Ännu en anledning till att jag har svårt för Serie A

Det är doping, mutor, fusk, gnäll på domare, filmningar och gå -fotboll. Men inte bara det tydligen. Sen Palermo torskat mot Roma med 1-0 skyller man på bollpojken, som ska ha varit för snabb.

Hyfsad hård träning och vi är fyra som cyklar

Jag gillar när gemenskap uppstår, utan att grunda sig i en gemensam syn på att någon annan är sämre. Att man inte gaddar ihop sig utan bara cyklar till träningen och från träningen, möts utanför Folkungaskolan och kanske äter på kniv och gaffel för att fira att lagets äldstes sambo är bortrest... hehe. Nä inte fira, men passa på att träffa grabbarna. Ta en öl, äta en stek och slappna av. För nu tränar vi rätt hårt. Ont i magmuskler, vader och muskelfästen på ett skönt vis. Vi är uppe i fyran nu. Det ska märkas.

Digital ash in a digital urn går fortfarande varm även om mina hörlurar är trasiga. Nu ska jag äta lite glass!

Det har varit ett ensamt år.

De mest verkliga tillfällena(jag fattar aldrig riktigt hur man ska böja den där formen i bestämd form plural, minns att jag har minst två kompisar som hävdar att det där a:et ska bort men jag tycker det känns sepe då) uppstår kanske när man är som mest förvirrad. När någonting inte går alls som man tänkt och man står eller sitter där med blossande kinder och undrar vad som gått snett. Missuppfattningar, förluster och pinsamma ögonblick minns jag med exaktheten hos en statisk filmscen av Roy Andersson, medan lyckliga stunder verkar omöjliga att återskapa. Även om jag faktiskt har vaga minnen av dem.

Det är också skillnad på lycka och lycka. Kanske har man alltför ofta varit full när man var lycklig. Därför minns jag kollapsen utanför Odal(som ledde till det där ljuset av den första kärleken), cykelställsincidenten i söderstaden(som ledde till den där porlande ljumheten av den mer vuxna kärleken) och den skrattande Herrgårdsdansen(som ironiskt nog blev min första tonårsförälskelse vid 23 års ålder) som visserliga fantastiska händelser, men ändå i grund och botten overkliga. Omöjliga att framkalla på nytt. Emedan den långa resan till Skåne(filmstjärnevintern) och uttagningen till nollelvan(Veckans bästa spelare i östergötland) är mer verkliga minnen som bygger på prestationer skapade utan självförtroendets alkholrus. Förmodligen är fyllans lycka minnen som känns lyckligare, men jag kan inte berätta om några färger, ansiktsuttryck eller miner, så som när filmstjärnas ögon var lika gröna som de röda skorna eller efter matchen 2003 på Grosvad när Anders "Äre" Hellberg sa att "Vi inte vunnit matchen utan X. Han var skillnaden mellan vinst och förlust" och den självgode Samir nästan ville ge min buketten som matchens lirare som han något felaktigt hade fått.

Varför är minnen så viktiga? Varför känner jag mig så ensam i min lilla lägenhet och inser plötsligt att samtalets begränsingar och alla de värden vi lägger i andras och våra egna ord för att snarare tillfredsställa konversationen än oss själva är ett hyckleri mot oss. Alltför ofta är visheten tystnad. Jag har nog inte sagt mycket av värde själv i år. Det mesta bara för att man vill vara med. Inte sitta ensam. Och inte i all evighet diskutera hur osäker man är, att man egentligen inte har en jäkla aning om någonting. Man kan se rätt filmer, läsa rätt böcker, skriva rätt ord, och lära sig peka på de sidor där någon uttrycker det man själv längtar efter. Men tjänar det något till? Skriver man någonsin sångerna själv och vem var egentligen först?

Nej, det har varit ett ensamt år. Alla de där flickorna som vissa avundas mig över att jag träffat är bara ett betyg på hur osäker jag är, ständigt letande efter något som inte finns i mig själv. Det handlar inte om att det skulle vara något fel på dem, inte alls, men inga vackra ögon i världen kan tala om för mig att jag duger om jag inte tror på det själv. Problemet är bara att ensamhetens mörker än mindre kan göra det.

Ibland kanske man letar efter någon som också letar även om man mår bättre av någon som klarar sig utan att skärskåda sig själv och hela baletten.

Evangelium för oss som inte förstår

Vi har haft två till bredden ångestfyllda veckor i folkhögskolan. Jag och säkert många med mig känner att skolarbetet, Motala men kanske framför allt bristen på självinsikt står en upp i halsen. De enda gångerna vi lever upp är när snusdosor flyger i luften eller glider på redaktionsbord och träffar härligt ömmande knogar. Vi blir som barn på eftermiddagarna. Läser pop-quiz-frågor från 1990 och svarar Marvin Gaye eller Pink floyd på alla frågor. Plötsligt blir jag redaktionssekretare för att ingen annan vill. Jag hade planerat att säga att jag är det sämsta ledarämnet norr om Sahara men i stället tog jag taktpinnen, dämpade en dosa på bakdelen och klev in i datasalen för att skriva ett av mina numera sällsynta blogginlägg. Det är inte skolans fel att det är så här. Inte mina klasskamrater heller. Ansvaret för mitt eget liv ligger i mina egna händer och jag är egentligen inte ledsen över att det inte stundar någon framtida utopisk inkomstinbringande karriär inom räckhåll. Jag är bara ledsen över det mörker som jag famlar i. Jag börjar komma under fund med vad vi är. Vi, jackass-generationen som på något vis har genomskådat meningen med vår roll i samhället. Vi skiter i hur mycket pengar vi får in på kontot, skiter i att upprätthålla någon slags heder i form av att vara duktiga och det finns inget inneboende ljus av barmhärtighet eller empati i oss som skulle innebära att vi ville arbeta pro bono. Vi får våra kickar av att leka. Och egentligen behöver vi knappt göra något annat. Problemet är att vi till stor del har glömt bort hur man gör när man leker. Ibland uppstår situationer där ljusglimtarna kommer fram. Vi hittar "det" med en liten boll i korridoren. Vi spelar "slapshot" på lokaltdningen mitt i:s hemsida unisont i datasalen och berättar om hur det går. Vi skrattar åt hutlöst roliga skämt. Vi är nästan där. Men aldrig riktigt. I väntan på förlösning.

Låtar som handlar om allt:

Sinead O'connor-the last day of our acquaintance
Bright eyes-Take it easy(love nothing)
Nick Drake-From the morning
Tomas Andersson Wij-Tommy och hans mamma
Counting crows-High life
Bring your own knife-The truth

Don´t get any big ideas

Jag är en fighter, tänker jag när jag sitter på bussen. Jag ger inte upp. idag ringer jag ringer jag ringer jag gör bort mig, gör bort mig, you go to hell for what your dirty mind is thinking, jag ska försöka försöka försöka men så sitter jag här lyssnar och now that you've found it, it´s gone, now that you feel it, you don't.

Jag är nog ingen fighter. Jag vill bara lyssna på radiohead och sakta tyna bort. I alla fall en stund. Börja jobba på mack, som jag och Kalle pratat om, det vore kanske upplyftande. Befinna sig in charge. Diskutera vindrutetorkare, oktanhalter i bensin och sälja korvar med bröd. Myspys.

En morgondröm

Klockan 07.33 kliver jag som vanligt på den vitröda bussen. Ett tunt snötäcke har lagt sig över den krokvägade studentstaden. Jag slår mig ner på en fönsterplats och låter den stora landsvägsbussen föra mig ut på de smala vägarna i väster. Med små hörlurar i öronen låter jag ögonen sjunka ihop och hasar ned på sätet. Det tar inte lång tid att somna i gryningsmörkret.
Det är så behagligt att sluta ögonen och försvinna i det rödsvarta landskapet under ögonlocken. Små tågvagnar flyger upp och ner över små spår och en apa ropar någonting. En liten grön varelse med spetsiga öron svingar ett svärd och utstöter små stön medan den flyttar på stenar. Någon sover hopkrupen i en soffa med ett täcke omkring sig. Jag skrattar. Någon speglar sig med en stor svart jacka och vrider sig och vänder. Plötsligt känner jag hur någonting lättar i mitt hjärta. Det kännssom om jag lyfter. Det känns som om hela bussen lyfter och svävar ut över de öppna fälten vid Kristbergs kyrka.
Lilleberg! Storeberg! Jag hoppas att platserna jag alltid drömmer om på vägen till skolan ska vara precis så underbara som jag hoppats. Lilleberg med den röda stugan på den lilla gräsbeklädda kullen, som reser sig mitt i urskogen som ett glatt torp i Lönneberga, och Storeberga med sina bruksfester och skördelag, dit alla kommer och utför dagsverken och i utbyte får en kagge mjöd.
När jag öppnar ögonen har bussen landat igen, och tagit sig in i de gråa industriområdena vid Myntgatan. Jag kliver av bussen vid Verkstadstorget och drömmer att solen bakom verkstadstaken en dag ska skina över en annan verklighet än den bistra.