Den tid som flytt

Vi brukade mötas och handla påsar med kung och gösser och försöka skriva en låt, eller sitta framför champions league med varsin folköl och snacka skit. Vi jobbade eller studerade och sen ägnades fritiden åt fotbollsträningar och det kunde väl verka inrutad, men det var en ganska fin ruta vi befann oss i. Vi drömde väl varken om mer eller mindre, utan fann oss i vår egen verklighet. Vackert. Sen kom lågkonjunkturen och ryggvärken. Jag åkte till Norge för att gräva guld. Där träffade jag värmländska ungdomar, firade sommaren med lite öl och Oslo och jobbade sen så mycket jag orkade för att ha råd med en lång resa. JAg gav mig iväg. Den blev inte så lång som jag ville och så kom jag hem och försökte pussla ihop en ny verklighet. Att bo hemma hos en förälder i Rättvik är inget jag kan rekommendera för någon alls. Det är en om än vacker, så ändå död, liten ort mitt i Dalarna. Den här vintern har varit oändligt lång. Det är nästan så jag inte tror på våren. Den visade sig så kort förra veckan. Sen kom vintern igen.

Det är som tetris ibland. Man pusslar ihop en prydlig rad och så försvinner den.

07.26 Koh Tao, Thailand

kom sa gar vi och simmar i Cha luk.

Leonard Cohen

Ett tips till de som orkar lyssna på texter och uppskattar fantastisk melankolisk musik:

Leonard cohen Live in London 2009. 74 år gammal. Han kom till 02 Arena i storform.

Såg dvd:n i mellandagarna.
Årets bästa konsert?

Andra visa människor som är lite underskattade:
Emil Jensen
Emil Sundström
Emil i Lönneberga

Tomhet och Kunglig taffel

Det är inte så mycket som upptar mina tankar. Annat än att jag borde resa någostans där det är varmt för mina pengar.

Jag firade jul som det brukar vara oftast i en förort i Stockholm. Jag firade nyår i lugn och ro.

I mellandagarna pratade vi en del om kunglig taffel. En bok med det namnet hittades. Taffel är en förnäm persons måltid. Mat och dryck med kunglig prägel således. Marsipansflamberad lax. Flamberade honungsskivlingar. Hummersås med pärlemor. Andra oväsentligheter.

Till saken: Tomheten. Många gånger på sistone ser jag mig själv som ett rö för vinden. Personligen betraktar jag mig som öppen. Redo att följa. Men okapabel till att lyfta mig från sofflocket eller för den delen löpbandet. Försöker se denna tomhet, denna idébrist, som en tillgång. En ofelbar öppning, som vid rätt tidpunkt likt en ocean kan fyllas med allehanda isbrytare. Denna ständiga väntan. Jag kan protestera, med vaga motargument argumentera, och ur denna tomhet skulle jag kunna skapa något som kanske berör mig en smula. Man kan se tomheten som en tillgång, inbillar jag mig. Vid första anblicken tittar jag på min tomhet med förtvivlan. Föraktar den. Blicken som låser sig och ditt "-Vad är det?". Det är tomheten. Det är precis som jag säger ingenting. Men mer än ingenting. Med så mycket man kan göra, så mycket förströelse, så många kanaler att undehålla, sitter jag i tomheten. Alldeles totalt. Jag jagade bort den med att jobba och tänka på pengar, jagade bort den med alkohol och dans, jagade bort den med fruntimmer och en ständig längtan någon annanstans. Men den är kvar. Den är alltid kvar. Minns hur jag vaknar och stirrar in i väggen, hur jag kan höra röster omkring mig utan att reagera. Hur jag alltid återvänder dit.

Tomhet. Ingenting. Jag önskar ingen något illa. Jag önskar alla väl. Jag hoppas ni inte är i tomheten.

Via tre bloggar når jag visheten i Pentti Linkola, en finsk filosof

Jag läser en väns blogg och förs in på bloggar av märkliga personligheter som kallar sig Solguru och Oskorei, och benämner sig epitet som indo-europeisk hedning, identitär traditionalist, och högerradikal. Märkliga, men intressanta och långt gående debatter om religion, miljö och världen. Jag sympatiserar verkligen inte med de skenbara bakomliggande syftena bakom de analyserande artiklarna, men materialet i dessa bloggares sökande efter sanningar leder via intressanta hållplatser. Bland annat en finsk herre vid namn Pentti Linkola, som minst sagt motsäger sig dagens konsumtionssamhälle och lever på självfångad fisk i de finska skogarna. Ur hans Can life prevail? hittar jag detta legendariska citat:

"By decimating its woodlands, Finland has created the grounds for prosperity. We can now thank prosperity for bringing us – among other things – two million cars, millions of glaring, grey-black electronic entertainment boxes, and many unnecessary buildings to cover the green earth. Wealth and surplus money have led to financial gambling and rampant social injustice, whereby ‘the common people’ end up contributing to the construction of golf courses, classy hotels, and holiday resorts, while fattening Swiss bank accounts. Besides, the people of wealthy countries are the most frustrated, unemployed, unhappy, suicidal, sedentary, worthless and aimless people in history. What a miserable exchange.' - Pentti Linkola"

Några veckor kvar i Norge, sen? (I backspegeln: Linköping)

Jag kommer sakna utsikten. Där jag sitter hopkurad framför datorn ser jag ut över en mossig balkong och en halvmilslång slätt som breder ut sig nedanför kullen vi bor på. Vid horisonten vilar en milsvid ås som en sovande sköldpadda. Vi kallar den Kjos. Det är den vackraste utsikten jag någonsin haft. Folk betalar för att bo vid vatten. Jag skulle betala för detta. Jag betalar visserligen för detta.

Ser Kent Live i New York och funderar. Ska jag lämna ett land med välbetalt arbete med goda förhållanden och dålig kosthållning för ett land utan arbete men med ett språk jag saknar, och riktig lunch?

Ofta känner jag mig för gammal för det här. För gammal för facebook, Sex and the City, vänner och fester på tisdagar en gång i månaden. För gammal för storögda konversationer om ingenting. Vi går in i ett årtionde och ovissheten blir visst större för varje år. Jag saknar någon form av skola. Någon form av stabil institution där jag kan välja vem jag umgås med. Jag saknar en stad. Ett lugn. En puls. Jag antar att jag saknar Linköping. Fotbollen. Att åka buss från Motala och komma hem. De där onsdagarna på flamman som var som en egen liten jazzig värld med gladlynta diskussioner över muggar med öl. Platens. Smells like teen spirit i en källare. De äldre damerna på övervåningen på Harrys, som var så förlorade i ett ÖStergötland man visste att man snart skulle lämna. Vilken stad. Den lilla stadskärnan med pulsen och kebaben och den där Tanneforsgatan som sneddar torgen som en blå familjebacke med attityd och kjoltyg. Systembolaget. Grolsch. Gösser. Kung. Vimanshäll och våningen där vi bildade ett litet band en bakfull söndag, och sådde små frön till de där tonårsdrömmarna man aldrig hade. Karlbergs IP. Fåren vid sidan av planen och alla hörnorna som jag fick pannan på. Baracken där vi vuxna pojkar hade så roligt tillsammans. Rejäl östgötska, pilsner och bortamatcher.

Allt det där förlorade, som jag kanske inte så mycket längtar till, men mer uppskattar att jag fått ta del av. Ett rätt rockigt mellanstort svenskstadsliv med lantlig prägel.

Vad händer nu?

Jag är kanske precis som herr Brage på en punkt.

Jag vill inte skriva förrän det känns relevant för mig. Jag skulle kunna överleva på att skriva artiklar som jag inte bryr mig om, men ska jag skriva vill jag att det ska vara något jag bryr mig om, och nu kanske jag inte bryr mig om så mycket men kanske sen. Jag vill skriva om mörkret. Och om ljuset. Innan jag kan göra något annat.

Dessutom tjänade jag ganska exakt 14 000 svenska kronor efter skatt. På tio dagar. Genom att lyfta små saker och tejpa kartonger sju till fem. Enkelt kroppsarbete.

Jag börjar få ihop pengar till att uppleva något helt annat.

Dessutom bor jag med folk som kan dansa.

Och jag måste skriva något kort om att det varit ganska mörkt. Men att det sakta blir ljusare igen. Så.