Om att hänga på en nedlagd bensinmack bakom McDonalds en måndagkväll i Motala

Jag kan inte mycket om bandet Suede, mer än att de var ett britpop-band och att sångaren hette typ Bret Anderson. Jag tror inte han gillade dubbelkonsonanter. I vilket fall som helst: Jag minns att jag läste en intervju med honom för länge sedan(förmodligen i en av min systers veckotidningar) och att han sa att det coolaste han visste var "youngsters" som hade slitna jeans och bara stod och hängde på stan. Jag har aldrig bara hängt på stan. Förutom i Måndags. Jag och Kalle tänkte tillbringa en kväll i Motala i goda vänners lag och i vanlig ordning dröjde det inte länge förrän vi saknade öl. Kalles takvåning på Brinken(lagom avlägsen stadsdel i södra Motala högst upp på en kulle) i all ära, men vi behöver alltid lite öl, helst trefemmor, för man vill inte bli full, men lite platgrad. Problemet är att det är en liten bit till närmsta affär. Men betydligt närmre till macken nere vid McDonalds visade sig. Jag är för övrigt övertygad om att Motala måste vara Sveiges minsta ort med McDonalds. (Kom precis på att jag har fel, för det finns ett Drive-through i Mjölby, man lär sig saker av att spela fotboll på låg lokal nivå)

Nåväl, för att komma till kritan så slog vi oss ner på en nedlagd bensinmack. Ett hus i eternit(Vad fan är det?) tror jag, eller sån där prickig gulvit fasad som det är på en del fina hus och en del fula hus. Macken såg ut precis som man tänker sig mackar på små orter mitt i staterna. Ett enkelt tak täcker den lilla refugen med raden av bensinpumpar och ett litet tvåvåningshus med tillhörande redneck-familj sänder ödsliga men trygga vibbar utåt. Där satt vi, Kalle, jag och Christian. Och drack 3,5-procentig öl och pratade minnen. Grabbiga minnen. Vi ville liksom inte lämna stället. Vi insåg att det här var Motala. Det här var livet. En måndagkväll av minnen och ganska anspråkslösa förhoppningar inför framtiden. Kalle rökte cigaretter och vi passade runt ölburkar och njöt av att vi inte var någonting. Jag tyckte om det. Vi satt säkert två timmar i vårvintermörkerkylan och dissade vår bittra lärare och hyllade den där söta glada tjejen i vår klass, som man blir glad av bara av det faktum att hon svarar på tilltal, har stora ögon och pratar som Tomas Di Leva. Vi visste precis var vi var i livet och att det inte var någon särskildstans men att det var okej. Vi hade varandra, Motalas avlägsenhet(Det ligger inte i världen, det ligger på kanten till en djup sjö, där allting glöms bort) och Norrlands guld. Jag vet inte varför jag gillade det, men jag antar att jag fick vara mig själv för en stund.

Då hämtar Tobbe sin specialnyckel

Igår var alla frustrerade när ett helt pojklag stod i duschen och outade att varmvattnet var slut, och vi hade lirat en sån där kall, härlig tidig vårmatch mot Östria på konstgräset och var i stort behov av varma duschar. Några av studentkillarna som bor i Ryd(närheten) snackade till och med om att trä på sig de rena kläderna och traska hem för att duscha. Då plockar Tobbe som är elektriker fram sin specialnyckel, och kliver raka vägen in i duschrummet och vrider till och vips så har vi varmvatten. Då kände jag mig så där avundsjuk som man alltid är på killar som fixar. Liksom, stopp i avloppet, jag hämtar min supermario-sugpropp i bagaget, strömavbrott, jag lagar reservsystemet med lite tuggumipapper, eller avgasröret är trasigt, jag bygger ett nytt med en colaburk och min leatherman. Jag blev så glad för jag bävade verkligen över att cykla hem kallsvettig så mycket att jag hade insett att en kalldusch hade varit enda utvägen.

För övrigt vann vi med 3-2 och jag spelade hela matchen, var mittback och gjorde tre sköna glidtacklingar när jag kände att snabbheten inte räckte till. Dom är rätt vassa Östria, men otaktiska och lite orutinerade. Såna lag slår vi alltid, bara vi använder vår fysik.

Henry David Thoreau

Idag resencerade vi Correns kultursidor och kom över ett briljant uppslag av Ola Klippvik som handlade om 1800-tals-filosofen Henry David Thoreau. Vi blev förbryllade och jag slängde snabbt ihop ett veckoschema grundat på den gode Henrys principer:

Måndag: Loda sjön

Tisdag: Skriva

Onsdag: Iaktta myror

Torsdag: Driva asketiskt-ekologiskt ensamjordbruk

Fredag: Fest

Lördag: Primitivism och toblerone

Söndag: Ysta ost

Mycket gick snett med Amerikatt

Vi ser på "Jesus camp". En dokumentär om uppfuckade kristna högerextremister i USA. Gud har en dröm, det här är guds land, halleluja gud är i huset, och vi är bäst och så vidare... orka!

Vill tänka på bra musik istället. Musik som jag skulle ha i 810:an om jag hade mer minne:
R.E.M
PJ Harvey
Nick Cave
Pearl Jam
Michael Jackson (har kommit fram till att Bad, Black or white och Billie Jean i alla fall äger)
Totos Tambu-skiva till och med
Eurythmics
Dylan givetvis
Ian Siegal har jag aldrig hört men han verkar bra
Thievery corporation
Live-skivan med Andersson Wij som blev stulen i takt med Annas väska på ett tåg
counting crows
radiohead
m.m

Det blir aldrig något av mig (ALLT är Radiotjänsts fel)

När jag gick uppför trappan igår, trött efter en lång dag i skolan, ringer ett dolt nummer. Det är Radiotjänst. Det är en ledbruten tjugofemårig kvinna som ställer mig inför två alternativ:

1. Antingen så bor jag ihop med någon och det är denne någon som betalar TV-avgiften

eller

2. Jag har glömt att anmäla TV-innehav när jag flyttade.

Jag säger: "Jaaa" , trött som jag är och jag vågar inte ljuga om att jag bor hos någon eller att jag inte har TV (Det är bara för uppenbart, alla säger ju så) så nu betalar jag 2000 extra om året för att leva precis som förut. Va fan jag är student, finns det inga kryphål kvar för mig, jag har ingen inkomst, jag har lån, lån, lån och lite bidrag och jag har inte råd, jag säljer teven och börjar sälja bingolotter, jag går med i ett pyramidspel, jag måste ta körkort, kan man inte bara förfalska sig fram?

Ibland önskar jag att jag var rik och väluppfostrad så att jag kunde försörja mig.

Jag sörjer att jag inte kan försörja mig.

Men jag har i alla fall viasat sport så jag kan se på massa fotboll. Och jag såg Henke göra sitt sista champions league - mål och det var jävligt snyggt.

Varför är jag inte rolig längre? Det är varmt. Varför är jag jobbig när jag är full och tråkig när jag är nykter? Det är nästan vår. Varför har jag inte bra armar? Jag skulle göra vad som helst för att få bra armar, men jag har ju så ont av träning. Jag vill inte bara ha massa tjejer efter mig. Jag vill hellre ha bra armar. Tror jag. AAAAARMAR!

DÖMD -D-sektionens Öppna Mästerskap i Dart

Vi ska vara med i DÖMD! Jag, David, Sofie K och Linda W har anmält ett lag. Det ska kastas dart så det står härliga till. Vi har gått in i en tung period nu i första läget med mycket fys. Ikväll blir det ett boot camp pass med personlig tränare för min del. Allt för att få fokus ifrån kastarmen och tekniken och skapa mental styrka i lagets viktiga del, jag. Nu ä det ju så att alla kan inte vara lika viktiga i ett lag (dom andra), så vår knappa budget har gått till att utveckla våra spetskvaliteter(läs: mig)och så. Sen att jag inte kan kasta pil, det är en sak. Förmodligen är Sofie rätt grym. Hon har alltid verkat vass.

Fan jag hinner aldrig ta vara på min blogg. Nu måste jag gå igen. chipp!

Världens finaste ögonblick

Klockan var runt 12 på morgonen på söndagen när jag hade ynnesten att få uppleva världens finaste ögonblick (Det har och det kan tangeras, men bättre kan det inte bli). Det hela tog vid cirka 4 timmar och 35 minuter in i Vasaloppet. De två som hade ryckt till sig en ledning och såg ut att gå en duell om segern närmade sig det viktiga "sista drickat". De två var två av favoriterna, den tvåfaldiga vinnaren Oskar Svärd, och den urstarke mannen som redan vunnit tre andra långlopp i år, Jerry Ahrlin. Nesligt nog missar Ahrlin sin kopp och får vara utan dricka ser det ut som, och när Oskar Svärd sneglar bakåt och ser detta, sparar han hälften av innehållet i sin kopp och räcker det till Jerry Ahrlin. För mig var det vändpunkten. Jag började där och då (precis som Tommy Nilsson sjöng i melodifestivalen) att tro på människan.

Att sedan Oskar Svärd vann i en spurt inne i Mora kändes helt rättvist. Det var föga förvånande att den något lättare Svärd skulle ligga i suget bakom ända fram till målrakan för att sedan pumpa ifrån och sträcka fram högertassen likt en palsternacka när det nalkades målgång. Vilken KILLE!

Jag fick den där sortens glädjetårar som man som man kan få när man stillsamt betraktar en idrottsprestation utöver det vanliga. Lite som när en fotbollspelare som blivit fälld (jag minns inte vem det var), sa åt domaren som var på väg att ge en frilägesutvisning, att det inte var straff, att han hade snubblat på eget bevåg, och alltså protesterar mot ett domslut som är i hans eget favör. Det är vackert. Jag är blödig. Sport-blödig.

För övrigt tycker jag det var trist att Magnus Uggla inte gick vidare i M-festivalen. Han var ju pampigast och roligast.

Nu börjar lektionen igen. Tchuss.