She raise me up

Mår lite märkligt. Bakis och konfunderad. Resignation är ett ord som återkommer i mitt huvud. Mental resignation och ett stiltje. Ett visst mått apati. Uppgivenhet. Men en strimma av ljus när jag hör Meghan Julius sjunga "First day of my life" på Youtube.

I must belong somewhere-abrovinker och internettrötthet

Saker som är annorlunda 2007: World cup har fått en revival. Det är lätt att få jobb. Det är väldigt sällan klarblå himmel. Tjejerna är inte lika snygga(förutom i Borensberg, Motala och Avril Lavigne). Man badar inte. Man blir väldigt bakfull av starköl men inte sprit(det har man inte råd med). Man har inte råd. Man känner sig evigt singel. Femkommatvåan är billigast på systemet. Det upptäcks att Prince är goda i nyktert stressat tillstånd medan Marlboro funkar på fyllan och alla billigare märken bör undvikas. Senare dementeras allt, röka är äckligt, vattenpipa gott. Gitarrångesten ökar(Storheten med de två ackorden E och A blir äntligen förklarad, den ena är dominant och den andra något annat, ungefär som pardans, men det hjälper inte, högerhanden hängeer inte med). Jag tycker INTE att det är dyrt på systemet, trots att jag dricker en del och har lite pengar. Ser fram emot en lätt prishöjning i proportionerna att jag köper sex öl i stället för åtta, för hälsans skull. Karle vinner division 5.

When I feel lost I am not at all

Bright eyes visade sig vara fantastiska musiker med två energiska kvinnliga trumslagare.


Fullständigt öppet homosexuelle Rufus Wainwright var magisk och charmade alla.

Mannen som aldrig ler verkade samlad.

Jag tillhör den lilla skara fans som både är glada och står för att vi missade/ignorerade/bortsåg från/inte förstod Bright eyes genombrott med "Fevers and mirrors" och "Lifted or the story is in the soil keep your ear to the ground" omkring år 2000. Det var för deprimerande och ångestfyllt att höra de A4-långa texterna som var ackompanjerade av antingen kaos eller en klinkande gitarr. Men jag har följt med. Och den icke så kritikerrosade "I'm wide awake it's morning" blev snabbt min favorit. Plötsligt var allt samlat, och det var musik, och det fanns någon som skrev musik om något som betydde något för mig. Livet, döden och sökandet efter någonting mer. Att texterna är i fokus står fortfarande klart men nu finns där plötsligt musik som är mer en uthärdlig. "Digital ash in a digital urn" håller inte samma jämnhet men innehåller å andra sidan Depeche mode-flirtande monsterhiten "Easy/lucky/free" och flera andra riktigt kramgoa I-poddiga låtar. Men så kom "Cassadaga" och jag insåg att kritikerna inte fattar någonting och att Conor förstått allt. Vilken musik, vilka texter, vilka stråkar, trumpeter och orglar. "Four winds" får mig att tappa balansen, "Hot knives" att längta till Nebraska och Black hills och "Middleman" beskriver allt. Årets skiva släpptes 9 april och jag är glad att jag äntligen har den. Att sedan se Bright eyes live var overkligt och groteskt bra. På grund av trötthet efter allt rännande för att se halvdana förakter på Accelerator var jag lite för trött för att leva med till fullo. Men jag var där och stod ett tiotal meter ifrån bandet och det var fantastiskt tight och bra och en dag ska jag lära mig att skriva koncentrerade och koncisa recensioner.

Inget sommarjobb och sommaren är inte som ett sommarlov är längre

När man var liten var man ledig, fick veckopeng och cyklade till sjöar, tennisbanor, fotbollsplaner. Mamma kom cyklande med storpack päronsplit och man skämdes lite när man vilade på tjockmattan med Fabbe, Emil och Said. Men samtidigt var det hjärtskärande fint, och killarna uppskattade det, glass, vilken fest!
Vi dunkade frisparkar i det oändliga, drömde om att få kliva ut på A-plan utan att bara vara bollkallar. Vi ville va som Jofa Massi, den biffige assyriern som dunkade in frilägen, eller Nicklas "Acke" Karlsson, killen som öste in mål och dundrade frisparkar i muren så att det susade i publiken. Det var alltid hundratals på plats på Vikingavallen på de där matcherna och ett sjujäkla drag. "Rosen" gjorde voltinkast så fort det var på offensiv planhalva och det blev farligt varje gång. Ett tag lirade SIS i trean och konkurrenten Ramunder i division två. Det var runt 1994 när fotbollen var som störst i vårt land.
Sen flyttade jag till Rimforsa 97 och la av med fotbollen och började fantisera om tjejer och åka inlines. Lagom till gymnasiet återvände jag, nu till Norrköping, men moderklubben hörde av sig, och jag lirade i SIS igen! Vi var på ett fantastiskt cupläger med tjej- och killag och fester och nån cigarett och plötsligt öppnade sig världen! Jag fattade tycke för ytterbacken i Huskvarna, som vann damernas cup, hon hette Elin och var blond och pratade kvittrande vacker dialekt. Nån slags lantlig jönköpings-smålandska.
Det måste ha varit sommaren 2002 som jag som artonåring debuterade för mitt kära gamla A-lag. Jag fick spela ytter från start och redan efter 7 minuter stötte jag in ledningsmålet. Minns att Emil och några andra kompisar stod i publiken och jublade. Att vi sedan förlorade med 2-3 gjorde inte så mycket. Jag hade fått göra som Jofa och Acke, ett bejublat måldunkande på Vikingavallen!
Den här sommaren är inte lika kul. Arbetslös och jävligt rastlös sitter jag här och hoppas på mirakel. Ett fast sommarjobb i Skänninge med andra ord.

Bilder från fredagen

En dag som inte räknas

Det är lördag och jag gör verkligen ingenting. Upplevde lite lycka när jag fann min plånbok och busskortet. Hade av någon anledning lagt dem i en byrålåda. Sen har jag bara ätit godis som blivit kvar sen igår tills jag fick ont i munnen. Hade en trevlig liten fest igår. Koffa, Johan, Emma, Ingrid och Isabelle var här. Vi turades om med att sitta på balkongen, lyssnade på en märklig blandning av Dylan, the Knife och the Smiths och drack öl och lite explorer-knappar. Ingrid kallade mig som vanligt för "Aantoine" och allt var lite som på den gamla goda tiden. Fast man är lite äldre. Sen blev det Platens innan vi avslutade kvällen på Hakepi.
Och idag händer ingenting. Väntar på att få ett SMS som bekräftar att Hasse gått i mål i Vättern-rundan. Det är grått väder tack och lov. I morgon ska jag jobba.