07.26 Koh Tao, Thailand

kom sa gar vi och simmar i Cha luk.

Leonard Cohen

Ett tips till de som orkar lyssna på texter och uppskattar fantastisk melankolisk musik:

Leonard cohen Live in London 2009. 74 år gammal. Han kom till 02 Arena i storform.

Såg dvd:n i mellandagarna.
Årets bästa konsert?

Andra visa människor som är lite underskattade:
Emil Jensen
Emil Sundström
Emil i Lönneberga

Tomhet och Kunglig taffel

Det är inte så mycket som upptar mina tankar. Annat än att jag borde resa någostans där det är varmt för mina pengar.

Jag firade jul som det brukar vara oftast i en förort i Stockholm. Jag firade nyår i lugn och ro.

I mellandagarna pratade vi en del om kunglig taffel. En bok med det namnet hittades. Taffel är en förnäm persons måltid. Mat och dryck med kunglig prägel således. Marsipansflamberad lax. Flamberade honungsskivlingar. Hummersås med pärlemor. Andra oväsentligheter.

Till saken: Tomheten. Många gånger på sistone ser jag mig själv som ett rö för vinden. Personligen betraktar jag mig som öppen. Redo att följa. Men okapabel till att lyfta mig från sofflocket eller för den delen löpbandet. Försöker se denna tomhet, denna idébrist, som en tillgång. En ofelbar öppning, som vid rätt tidpunkt likt en ocean kan fyllas med allehanda isbrytare. Denna ständiga väntan. Jag kan protestera, med vaga motargument argumentera, och ur denna tomhet skulle jag kunna skapa något som kanske berör mig en smula. Man kan se tomheten som en tillgång, inbillar jag mig. Vid första anblicken tittar jag på min tomhet med förtvivlan. Föraktar den. Blicken som låser sig och ditt "-Vad är det?". Det är tomheten. Det är precis som jag säger ingenting. Men mer än ingenting. Med så mycket man kan göra, så mycket förströelse, så många kanaler att undehålla, sitter jag i tomheten. Alldeles totalt. Jag jagade bort den med att jobba och tänka på pengar, jagade bort den med alkohol och dans, jagade bort den med fruntimmer och en ständig längtan någon annanstans. Men den är kvar. Den är alltid kvar. Minns hur jag vaknar och stirrar in i väggen, hur jag kan höra röster omkring mig utan att reagera. Hur jag alltid återvänder dit.

Tomhet. Ingenting. Jag önskar ingen något illa. Jag önskar alla väl. Jag hoppas ni inte är i tomheten.

Via tre bloggar når jag visheten i Pentti Linkola, en finsk filosof

Jag läser en väns blogg och förs in på bloggar av märkliga personligheter som kallar sig Solguru och Oskorei, och benämner sig epitet som indo-europeisk hedning, identitär traditionalist, och högerradikal. Märkliga, men intressanta och långt gående debatter om religion, miljö och världen. Jag sympatiserar verkligen inte med de skenbara bakomliggande syftena bakom de analyserande artiklarna, men materialet i dessa bloggares sökande efter sanningar leder via intressanta hållplatser. Bland annat en finsk herre vid namn Pentti Linkola, som minst sagt motsäger sig dagens konsumtionssamhälle och lever på självfångad fisk i de finska skogarna. Ur hans Can life prevail? hittar jag detta legendariska citat:

"By decimating its woodlands, Finland has created the grounds for prosperity. We can now thank prosperity for bringing us – among other things – two million cars, millions of glaring, grey-black electronic entertainment boxes, and many unnecessary buildings to cover the green earth. Wealth and surplus money have led to financial gambling and rampant social injustice, whereby ‘the common people’ end up contributing to the construction of golf courses, classy hotels, and holiday resorts, while fattening Swiss bank accounts. Besides, the people of wealthy countries are the most frustrated, unemployed, unhappy, suicidal, sedentary, worthless and aimless people in history. What a miserable exchange.' - Pentti Linkola"

Några veckor kvar i Norge, sen? (I backspegeln: Linköping)

Jag kommer sakna utsikten. Där jag sitter hopkurad framför datorn ser jag ut över en mossig balkong och en halvmilslång slätt som breder ut sig nedanför kullen vi bor på. Vid horisonten vilar en milsvid ås som en sovande sköldpadda. Vi kallar den Kjos. Det är den vackraste utsikten jag någonsin haft. Folk betalar för att bo vid vatten. Jag skulle betala för detta. Jag betalar visserligen för detta.

Ser Kent Live i New York och funderar. Ska jag lämna ett land med välbetalt arbete med goda förhållanden och dålig kosthållning för ett land utan arbete men med ett språk jag saknar, och riktig lunch?

Ofta känner jag mig för gammal för det här. För gammal för facebook, Sex and the City, vänner och fester på tisdagar en gång i månaden. För gammal för storögda konversationer om ingenting. Vi går in i ett årtionde och ovissheten blir visst större för varje år. Jag saknar någon form av skola. Någon form av stabil institution där jag kan välja vem jag umgås med. Jag saknar en stad. Ett lugn. En puls. Jag antar att jag saknar Linköping. Fotbollen. Att åka buss från Motala och komma hem. De där onsdagarna på flamman som var som en egen liten jazzig värld med gladlynta diskussioner över muggar med öl. Platens. Smells like teen spirit i en källare. De äldre damerna på övervåningen på Harrys, som var så förlorade i ett ÖStergötland man visste att man snart skulle lämna. Vilken stad. Den lilla stadskärnan med pulsen och kebaben och den där Tanneforsgatan som sneddar torgen som en blå familjebacke med attityd och kjoltyg. Systembolaget. Grolsch. Gösser. Kung. Vimanshäll och våningen där vi bildade ett litet band en bakfull söndag, och sådde små frön till de där tonårsdrömmarna man aldrig hade. Karlbergs IP. Fåren vid sidan av planen och alla hörnorna som jag fick pannan på. Baracken där vi vuxna pojkar hade så roligt tillsammans. Rejäl östgötska, pilsner och bortamatcher.

Allt det där förlorade, som jag kanske inte så mycket längtar till, men mer uppskattar att jag fått ta del av. Ett rätt rockigt mellanstort svenskstadsliv med lantlig prägel.

Vad händer nu?

Jag är kanske precis som herr Brage på en punkt.

Jag vill inte skriva förrän det känns relevant för mig. Jag skulle kunna överleva på att skriva artiklar som jag inte bryr mig om, men ska jag skriva vill jag att det ska vara något jag bryr mig om, och nu kanske jag inte bryr mig om så mycket men kanske sen. Jag vill skriva om mörkret. Och om ljuset. Innan jag kan göra något annat.

Dessutom tjänade jag ganska exakt 14 000 svenska kronor efter skatt. På tio dagar. Genom att lyfta små saker och tejpa kartonger sju till fem. Enkelt kroppsarbete.

Jag börjar få ihop pengar till att uppleva något helt annat.

Dessutom bor jag med folk som kan dansa.

Och jag måste skriva något kort om att det varit ganska mörkt. Men att det sakta blir ljusare igen. Så.

Den här gången har de verkligen något att säga

Kent "Röd"

5/5

Kent låter repetitiva syntmattor och pekorala stråkar bädda in Jocke Bergs klarsynta texter. Sångaren körar sig själv och det låter omisskännligt Kent men det är både textmässigt tydligare och musikmässigt mer svårlyssnat än någonsin.

Jag var en ung tonåring när jag brukade smita in i min systers rum och spela hennes skivor. Det var ett stort rum prytt med massvis med svartvita fotografier på konstnärligt poserande kompisar med cigarretter. Där fanns också en riktig stereo, med förstärkare och halvstora golvställda högtalare. Intill stereon låg skivor med Garbage, Nirvana, Hole och Kent. Det första självbetitlade albumet med den lite oskarpa bilden av fyra anonyma unga män som vandrar. "Det blåser på månen" och "Pojken med hålet i handen" var bäst och Kent lät hjärtskärande, dystert och argt på samma gång.

Över tio år senare är Kent det största bandet i Sverige. De har sålt genomgående ganska så skitbra av alla album och deras kryptiska läppar har funnit på var tonårsflickas läppar sen slutet av nittiotalet. De har varit poetiska och poppiga med Hagnesta Hill, folkliga hitmakare med Vapen och Ammuniton, djupa och fyndiga med Du och jag Döden, och drömska och tyska med Tillbaka till samtiden.

Sen släpptes en samlingsbox med Kents alla album och jag misstänkte att det var över, eller kanske åtminstone dags för en lång paus. Men så visade det sig att ett nytt album var på väg och jag blev både nyfiken och lite trött. Vad skulle komma nu? Tiden går så fort. Gjorde de inte ett album nyss?

Det tog tid för mig att uppskatta det här albumet. Singeln "Töntarna" lät hafsig och den konstiga kyrkokörspsalmen som inleder höll på att skrämma bort mig med sin märklighet. Jocke Berg lät grinig och less. Hade Kent bara kastat ihop lite låtar framför datorn för att tjäna pengar? Nej då.

Efter flera försök att lyssna från början till slut fastnade jag för den kyrkligt pampiga refrängen i "Hjärta". Sen började jag uppskatta "Vals för satan(din vän pessimisten)", som jag valde för att någon rescencent sa att den handlade om politik. Hela albumet ska tydligen ha ett politiskt tema enligt många av de sakkunniga.

Jag skulle inte vilja kalla albumet för politiskt. Däremot är det fullt av visdom. Och mer än något av de senaste Kent-albumen handlar det om nuet. Varje ord bär på en kraft. Där Jocke Berg förut famlat efter att förstå är det här platsen där han kommit till insikt. Särskilt spåren i mitten av albumet sprudlar av klarsynt visdom. Singeln "Töntarna" är svår att ta till sig men med all sannolikhet var det ett medvetet drag från bandet. De har råd att jävlas lite. Dessutom bär låten på ett fantastiskt vackert och unikt budskap för den som orkar lyssna ordentligt.

Gillar du Kent så ha tålamod och lyssna in dig. Varje låt bär på aha-upplevelser.

Bästa spår: Hjärta, Sjukhus, Vals för satan (din vän pessimisten), Idioter.

Ett av många bra textstycken:
"Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns

När det strålar från mitt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut"