Jag vet: Jag skrev inte igår, men det var för att jag åkte direkt från jobbet till Oslo och såg gåtan Eddie mellan stolparna hålla nollan

Sverige-Finland måste man ju alltid se. Det är som att se hjärnan mot hjärtat. Jag vet inte. Jag är halvfinsk och har väl alltid romantiserad det där vattniga, skogsbeklädda landet där man piskar varandra med ris utan att blinka och tävlar(enligt mamma) i att ha behaget längst på en påslagen spisplatta.

Sverige vann, helt enligt ritningarna med 1-0, och Anders Svensson gjorde en fantastisk soloprestation när han satte fart och använde sina små fötter till att servera Johan E. Vi, som har myntat Johan E-löpet(en sekvens där man vid skojfotboll jobbar skiten ur sig på vilken passning som helst, sätter fart mot mål och nätar, eller fortsätter att springa tills bollen på något vis hamnar i maskorna. Sen, när man gjort mål, springer man ännu fortare) blev glada över att det var just Elmander som gjorde målet. Även om Zlatan är dyrast, coolast och bäst när han vill, så vill han, till skillnad från älgande Elmander, inte så ofta. Och Johan är den rivigaste spelaren över de 1,90 som finns i hela världen i mina ögon. Fotboll är vackert. Det startar jag dagen med att säga. Puss.

[ingenting] sätter tonen och hittar till mig under den tröttaste av kvällar

Jag ska till Göteborg på fredag. Träffa gamla vänner och under lördagen gå på poppiga festivalen Way out west i Slottsskogen. Jag visste inte så mycket mer om banden som spelar förutom Jenny Wilsons skjortärmsess "let my shoes lead me forward", den åldrande Olle Ljungström och Lily Allens fräcka "Fuck you". Men jag litar på Göteborg. Jag har rätt länge litat på Göteborg. Det är en pålitlig stad. Den springer inte iväg och gömmer sig. Och just nu, när jag bestämt mig för att lyssna in mig på de klara artisterna, ligger kanske poppiga Stockholmsbandet [ingenting]varmast om hjärtat. Rak, hjärtskärande pop helt enkelt, med just såna där vardagsfilosofiska texter som förklarar och förundrar.

Fan vad kul det ska bli helt enkelt. Pop.

Först en fest på en kulle vid en sjö, sen en tidig resa till Oslo i ett osedvanligt glatt humör med guttarna på garage och sen Antony and the johnsons

Att kunna promenera till en sjö och dricka lite pilsner en fredagkväll med mina vänner är inget jag minns att jag någonsin gjort. Förrän i fredags. Norrmännen hade bjudit in oss, och vi kom, med musik och glatt lynne. Sen slutade kvällen mycket märkligt och det var väl någon slags mening med det.

Man kan vibrera på en högre frekvens. Låta stelbentheten försvinna på en sekund och omfamna världen. Det är lite av Oslos grej. Vi inleder alltid någon slags dans, fysisk eller mental, när vi närmar oss slottet och ser Karl Johan lysa upp natten framför oss. Vi studsar in på rockpubar och tar onda fotografier av varandra i lyktornas ljus. Vi håller ihop. De fem estradörerna. Vi är för första gången så lika varandra att vi inser det värdefulla i att verkligen hålla ihop i lördagsnattens berusande teater. Allt blir väl ungefär så händelserikt och balanserat det kan bli och när jag cirka ett dygn senare efter Antony and the Johnsons-konserten vandrar genom en ljummen natt i Grynerlokka känner jag hur elden sakta blir till aska just innanför min hud. Jag ömsar mitt skinn. Låter söndagen komma lite senare.


your love got me looking so crazy right now

Det är ert sätt att hitta rätt som leder mig till mig

Solen skiner. Jag sitter själv på jobbet. Sista dagen, sen børjar jag på ett annat, mycket større lager i Kløfta. Norge är ett vackert land. Bekymmersløst på något vis. Ska nog till Oslo i kväll. Det är en konstig men trevlig stad. Det finns nästan ingen stress där. Allt bara flyter. Man kan gøra lite som man vill. Det är inte som Stockholm. Man behøver aldrig dra in magen, sträcka på sig, kamma bak håret och säga: "Jaså, kubb i Tantolunden, jag brukar ta med mig Millan till Berzeli park på søndagarna. Lite pastrami och chardonnay. Det e helt underbart.". En del människor pratar så sjukt mycket om då och sen att jag undrar om de någonsin är nu. Før då pratade de førmodligen också om då, eller om sen, vilket kanske är nu...
Nä, i Oslo åker man trikk och spelar fotboll på gatorna bakom slottet, hoppar hoppsa-steg nerfør Karl Johan och dansar framfør trubadurerna.

Jag bor på landet nu. Alltså inte bara långt utanfør Oslo, utan även utanfør lilla Jessheim. I ett hus med en trædgård. Visserligen totalt vildvuxen sedan år tillbaka men ändå. Det är rätt skønt. Men märkligt. Det är alltid någon hemma och man blir tajt med folk utan att vara ihop med dom. Osvenskt. Eller jag vet inte. Man ser bergen från vårt fønster. Jag kallar dem bergen, men det är väl snarare en vidsträckt ås som ligger omkring en halvmil bort. Det är jäkligt snyggt, men gør sig inte på bild. Allt krymper på bild.

Jag hittade en sån där text, skriven rakt av, ur vilken jag gillade brottsstycken. Särskilt min avslutning "det ær ert sätt att hitta rätt som leder mig till mig". Jag är ingen ensamvarg. Det är bland andra man blir någon. Livsfilosofiska funderingar har en tendens att vilja ta allt mer plats i mitt liv. Kanske är det ølen eller kylan eller kanske är det brist på något annat som gør det. Vad ville min text säga? Den handlade om en raggarfest. Om att åka ut på landet och lyssna på ett bra cover-band och dricka kall øl før tjugo spänn. Klart att sånt gør folk lyckliga. Vilket framgångsrecpept.

Då var det natta på meg

Norska är ett roligt språk. Och då menar jag inte lugnt. Snarare att det är som en pen is. En jänta tundrade hur min fot mådde på grund av mitt glass sår. Det är mycket gammaldags som gäller. Säg bara jänta och må i stället för tjej och borde så är du hemma. Ett eller annat, säger dom sjukt ofta också. Typ när vi säger nåt. Jävligt överarbetat språk i vissa lägen. Och avslutningsfrasen kos deg roade mig i flera veckors tid. Nu har jag börjat säga den själv, och försöker hålla skrattet inombords.

Stavningen är också hilarious. Smaka på sykkel, vondt=ont, syk=sjuk, hodet=huvudet, takk=tack, hjem=hem, fly=flyg, hvor=hur. Det är de där små detaljerna som gör det.

Det tar en stund att inse att sted betyder ställe/plats också. Att by betyder stad gick fortare att fatta. Tänk på det!

Och tusan, det roligaste ordet, sykeplejer, som har gett upphov till min och Johans benämning på Hasse och Emil, the psychoplayers.

Vi må rydde.

Comfortably numb

Veckan går och det är så vuxet att man klarar av vardagen. Så blir det fredag och det är som om lampan tänds. It's like a switch that gets hit, and it all starts making sense...

Det intressantaste är ändå söndagen. Hur jag måste ringa någon och säga hur viktig den personen är. Hur skört allting kan bli på en söndag. Ibland vackert, ibland fullkomligt livsfarligt. Jag kanske borde börja vandra i stället. Ska köpa skor och kläder och gå på tur. Så får det bli.

Building this high for you

Jag flyttar på pallar. Hoppas att jag gør rætt. Norrmænnen læt mig vara sjælv på lagret før førsta gången igår och det gick væl sådær. Det var rætt lugnt fram till sista timmen nær jag fick gøra færdigt sjukt många ordrar medan en lastbilschauffør væntade och pappersarbete ær inte min starka sida. Sen nær jag skulle gå gick larmet och nær jag fixat køsenord och allt var stængt och fixat var hela området igenbommat och jag fick leta reda på en stol så jag kunde klættra øver staketet.

Nu ær det helg och jag svettas konstant och har lite ont i magen. Det har varit riktiga røtveckor hær och allt ruttnar. Igår kom Calle och vi badade i lilla tjærnen med den stora hunden. Idag ska jag nog ta en øk før att svalka mig.

Det hær ær hemma nu. Det ær ett trevligt hem. En liten by på norska landsbygden. Visserligen inte så långt från Oslo, men det hær ær verkligen landet. Raggare i rondellen och mycket grøt i mænnens kroppar. I Norge ær mænnen plufsiga och kvinnorna slanka. Det ær så dom jobbar. Inte mig emot.