Halv skatt i November, jag vet, det är ett oljeland.

I november betalar man bara halv skatt i november. Detta för att varje år ha råd med onödigt dyra julklappar och mat som når julsvenska höjder. Jag tjänade mer på den tiodagarslön jag får ut i natt än jag gjorde på en månad på slitgörat Runsven. Bra mycket mer till och med nu när norska kronan är uppe i 1,21. Men jag är gammal och behöver rotfyllning och sjukdomskurer så pengarna kommer inte gå till något roligare än så.

Idag var jag så trött på jobbet att jag bara skrattade åt allt så fort jag slutade jobba, och sen fick jag så ont i magen att jag var tvungen att sluta ha roligt och ta det roligt.

Det är snö här. Cirka en decimeter fluffigt puder låg på gatorna i morse. Jag kramade en snöboll och prövade min kastarm. Den var sämre än någonsin, men snön var torr och svulstig som ull, och vantarna blev inte blöta, trots att jag sopade av Markus bil med tumvantsnävarna. Det var sån där härlig knastrig snö man bara borstar av sig. Det är så vitt när den stora vita björnen har lagt sig över gatorna.

Jag köpte en Kalinka red star när jag kom hem. Det är bland det mest prisvärda man kan dricka här. 20 kronor för en kall alkoläsk med härligt syrlig smak, gjord på billig rysk vodka. Den har en härligt uppfriskande spritsmak och är osedvanligt osöt.

Nu lyssnar jag på Clem Snide. Coolt namn.

Inne i sitt mos

Min gamla intelligenta studiekamrat skrev ett inlägg som syftade till att kroppsarbete var bra för honom. Att slippa akademiska studier och göra något handfast. Kan inte annat än att hålla med. Lagerarbete. Eller annat kneg. Det är lite som att vara i nuet och sedan: Maximal frihet. Efter ditt pass kan du göra precis vad du vill utan att behöva tänka på någon uppgift eller planering av inlämning eller ångest över ett misslyckande. Du lyfter dina lådor, drar i dina spakar och sen cashar du in och det är DINA egna pengar och inget ruttet lån.

Men det är inte helt lätt att släppa allt. Släppa sina ambitioner. När någon frågar: "Vad pysslar du med?", kan jag ändå inte bara svara: "Jag jobbar på lager, och trivs med det", utan måste tillägga att jag "faktiskt" är utbildad journalist och nämligen har ett högre mål med mitt liv än detta 25-åriga nu. Men är det något att skämmas över? Är det vi gör vad vi är? Som journalist verkar de flesta vara överens om att det till stor del är det. Stressen och pressen har moroten att känna sig nöjd med sig själv. För ett litet scoop, en fin krönika, en fyndig liten notis, vad du än kan tänka dig, som gör dig till en tänkande och skapande människa.

Men det finns något annat. Du är mer än dina ambitioner. Antar jag i alla fall. På mitt sportbutiklagerjobb finns medelåldersgubben från Värmland som blev av med sitt ben, sydde fast det, fick rehab i 6 år, drog till Norge och jobbar 12-14 timmar om dagen, aldrig gnäller, alltid är glad, har världens skönaste dialekt och dansar varenda helg.

Där finns trettioåringen från Göteborg som aldrig läste klart gymnasiet men har det skönaste garvet i Norge när han kommer loss på övertidsrasten. Där finns den jordnära grabben från landet som drar historien om hur han grävde loss sin bil med en rumpracer(norska för stjärtlapp). Där finns medelålderskvinnan från norska landsbygden som jobbat överallt och inte trivs på kontor utan bland svettiga grabbar på lager. Där finns unga svenskar från Värmland som vet att jobben finns västerut och att kärleken väntar. Där finns kampsportande guttar med "homie-dialekter" och hockeyjättar med sportbilar. Och där finns jag.

Det gör inte så ont att arbeta. Och det handlar inte bara om ett sen med en trave pengar utan också om ett nu. Ett nu med tidiga morgnar och maffiga frukostar, uppdukad smörgåsbuffé och faraodansen, jenterna där hjemme och utsikten mot Kjos. Sexpack flasktuborg när det är fest. Rejäla middagar. Snö.


Och i Säffle finns det is. Det är bara att fylla på.

Ett av världens roligaste djur

Vombat i snö (Vombatus Ursinus). Växtätare med björn/hamster-liknande utseende. 70-120 cm lång.

Precis-blues

Kanske sitter jag still
kanske rör vi oss precis dit vi vill
det finns något mer
det finns något mer
men det är djupt utan-, eller innanför det vi ser
jag väntar på en dag
jag väntar på en dag
då någon är precis lika förtjusad, berusad eller bedrövad som jag
jag väntar på ett ljus
jag väntar på ett ljus
som stiger helt plötsligt här vid utsikten från mitt hus
jag längtar hem
jag längtar hem
till någon som vet precis hur och när jag är och vem
jag sjunger en blues nu
jag sjunger en blues nu
och det känns som det kvittar mellan win eller lose nu
mitt hjärta brinner
mitt hjärta brinner
men jag är vuxen så jag vet att jag svalnar och att jag hinner

Det jag inte vet om bilar är inte värt att veta

Vaknar svettig och frusen med ångest
inte över något jag gjort
utan över något jag inte gjort
eller snarare över att jag befinner mig i ett tillstånd
där molekylerna och cellerna
inte jobbar ihop på rätt sätt
och i mörkret finns det ingenting
som säger mig
var jag börjar och slutar

jag somnar och vaknar igen och hon är bredvid mig
och så känns det lite bättre
sen blir jag trött
men klarvaken
och Neil spelar en ny sång 71
jag drömde om en klarblå himmel
men det var så mörkt
när jag först vaknade
nu känns det
bättre
aldrig mer

Hur skriver man en annons för att sälja en bil

Tvåtaktare med fina britsar.
Kajuta med klös trots viss förlorad fägring.
Hjulångare med kapacitet och resurser värdiga en förnäm familj.
Krämig eka med patina i behåll trots stigen ålder.
Frigg med oskurat däck säljes.
Komfortabel gondol, visst underhåll krävs. Knivsta.
Startvillig katamaran med skinnklädel minus besättning. Tremastare, väl använd men graciös.
Grå pråm med välskött interiör och oanade möjligheter. Snabbt bud premieras.

Lars Winnerbäck - Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen

3,5/5

Ingen svensk artist har vunnit och förlorat mitt hjärta lika många gånger som Lars Winnerbäck. Med sina första album "Dans med svåra steg" och "Rusningstrafik", blev han en poet med stor räckvidd och ett eget språk. Sen kom åren där han blev stor och lätt kommersialiserad och jag fattade "Kom" efter ett tag men förstod aldrig "Singel". Därefter kom ett antal album och bäst där albumet "Vatten under broarna" var tätast och bäst. Senast innan detta albumet kom "Daugava", ett deppigt album med lite irländska nyanser och inga direkta höjdpunkter.

När jag sett Winnerbäck live eller på tv-framträdanden verkar han självsäker och trygg på scenen men i intervjuer som senast i "Skavlan" framstår han som blygsam och löjligt timid. En stor kontrast mot hans allt djupare röst och tydligare framtoning i musiken.

Varför bryr jag mig om hur han är som person (givetvis är han annorlunda i vanliga livet men liiite mer kunde han väl ge oss?)? Kanske för att han är så personlig i texterna. Stundtals säger han så kloka saker: "Vi måste ut för att hitta in". Och det stör mig att han är så älskad men så blygsam mellan varven. Jag är nog avundsjuk.

Det nya albumet då? Ljudbilden är tydligt influerad av Kents senare album. Även den lite upprepande, emellanåt korta tonen i textraderna. Först fattar jag ingenting, sen fattar jag allt. Efter att antal lyssningar sitter "Järnvägsspår" och "Du som reser mig" jävligt gött till höstkänslan i magen.

Jag kan ändå känna mig olustig över Lars personliga prägel på texterna. Få tankar som att: SÅ himla intressant är det inte att få reda på exakt hur du tänker. Men det är så han är, vår Lars. Han har outsinliga mängder av visor att berätta. Och mellan varven kommer en "rusningstrafik", "kom" eller "mareld" och det blir fullständigt klockrent. Det får man ändå ge honom.

Bästa spår: "Järnvägsspår", "Du dom reser mig", "Jag får liksom ingen ordning".

Bästa strof: "Ät din soppa
Livet har börjat
vi har en lång väg framför oss".