Fatih Terim och hans mannar vinner mitt hjärta

Ja, det är mycket fotboll nu, men så är det.

Den första halvleken som det skadedrabbade Turkiet presterade igår mot Tyskland(Tyskland!) var bland det mäktigaste jag sett. De anföll, precis som Fjellström i studion menade, verkligen kollektivt och, vill jag påstå, försvarade sig minst lika kollektivt. Att sen Podolski som är en av världens snabbaste med boll, och Schweinsteiger, som förmodligen är världens mest kompletta offensiva mittfältare, hjälps åt för att trolla in en balja och tar Tyskland in i matchen, det är en del av tjusningen i fotboll. Det gäller att göra mål. Hade Kazim Kazim dundrat in sitt långskott, eller gänglige Hamit Altintop(som förmodligen är världens vackraste fotbollspelare) fått med sig bollen i sitt briljanta väggspel i slutet av första halvlek, så hade utgången defenitivt varit annorlunda. Nu fick tyskarna med sig en poäng i halvtid, med andan i halsen.

Turkarnas förbundskapten Fatih Terim kan vara det mest intensiva väsen som äntrat en fotbollsplan. Han lever in i varenda detalj av matchen och gråter glädjetårar när turkarna som vanligt kvitterar i slutet av matcherna.

Jag vill påstå att inget lag någonsin, genom tiderna, visat upp samma hjärta, moral och lagspel som Turkiet. Jag blev tårögd i första halvlek när Ümüt Boral piskade in 1-0 efter den där känsliga ribbträffen. Lehmann i målet var alldeles vimmelkantig och hade inte kunnat rädda en ärtbössa i det tillståndet. Väggspelet med bröstkorgen som föregick inlägget var ett matematiskt nummer ur den högre skolan algebra.

När sedan strömavbrottet kommer och vi till sist får en kameravinkel från ett hörn av läktaren, tar jag på mig örnblicken och ser turkarna spela ut hela sitt register. Som när gud hör bön är det just i det närmaste hörnet som ytterbacken Sabri trollar bort Friedrich och vinklar in den till "killern" Semih Sentürk(som tycks spela helt utan nerver. Killen ser ut som den minst talföre som har halvsvårt att få tjejer och jobbar i disken på den lokala pizzerian, men göra mål, det kan han) som bara vinklar in bollen med typ vänsteryttersidan. Jag reser mig upp på harrys i Borgholm och skriker: -Så jävla snyggt, det är så jävla snygg!

Och alla tyska supportrar sneglar på mig och blickar tysta ner i sina stora dyra ölglas. När de sen får jubla för att den siste oskulden Lahm får ett Duracell-anfall och på egen hand dödar matchen genom att göra 5 omöjliga grejer i samma anfall blir jag knäpptyst och lider med Fatih Terim, Hamit Altintop, Hakan Balta och alla de andra.

Jag har aldrig fyllts av så mycket kärlek till ett fotbollslag som till Turkiet igår. Och då följde jag varenda andetag av det svenska fotbollslandslaget i VM-94. Det är stora ord, men jag tror det handlar om att vi egentligen aldrig slagit underifrån. Vi har aldrig varit mobbade hatade eller bespottade. Vi har aldrig varit Turkiet.