Fever Ray

"Nånting måste gå sönder
för att himlen ska va blå
nånting inom oss
som vi burit på"

Siehst du das genauso

En tidlös vemodig känsla växer fram i mig när jag vandrar längs Storkyrkobrinken i gamla stan och lyssnar på Sportfreunde Stiller. Julmarknad, Tombola och lyckohjul på det lilla torget framför den pompösa rosa kyrkan som ligger bakom slottet. Det är vinter. Jag har tillbringat en helg i Uppsala och uppdaterat mig på vad en del av mina vänner sysslar med. Det har druckits glögg. Solen har det inte setts mycket av. Jag är trött. På hälarna har jag stått på centralen och när min mor ringer och peppar mig blir jag grå och säger att jag inte kan. Att jag inte kan själv.

En blogg får vara vad den vill. Det talas mycket om bloggar. Den skulle vara död, den skulle vara si och så, folk borde inte skriva om sina tråkiga liv. De har fel allihop. Alla får välja vad de skriver och lika mycket får alla välja vad de läser. Att folk hellre läser Blondin-Bella och Knivlisa är lika naturligt som att folk lyssnar på RnB och Nickelback. Det som de flesta läser är, precis som det som de flesta läser, nödvändigtvis inte det bästa. Folk vill inte ha det bästa. Och vad är sedan egentligen bra och dåligt. Jag vet inte.

SÅ fruktansvärt grå och trött som jag är idag var det längesen jag var. Halsen ger inte med sig och jag kan inte röra på mig mer än att spatsera mellan gamla stan och centralen.

Jag har som vanligt ingenting att säga och jag är kanske dum som går på den enkla att skriva "dagbok" på nätet. Men det är inte så konstigt. Jag tror bloggens verkningar på jaget är på flera plan. Ett av dem är att varje inlägg kan ses som ett brev till omgivningen som likt självmördarens sista notering kan nå ut till folket efter DET har hänt och ett annat är väl att det är en trygghet att veta att folk kommer att kunna läsa det man skriver. Det är att bli lagom publicerad, lagom känd, lagom omtyckt eller kanske hatad på samma sätt. Det är åtminstone en spontanare möjlighet att visa folk vad man skriver än att personligen lägga brevet i dennes hand eller läsa högt, gud bevars.

Jag är ingen riktig bloggare så jag vet inte. Jag är en gråsten. Hej.

På väg mot Betong-Mordor

Vi är på väg till Swartling som flyttat till Betong-Mordor. Vi fruktar det onda ögat men vägrar att ge oss. Med Björns råstyrka, Davids intelligens, Swartlings hår och min spänst bildar vi tillsammans ett följe som gå i gåsmarsch mot det onda.

Swartling har som bekant kontakter med den onda sidan och har infiltrerat sig med både orcher och oknytt. Hans namn antyder ju också att han är våran Loke, och kanske inte helt att lita på i alla väder. Det kan innebära att vi måste bygga en säng.

Kanske även lägga ett golv.

Gästspel på bloggen: Clary recenserar jazzballadpop

Spontanrecension av Pernilla Anderssons album typ "Mitt liv som hund".

Clary:

När det dyker upp en rödhårig brud med en skön glugg mellan tänderna som är Dregens tjej blir man ju lite nyfiken på vad hon har gjort för skiva. Så jag beslutade mig för att lyssna på ett par låtar.


Två halvlyssnade youtube-låtar senare kommer utslaget:

Vintern är så lång och radion spelar Johny Cash, what the fuck, liksom! Vem bryr sig!


Jag intygar: småtrallig jazz är inget som gör att man överlever den bistra vintertiden. Vi behöver nog snarare Brittans cirkus. Fram med det tunga artilleriet och Pernilla, skärp dig!

Gamla Stan påminner mig om känslan i Venedig

Det känns liksom lite som om det borde vara inträde.

Min syster bor nära slottet. Det är ett stort hus. Jag passerar det och lyssnar på the Shins och Coldplay på random (som alltid numera) och "Speed of sound" är lika mäktig som alltid med trafik och människor som går snabbt runt omkring. Sen funkar "Sea legs" lite sämre än på bakgatorna i Paris. Var musik har sin perfekta omgivning. "Let down" på spårvagnen, "red rabbits" när man vaknar upp i mörkret på en madrass i Belgien och "Nånting måste gå sönder" när det tagit slut eller när någon dött.

Fan vad jag älskar musik. Vill också skicka en passning till två helt olika men fina bloggar, min vän Björns "Aut disce aut discrete" och min väninna Malins "lilla biologen". Den förstnämnde briljerar med musikkunskap och extravaganta reflektioner och den sistnämnda myspratar fantasifullt om sitt liv som häst- och fårskötare på Island.

Det roligaste inlägget på "Aut disce aut discrete".

Själv är jag inne i en liten svacka. Vinter. Kallas det.

Gamla Stan påminner mig om känslan i Venedig

Sitter här med min HP 2133 mininote då rå

Jaha. Så tillhör man plötsligt sin egen generation. Är lite uppkopplad. Har en egen dator. Möjligheter. Sitter i Gamla Stan och ÄR den nya generationen. Denna lilla tingest blev min, helt ny, tack vare att jag har blodsband till eliten. Nu kan jag blogga på ett enklare vis, fattas bara att skaffa en egen uppkoppling.

Fett! Knapparna är till och med normalfeta och skärmen på 8,5-tumsskärmen är inga problem för mina falkögon.

Nu ska jag ta tag i't och göra't för det är't.

Dagens mening: Hur är det fatt?