Om varför Bright eyes knäckte coldplay

Detta är Conor. Mitt framför mig. I Azaleadalen, Göteborg, 28 juni.

Jag vet inte vad det är med människor och gå på konsert. Vet heller inte vad det är med människor och musik. Sent omsider har jag insett att de allra flesta människorna gillar musik av den enkla anledningen att det fortfarande finns radiokanaler, skivbolag och bilstereo, och att de på grund av dessa omständigheter nödgas nå igenkänningsfaktor på enkelinmatade låtar som Umbrella, vill du ligga med mig då, och den där on the floor som bygger på lambada. Jag kan göra en top 10-lista till vilken ung butiksansvarig som helst, men jag kan inte höra på deras svar när de säger: "On the floor", på den öppna frågan: "Vad lyssnar du på för musik?". Utefter mina premisser blir min följdfråga då: "Är det ett band?". Om man inte kan definera ett axplock av sin musiksmak till mer än en nykommen radioplåga orkar jag inte länge till.

I det här sammanhanget söker jag för övrigt inte konsensus utan snarare bara ett uns av musikintresse. Vi kan prata metal, liksom, trots att jag hatar det.

Nog om det.


Conor Oberst. Han gjorde en liten trio skivor åren kring 2000 med sitt Bright eyes som var blanda och ge, och alltid innehöll oflörtiga partier med prat, intervjuer, oljud eller skrammel. Däremellan fann man gobitar som "the city has sex" på "let off the happiness", "the calendar hung itself", "arienette" och "the center of the world" från "fevers and mirrors" samt "lover, I don't hate to love" på skivan med det fantastiska långa namnet "Lifted, or the story is in the soil, keep your ear to the ground".

Sen dröjde till 2005 innan Conor hamnade i ett i mina ögon totalt tillstånd av kreativt momentum och släppte de två helt underbara skivorna "I'm wide awake it is morning" och "digital ash in a digital urn". Han blev en poesimaskin som spottade ut sig ett tjugotal eminenta historier om svärta, alkohol, kärlek, livet, universum och fan i mig allting. Jag har lyssnat på dessa två skivor under närmare sex års tid i flera intensiva perioder och jag blir aldrig klar. Likt gamle Bob Dylan under sina poetiska storhetsperioder handlar detta om lyrik på en så hög nivå att det tar tiotals år innan folk förstår vad HAN kanske menar. Men det roligaste är att det här är så i tiden. Jag är samtida med den här snubben. Han är bara några år äldre än mig. Jag får följa med på tåget. Och i dagens förspända västvärld skulle jag kunna spara ihop slantar under ett par månader och flyga över till Omaha, Nebraska eller vart som helst i världen och se den maniske poeten gå loss. Så såg det nog inte ut när Dylan släppte "Bringing it all back home" och "blonde on blonde".

Nåja. Efter detta 2007 och det lite mer storbandiga men sökande albumet "Cassadaga" la Conor Bright eyes åt sidan, åkte till Mexico o rökte på och gjorde ett countryinfluerat indianalbum med mestadels märkliga melodier, och nåt år senare ett till som jag inte orkat ta vid mig innan han i år återupptog Bright eyes och släppte "People's key", ett album som vid första lyssningen lät lite otight och spontant men efter hand växer och börjar ge mig det jag vill ha. Svärtan. Lyriken. De kloka tankarna. De hatiska älskvärda melodierna. Direktheten. Med ett ord: Indie. "Hear it comes, that heavy love, I'm never gonna move it alone", som KILLEN uttrycker det i "Shell games". Det är stora bollar i rullning, sa Sysifos.

Hur glad är jag inte att jag sprang genom slottskogen under "Four winds", plöjde genom den oförstående publikmassan och stod på första parkett när min hjälte gick lös. Tänk om jag missat det! Tänk om jag stått där som en död sill bland de andra 25 000 på coldplay två timmar senare och skanderat "Uöuööö" till viva la vida utan att ha ett helt annat liv att jämföra med. Och det största: Jag höll i hans arm, hans högra, seniga högerarm, jag kände hans doft, den söta doften av manssvett tillhörande min generations största poet. VIVA LA VIDA!

(Ja, Kalle Brage, om du läser detta, den här var till dig. Fyll i mig, ge mig tips, du kan det här.)

I don’t feel like we’ll go anywhere

2011. Nya tag.

Idag drogs det vitsar på jobbet. Ganska roligt. Trots att jag inte gjort ett inlägg på nästan et år inträffar samma fenomen. När jag väl sitter och skriver har jag glömt vad det var jag ville ha sagt. Jag kan väl kort nämna några guldglimtar från förra året:

Oskar Linnros. Såg honom live på sommaren två gånger innan jag lyssnat sönder något mer än möjligen från och med du, och det är bara att hoppas att han inte släpper fler singlar nu efter Genom eld, som så smått börjar spelas sönder. Eftersom vi lyssnar på radio på jobbet tvingas man höra vad som är en "hit" just nu. Härlig feeling i Linköping med den feta publiken, jag, johan och skrikande tonårstjejer längst fram

The national. Tack nya bekantskapen Jonathan för att du gav mig the National. High violet är ett av de bästa albumen jag hört.

Få sparken-festen hos Jonathan var minnesvärd. Härligt pepp.

Att göra upp en eld på julafton med Bellan ute i den snöbeklädda naturen var en höjdare. Att världens största hund var med förgyllde ytterligare. Mysfaktor.

Vår lägenhet. Synd att vi ska flytta, men det blir nog bra på nya stället med. Dessutom har vi inte tillräckligt med vänner för att fylla upp den.

Överraskningsfesten! Fan vad glad jag blev. Och skrämd! Skyndade direkt in i vardagsrummet när jag kom hem för att höja (Det var ju Hollywood Hills!) när en skaplig skara vänner skrek "Surprise!"(det var väl det de skrek?). Det var faktiskt sjukt trevligt. Välkomna tillbaka!

Den vackraste fotbollen spelades 1992

Vi hade EM i Sverige 1992. Där och då föddes början till det som skulle hända två år senare när Ravelli, Brolin, Dahlin, Andersson, Ingesson och de andra ledde oss till ett historiskt brons i USA och glädjefnatt.

Förvisso var bara åtta lag med i turneringen 92, men vilka sköna lag sedan, Frankrike, England, Danmark, Tyskland, Holland, Skottland och det som då kallades OSS(oberoende staters samvälde, en tapper rest av Sovjetunionen utan Baltikum) och så Sverige då, som för första gången i modern tid fick spela EM i kraft av att man arrangerade mästerskapet.

Vilka tider! OSS mötte Tyskland på Idrottsparken i Norrköping och Thomas Hässler nätade! Frankrikes superstjärna hette Jean-Pierre Papin och var ett kvickt före detta problembarn med målsinne. Han nätade både mot Sverige och Danmark, som båda gick vidare medan Frankrike otippat misslyckades. Sverige vann gruppen och nickmålen av den instormande Janne Eriksson blev härmat av mig och min kompis om och om igen på vår sandiga fotbollsplan, i tom bur. Märkligt nog gjorde Brolins supervackra 2-1 mot England inte lika djupt avtryck som Erikssons nickar. Kanske för att det kändes som vardagsmat när det gällde Brolin. Han rörde sig alltid så där kvickt, och han hittade ofta vägar fram med väggspel och rusher.

Gary McAllister, Paul McStay och de glada skotska fansen gjorde ett vackert avtryck i Norrköping och Göteborg.

På den här tiden var fotbollen allt. På mitt rum hängde EM-92 planscher med alla lag utom Danmark(Jugoslavien skulle ursprungligen vara med men nekades senare tillträde till turneringen på grund av kriget). Jag minns hur jag grät sanna tårar när Tyskland slagit ut oss med 3-2 och jag minns hur mycket finess och attityd det fanns i det laget som åkte ut. Brolin med sitt allt, Dahlin med de vassa armbågarna, Ingesson med löphjärtat, Schwarz med sitt slit och Limpar med sina fantastiska fötter.

Fotbollen var så enkel då. Jag var 8 år och spelade varje rast, och nästan varje dag efter skolan. Ofta var vi bara två stycken. En som stod i mål, och en som sprang runt med bollen och kommenterade medan han anföll, och stundom försvarade. Det var ett härligt schizofrent sätt att briljera med sina fotbollskunskaper både med bollen och med minnet.

Min kusin var på plats på nya Ullevi och såg Danmark vinna finalen mot Tyskland med 2-0. Om jag inte minns fel hade båda målskyttarna mörkt krulligt hår och mustasch. De såg ut att lukta tuborg och smörrebröd. Vilken turnering.

Den tid som flytt

Vi brukade mötas och handla påsar med kung och gösser och försöka skriva en låt, eller sitta framför champions league med varsin folköl och snacka skit. Vi jobbade eller studerade och sen ägnades fritiden åt fotbollsträningar och det kunde väl verka inrutad, men det var en ganska fin ruta vi befann oss i. Vi drömde väl varken om mer eller mindre, utan fann oss i vår egen verklighet. Vackert. Sen kom lågkonjunkturen och ryggvärken. Jag åkte till Norge för att gräva guld. Där träffade jag värmländska ungdomar, firade sommaren med lite öl och Oslo och jobbade sen så mycket jag orkade för att ha råd med en lång resa. JAg gav mig iväg. Den blev inte så lång som jag ville och så kom jag hem och försökte pussla ihop en ny verklighet. Att bo hemma hos en förälder i Rättvik är inget jag kan rekommendera för någon alls. Det är en om än vacker, så ändå död, liten ort mitt i Dalarna. Den här vintern har varit oändligt lång. Det är nästan så jag inte tror på våren. Den visade sig så kort förra veckan. Sen kom vintern igen.

Det är som tetris ibland. Man pusslar ihop en prydlig rad och så försvinner den.

07.26 Koh Tao, Thailand

kom sa gar vi och simmar i Cha luk.

Leonard Cohen

Ett tips till de som orkar lyssna på texter och uppskattar fantastisk melankolisk musik:

Leonard cohen Live in London 2009. 74 år gammal. Han kom till 02 Arena i storform.

Såg dvd:n i mellandagarna.
Årets bästa konsert?

Andra visa människor som är lite underskattade:
Emil Jensen
Emil Sundström
Emil i Lönneberga

Tomhet och Kunglig taffel

Det är inte så mycket som upptar mina tankar. Annat än att jag borde resa någostans där det är varmt för mina pengar.

Jag firade jul som det brukar vara oftast i en förort i Stockholm. Jag firade nyår i lugn och ro.

I mellandagarna pratade vi en del om kunglig taffel. En bok med det namnet hittades. Taffel är en förnäm persons måltid. Mat och dryck med kunglig prägel således. Marsipansflamberad lax. Flamberade honungsskivlingar. Hummersås med pärlemor. Andra oväsentligheter.

Till saken: Tomheten. Många gånger på sistone ser jag mig själv som ett rö för vinden. Personligen betraktar jag mig som öppen. Redo att följa. Men okapabel till att lyfta mig från sofflocket eller för den delen löpbandet. Försöker se denna tomhet, denna idébrist, som en tillgång. En ofelbar öppning, som vid rätt tidpunkt likt en ocean kan fyllas med allehanda isbrytare. Denna ständiga väntan. Jag kan protestera, med vaga motargument argumentera, och ur denna tomhet skulle jag kunna skapa något som kanske berör mig en smula. Man kan se tomheten som en tillgång, inbillar jag mig. Vid första anblicken tittar jag på min tomhet med förtvivlan. Föraktar den. Blicken som låser sig och ditt "-Vad är det?". Det är tomheten. Det är precis som jag säger ingenting. Men mer än ingenting. Med så mycket man kan göra, så mycket förströelse, så många kanaler att undehålla, sitter jag i tomheten. Alldeles totalt. Jag jagade bort den med att jobba och tänka på pengar, jagade bort den med alkohol och dans, jagade bort den med fruntimmer och en ständig längtan någon annanstans. Men den är kvar. Den är alltid kvar. Minns hur jag vaknar och stirrar in i väggen, hur jag kan höra röster omkring mig utan att reagera. Hur jag alltid återvänder dit.

Tomhet. Ingenting. Jag önskar ingen något illa. Jag önskar alla väl. Jag hoppas ni inte är i tomheten.