När jag kliver in i klassrummet tar det emot med en duns när jag öppnar dörren. Kalle och Martin tittar med uppspelta och lyriska ögon på mig när jag krånglar mig in förbi nätet. De har byggt en arena av klassrummet. Bänkar och stolar fungerar som nät och de två ytorna på vardera sidan är poängområden. Taket gör bollen död, medan väggar och bokhyllor fungerar ungefär som dina medspelare i volleyboll. De ändrar riktning på bollen.
På whiteboardtavlan syns ett otal streck i tre kolumner, K, C och M. En liga har upprättats. I en sport som är en blandning av fotboll, pingis, tennis, volleyboll och pur idioti. Det sjukaste är att planhalvorna är helt olika till sin form. Den ena sidan är som en avlång rektangel med stort djup och utan några större hinder. Den andra är en mindre rektangel på bredden som är full av bråte, en bokhylla, en stor papperskorg och en påse med kläder. "Det jämnar ut sig" menar grabbarna och ser lyckligare ut än någonsin.
Jag tror man blir sån om man slutar med fotbollen för tidigt. Det är den där euforin som Doktorn, Redknapp och de andra i mitt fotbollsgäng får ut i en omgång "grisen" innan träningen. Den har killar som Kalle och Martin förtryckt. Men när den plötsligt spirar i takt med vårkänslorna är det tamejfan det vackraste som finns. Vilken spelglädje!
1 kommentar:
Så sant.
Skicka en kommentar