veckan som är ganska lik den förra och de där upprepade uppgifterna man får betalt för och den där ständiga längtan till nästa rast, nästa lilla befriande samtal med kollegan, nästa lunchlåda, nästa gång jag öppnar porten till arbetsplatsen och beger mig hemåt. Allt för att leda till den där onsdagen då man är på rätt sida, torsdagen då planerna smids, fredagen då friheten är här och lördagen då hoppet om det nya mötet når sitt crecsendo. Det där mötet som sällan är något mer än en ömsesidig längtan bort, bort från det här, om inte annat så bara en glimt av någonting mer spännande.

"Du var älskad av alla, och alla gick under, det finns ingen lycka, bara lyckliga stunder", som Plura sjunger i "Vid världens ände".

Det blir mycket Eldkvarn idag.

Om det känns rätt kan det väl inte vara fel?

Jag tänkte skriva lite om fotboll. Det är mycket fotboll nu. Landslaget kämpar för att ta sig till EM och rädda min sommar 2012 för ett äventyr i östeuropa. Alla de stora ligorna är igång och IFK har fullt upp med sin knackiga trupp att rädda sig kvar i den allsvenskan. Men jag vill skriva om mig. Om mitt fotbollssparkande i den lägsta ligan med linjedomare.

Varför är det så roligt att göra mål? Idag lyckades jag till sist spräcka den där urtråkiga nollan i protokollet och göra en "strut". Vi mötte Krokek på hemmaplan och hade en otäck bortaförlust från i våras(0-6)i bagaget och eftersom vi mitt lag NFF ligger på ganska säker mark i tabellen i division 5 östra medan Krokek slåss för att hänga kvar kunde man ju tänka sig att de skulle vara mer motiverade än oss. De kanske de var, men vi öste på framåt och 4-0 i paus var i underkant.

Jag slog för övrigt ett mycket fint tidigt inlägg mot bortre stolpen från min högerbacksposition som nickades in på ett mycket vackert vis i en situation som inte var helt olik Kennets ohyggligt höga hopp sommaren 94. Men jag kände mig inte som Roland Nilsson. I försvarsspelet var jag ärligt talat rätt lost, mycket på grund av att deras vänsterytter var en och femtio kort och vindsnabb.

Skitsamma, jag dyngade in 3-0 på en hörna som damp ner framför fötterna och jublade som om det var en VM-match medan jag sprang med armarna uppsträckta. Av nån anledning riktade jag min glädje mot mittpunkten och glömde bort mina lagkamrater. Kanske var jag rädd att inte hinna i position till avsparken.

Till sist vann vi med 7-0 och säkrade defintivt nytt kontrakt. Jag skiter i att det är en låg division, jag tänker fira som en hjälte ikväll. Om det känns rätt är det fan i mig inte fel. Man kan vara glad för de minsta saker. Man får det. Jante-lagen kan ta sig där fram.

For some reasons I can't write in swedish on my blog anymore.

Det fungerar inte att skriva de tre sista bokstaverna i alfabetet.
Misspepp.
Jag tar en folkbira och lyssnar pa My morning jacket istallet.