The doctor in me

Den här veckan alltså. Riktigt grå och svår att förstå. Äntligen börjar fredagen så smått närma sig och en resa till Linköping är förestående. Nu är Linköping en plats jag kan ta mig till för att komma bort, en tillflyktsort där det går att släppa handbromsen, och lättare bara njuta av nuet. Samtidigt som jag går på gator jag känner igen och hemtamt hittar till de skönaste platserna. Det brukade väl vara lite tvärtom när Linköping var hemma.

"Man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå" sjunger Jonathan Johansson, och det är väl precis det jag lärt mig göra. Små kriser uppstår och försvinner. Eldflugan tänds och slocknar. Dagarna kommer och går.

Aldrig har jag längtat efter sommaren, den där bekymmerslösa sommaren man upplevde som ung, när inga framtida bekymmer fanns, bara ett oberusat nu med leken som höll dig levande. Det ständigt ofullbordade spelet som upphörde och tog vid till samma premisser. En boll, en vägg, två personer. En boll, ett mål, två personer. En kommenterande röst inombords som fantasifullt plockade fram improviserade situationer mellan, säg Tyskland och Brasilien. Ingen förlorare, bara vinnare. Och fortsättningen av livet ett försök att upprätthålla balansen. Att hitta de där glimtarna av lycka då alla är med i spelet. Då alla förundras över den lilla rörelsen, nuet med den där nästan omöjliga räddningen, en fascination som likt den rödskäggiga positivtoken Lasse i tillsammans ligger mer i betraktarens öga än storheten i att göra det själv. Den där känslan finns inte i riktigt i musiken, finns inte riktigt i kärleken och inte heller riktigt i alkoholen. Finns bara i den unisona upplevelsen av lek, i lyckan av att det är fan nu det händer.

Den bästa musiken 2011?

Försöker tänka efter lite kort vilka albumsläpp som gjort mig glad förra året. Kommer direkt att tänka på Bright eyes lite osköna men stundtals underbara "the people's key". Ett religiöst koncept, visst, men ibland blir det nästan lite college-rock av det hela, vilket känns lite märkligt.

Vidare: Bob hunds "det överexponerade gömstället" kändes uppfriskande.

Deportees "Islands & shores" och Jonathan Johanssons "Klagomuren" är fräscha välproducerade album, men jag måste lyssna in mig bättre.

Gamla favoriterna Radiohead överraskade med att ha några fina låtar på sitt schizofrena albun "King of limbs". Mellan alla oljud hittar "Codex", "Give up the ghost" och "Separator" ut.

My morning jacket får mig direkt med "Victory dance" men deras album "Circuital" får mig inte riktigt att fastna i det långa loppet. Lite för...amerikanskt kanske.

Sammanfattningsvis: Som vanligt är jag givetvis inte i fas med marknaden men i år har jag följt en del skivsläpp åtminstone och det är kul att vara med lite från början ibland. Nu blir det att fortsätta krydda spotify-listorna och fortsätta lyssna på de gamla vanliga albumen med Dylan, the Shins, the national och Bright eyes. Fy fan vad tråkig jag är. Nu har jag skrivit nåt i alla fall. Det här var också en dag.

Det blir alltid söndag igen

Vi gör den här staden som vi har fått för vana att göra den, dom lyckliga stunderna uppstår där på fredag och lördagkvällarna när vi glömmer vardagens bojor och går loss i musikquiz och gör oss roliga på varandras bekostnad. Sen tar vi en taxi ner till stadens nöjesmetropol och dansar oss fram till förhoppningsvis glada blickar från främmande varelser. Det finns inga direkta bekymmer och det hela är underhållande och helt i sin ordning.

Men det blir alltid söndag igen, och då vaknar jag gärna ensam i min säng och runt tolvslaget kliver jag ur min säng och vandrar den korta biten till köket, öppnar kylskåpet och häller upp ett glas läsk och spanar efter något ätbart, gärna nån typ av matlåda som funkar att äta kall. Sen slötittar jag på teve, sätter igång någon passande musik och smsar någon som kanske vill ses senare så inte ensamheten blir total.

En måndag hägrar en liten bit längre fram och det är väl ingen jätteångest i det, bara bilden av den där veckan som är ganska lik den förra och de där upprepade uppgifterna man får betalt för och den där ständiga längtan till nästa rast, nästa lilla befriande samtal med kollegan, nästa lunchlåda, nästa gång jag öppnar porten till arbetsplatsen och beger mig hemåt. Allt för att leda till den där onsdagen då man är på rätt sida, torsdagen då planerna smids, fredagen då friheten är här och lördagen då hoppet om det nya mötet når sitt crecsendo. Det där mötet som sällan är något mer än en ömsesidig längtan bort, bort från det här, om inte annat så bara en glimt av någonting mer spännande.

"Du var älskad av alla, och alla gick under, det finns ingen lycka, bara lyckliga stunder", som Plura sjunger i "Vid världens ände".

Det blir mycket Eldkvarn idag.

Om det känns rätt kan det väl inte vara fel?

Jag tänkte skriva lite om fotboll. Det är mycket fotboll nu. Landslaget kämpar för att ta sig till EM och rädda min sommar 2012 för ett äventyr i östeuropa. Alla de stora ligorna är igång och IFK har fullt upp med sin knackiga trupp att rädda sig kvar i den allsvenskan. Men jag vill skriva om mig. Om mitt fotbollssparkande i den lägsta ligan med linjedomare.

Varför är det så roligt att göra mål? Idag lyckades jag till sist spräcka den där urtråkiga nollan i protokollet och göra en "strut". Vi mötte Krokek på hemmaplan och hade en otäck bortaförlust från i våras(0-6)i bagaget och eftersom vi mitt lag NFF ligger på ganska säker mark i tabellen i division 5 östra medan Krokek slåss för att hänga kvar kunde man ju tänka sig att de skulle vara mer motiverade än oss. De kanske de var, men vi öste på framåt och 4-0 i paus var i underkant.

Jag slog för övrigt ett mycket fint tidigt inlägg mot bortre stolpen från min högerbacksposition som nickades in på ett mycket vackert vis i en situation som inte var helt olik Kennets ohyggligt höga hopp sommaren 94. Men jag kände mig inte som Roland Nilsson. I försvarsspelet var jag ärligt talat rätt lost, mycket på grund av att deras vänsterytter var en och femtio kort och vindsnabb.

Skitsamma, jag dyngade in 3-0 på en hörna som damp ner framför fötterna och jublade som om det var en VM-match medan jag sprang med armarna uppsträckta. Av nån anledning riktade jag min glädje mot mittpunkten och glömde bort mina lagkamrater. Kanske var jag rädd att inte hinna i position till avsparken.

Till sist vann vi med 7-0 och säkrade defintivt nytt kontrakt. Jag skiter i att det är en låg division, jag tänker fira som en hjälte ikväll. Om det känns rätt är det fan i mig inte fel. Man kan vara glad för de minsta saker. Man får det. Jante-lagen kan ta sig där fram.

For some reasons I can't write in swedish on my blog anymore.

Det fungerar inte att skriva de tre sista bokstaverna i alfabetet.
Misspepp.
Jag tar en folkbira och lyssnar pa My morning jacket istallet.

Tre veckors fantastisk semester avslutades i Kristianstad

På fredagen gjorde vi lilla torget och Kanalgatan.

På lördagen lugna gatan, Kebab City, Tivoliparken med loop troop och Timbuktu(David berättade just att han såg båda dessa artister på Kuba i våras, för sex kronor, hehe, jag betalade 500...Men det var det lätt värt!)

Tack Kristianstad för ett jävligt bra gräs, konsertgräs alltså, på marken!

Bugningar, bokningar och glädjeskutt för Tobbe, Ditte och Linnea!

Victory dance!

Om varför Bright eyes knäckte coldplay

Detta är Conor. Mitt framför mig. I Azaleadalen, Göteborg, 28 juni.

Jag vet inte vad det är med människor och gå på konsert. Vet heller inte vad det är med människor och musik. Sent omsider har jag insett att de allra flesta människorna gillar musik av den enkla anledningen att det fortfarande finns radiokanaler, skivbolag och bilstereo, och att de på grund av dessa omständigheter nödgas nå igenkänningsfaktor på enkelinmatade låtar som Umbrella, vill du ligga med mig då, och den där on the floor som bygger på lambada. Jag kan göra en top 10-lista till vilken ung butiksansvarig som helst, men jag kan inte höra på deras svar när de säger: "On the floor", på den öppna frågan: "Vad lyssnar du på för musik?". Utefter mina premisser blir min följdfråga då: "Är det ett band?". Om man inte kan definera ett axplock av sin musiksmak till mer än en nykommen radioplåga orkar jag inte länge till.

I det här sammanhanget söker jag för övrigt inte konsensus utan snarare bara ett uns av musikintresse. Vi kan prata metal, liksom, trots att jag hatar det.

Nog om det.


Conor Oberst. Han gjorde en liten trio skivor åren kring 2000 med sitt Bright eyes som var blanda och ge, och alltid innehöll oflörtiga partier med prat, intervjuer, oljud eller skrammel. Däremellan fann man gobitar som "the city has sex" på "let off the happiness", "the calendar hung itself", "arienette" och "the center of the world" från "fevers and mirrors" samt "lover, I don't hate to love" på skivan med det fantastiska långa namnet "Lifted, or the story is in the soil, keep your ear to the ground".

Sen dröjde till 2005 innan Conor hamnade i ett i mina ögon totalt tillstånd av kreativt momentum och släppte de två helt underbara skivorna "I'm wide awake it is morning" och "digital ash in a digital urn". Han blev en poesimaskin som spottade ut sig ett tjugotal eminenta historier om svärta, alkohol, kärlek, livet, universum och fan i mig allting. Jag har lyssnat på dessa två skivor under närmare sex års tid i flera intensiva perioder och jag blir aldrig klar. Likt gamle Bob Dylan under sina poetiska storhetsperioder handlar detta om lyrik på en så hög nivå att det tar tiotals år innan folk förstår vad HAN kanske menar. Men det roligaste är att det här är så i tiden. Jag är samtida med den här snubben. Han är bara några år äldre än mig. Jag får följa med på tåget. Och i dagens förspända västvärld skulle jag kunna spara ihop slantar under ett par månader och flyga över till Omaha, Nebraska eller vart som helst i världen och se den maniske poeten gå loss. Så såg det nog inte ut när Dylan släppte "Bringing it all back home" och "blonde on blonde".

Nåja. Efter detta 2007 och det lite mer storbandiga men sökande albumet "Cassadaga" la Conor Bright eyes åt sidan, åkte till Mexico o rökte på och gjorde ett countryinfluerat indianalbum med mestadels märkliga melodier, och nåt år senare ett till som jag inte orkat ta vid mig innan han i år återupptog Bright eyes och släppte "People's key", ett album som vid första lyssningen lät lite otight och spontant men efter hand växer och börjar ge mig det jag vill ha. Svärtan. Lyriken. De kloka tankarna. De hatiska älskvärda melodierna. Direktheten. Med ett ord: Indie. "Hear it comes, that heavy love, I'm never gonna move it alone", som KILLEN uttrycker det i "Shell games". Det är stora bollar i rullning, sa Sysifos.

Hur glad är jag inte att jag sprang genom slottskogen under "Four winds", plöjde genom den oförstående publikmassan och stod på första parkett när min hjälte gick lös. Tänk om jag missat det! Tänk om jag stått där som en död sill bland de andra 25 000 på coldplay två timmar senare och skanderat "Uöuööö" till viva la vida utan att ha ett helt annat liv att jämföra med. Och det största: Jag höll i hans arm, hans högra, seniga högerarm, jag kände hans doft, den söta doften av manssvett tillhörande min generations största poet. VIVA LA VIDA!

(Ja, Kalle Brage, om du läser detta, den här var till dig. Fyll i mig, ge mig tips, du kan det här.)