Ett europeiskt mästerskap i centraleuropa -Vi har biljetter till hela Sveriges kalas!

Fick nyss reda på det: Vi(jag, Johan, Larsson och Hasse) har biljetter till sommarens vackraste skådespel!

Det är bara att lägga tusenlapparna på hög. Cirkus 5000 riksdaler får vi ge var för de åtråvärda biljetterna. Vi kommer definitivt få se greker, ryssar och spanjorer fajtas mot svenskarna och förhoppningsvis en kvartsfinal mot, säg Holland, och därefter två matcher till om Sverige krånglar sig vidare. Zlatan är ju het och Allbäck hel så vem vet?

Nu måste vi renovera La dodge é vita!

"I'm not there" måste vara världens bästa film

Jag tog en terast och läste svenskan och DN. Turligt gled kultursidorna upp när jag bläddrade i DN och en artikel om Dylanfilmen I'm not there hamnade framför mina trötta ögon. Den har ju premiär ikväll, hade nästan glömt det. Både DN och Svenskan gav högsta betyg och bedyrade att man inte behövde vara Dylan-fantast för att älska filmen.
Hur skulle jag inte älska att de plockat in den störste poeten av alla, den enda sant brinnande, Arthur Rimbaud, mannen med fotsulor av vind, som en av karaktärerna? Han som liksom Dylan menar att när jag vaknar och när jag somnar är jag inte samma person.
Eller när DN skriver att Cate Blanchett, den enda kvinann som spelar en av Dylan-tolkningarna, är den enda som är på pricken lik och glänser på 66-turnén. Filmen verkar magisk. Nästan allt som betyder något extra för mig finns med. För Dylans musikhistoria mellan 1962 och 1979 är det bästa och coolaste som någonsin hänt. Krydda det med Blanchett och Rimbaud och jag får rysningar. Måste skaffa biljetter. Nu.

Klarhet gällande de 500 milen

Min syster befarade att lill-Kosta hade fel på träningen när han blev så glad över att ha kommit på vem som gjort "500 miles". Hon och Barometern-Erik trodde att Proclaimers gjorde låten, medan lill-Kosta och jag var helt säkra på att det var the Hooters. Han hade inte fel. Ingen hade fel. Det är två olika låtar det handlar om. Anledningen till missförståndet är lill-Kostas bristfälliga sångkunskaper. Istället för att sjunga, nämnde han bara titeln.(Han kan bara lagra en halv sångtext åt gången, och hade redan sjungit ut rätt ordentligt i Hunden med sig till himlen).
Alltså: Båda låtarna är dunderhits från 80-talet. Proclaimers låt "I'm gonna be(500miles)" har refrängtexten:
"But I would walk 500 miles
And I would walk 500 more
Just to be the man who walked 1000 miles
To fall down at your door"
Medan the Hooters dänga från 1989 "500 miles" har refrängtexten:
"If you miss the train Im on, you will know that I am gone
You can hear the whistle blow a hundred miles,
Lord Im one, Lord Im two, Lord Im three, Lord Im four,
Lord Im five hundred miles away from home
Lord Im five hundred miles away from home "

För övrigt behöver jag träna snabba fötter.

Five hundred miles

På vägen hem från träningen visade det sig att ölänningarna härdar ut med 25 procent längre träning än hemmavid. Jag frågade om klockan verkligen var 20.40?
Han som kallas för en ölsort svarade:
– Ja, vi tränar i två timmar. Det är förjävligt, men det gör att vi orkar mer i slutet av matcherna.
Och det gör att jag orkar mindre på jobbet. Jag går för sjutton runt med rumpvärk och sendrag i armarna hela dagarna. Men jisses, vad kul det är, trots att jag är segare än Peter Antoine i sidled.
Träningen började med att energiske 30-plussaren lill-Kosta sprang runt och snackade åttiotals-musik. Att Kamraterna borde bränna ihop en skiva med lite " boys, boys, boys" och "Honden mei sai till himlen". Han pratade i härlig affekt och höjde stämningen med låtar som varit med på både svensktoppen och Tracks. Lill-Kosta har dock inte fotografiskt minne när det gäller låttexter och rynkade pannan och frågade till och med mig om hjälp med vilket gött band som skrivit klassikern "500 miles". Jag såg tillfället att glänsa och visste att det var något med "the" men sen stod det still.
Igår lirade vi två mot två, och jag kände mig stegen efter hela tiden. Det var bara att bita ihop, fast jag kunde inte låta bli att förbanna mig själv ett par gånger. Frustration. Avslutade dock det hela vackert när lill-Kosta till sist kommit på att det var the Hooters som sjön "500 miles". Det blev tändvätska så det hette duga och i sista anfallet fick jag en chipp från lill-Kosta som jag hängde in på Kennet Andersson-manér i bortre nättaket. Egentligen lyfte jag väl knappt från marken, men jag sträckte ut och hängde kvar en dec över den regntunga grusplanen, och det kändes mäktigt.

Vi pensionssparar

- Är det ledigt här?
- Ja, mumlar Blanco till svar medan han tuggar i sig lite fralla.
- Blir det några bra bilder då?
- Jo, jag hoppas det. Det är lite svårt med ljuset här inne i mörkret bara.(Vad fan säger jag? Han är så stilig i sin kostym. Några över trettio och redan bankdirektör?)
En äldre servitör närmar sig bordet med en kaffekanna och Blanco funderar på om han ska våga fråga efter te. Hans känsliga mage och huvud klarar inte kaffe så bra. Men bankdirektören vill ha kaffe och det känns inte rätt att krångla till det.
- Jag tar gärna ite också, stammar Blanco fram med sallad i mungipan.
- Jaha, så du är från någon tidning antar jag? Frågar den stilige bankmannen.
- Ja, jag är från Pålandsbladet. Eller jag praktiserar på Pålandsbladet rättar Blanco sig själv.(Var jag tvungen att säga det, tänker han. Måste jag sänka mig själv jämt. Kan jag inte bara låtsas att jag är någon eller något?)
- Jasså, vad säger du om det här med innebandyn då?
- Jo det är ju viktigt för bygden att de hänger kvar.
- Jag har aldrig sett någon match, men hade Djurgårn lirat i högsta serien så kanske.
Jaha, tänker Blanco, han är järnkamin. Diskussionen fortsätter och efter en stund kommer de in på aktier och pensionssparande. Blanco försöker framhålla sin miljöprofil och snappar upp att det finns gröna fonder som kontrollerar sina företag genom inhyrda externa intressenter som enligt avtal finner företag som etiskt och miljömissigt håller en grön profil i sitt arbete.
Undrar hur jag skulle se ut i kostym, tänker Blanco. Undrar om jag kommer att pensionsspara. Ha fast lön. Storhandla. Äga en bil. Vara någons man. Det är en verklighet långt borta, tänker han. Och han vet vart han längtar. Kanske han kan utnyttja fonder och aktier för att ta sig dit. Rysslandsfonder låter onekligen spännande.

Project from the up

Kapitel 2 i den fristående exilromanen om Alexei Anatolij Blanco:
Det är något speciellt med att åka bil på Öland. Man upplever det kanske bäst när man sitter i hoptryckt i baksätet på en fullpackad audi från tidigt 90-tal. Från högtalarna hörs diversiteten från det georgisk-amerikanska rockbandet Project from the up och en ung kille med på gränsen till talibanskägg kör audin med en landsbygdshjältes nonchalans. Han är en sån där som är cool utan att spela cool. Han behöver inte säga något. Man vet ändå att han vet. Han vet en massa saker. En sån som tjejer blir kära i och han behandlar dom väl och kramar dom och ler försiktigt och låter dom sova över och klappa på skägget. Men innerst inne vill han bara sitta i sin audi, lyssna på Project from the up när de skriker "Killer!" varvat med smekande sång och texter i stil med "We're going to a party to have a really good time". Det är något med ögonen. De mörka ögonen är som gjorda för att skapa idoldyrkan. Han är mer av en idol en de flesta rockstjärnor. "It's not what you do, it's how you do it", som Sirjai Tinkian i Project from the up skulle uttrycka det.
Anatolij njuter av tystnaden och sneglar på det udda gänget som sitter inklämt runt om honom. Till vänster sitter en kort sextonåring och bortanför honom sitter den längsta tonåring han sett ihopvikt med hakan över förarstolens nackstöd. Framför sitter en kille med kapten Haddock-skägg som kallas för en ölsort och har bygdens lag tatuerat på bröstet. Tystnaden är total och vacker. Vinternattens lyktor ger ett sällsamt sken till sceneriet och Anatolij känner vågor av lycka i hjärttrakten. Han är plötsligt en i gänget. Även om han är här på lånad tid så blir han klappad på ryggen och omkulltacklad precis som alla andra. När de är framme ser han att gruset är bättre än någonsin. Inte en vattenpöl på Säljingssundsplanen.

Exilroman? Har reflekterat rätt mycket över det sjukt svåra att ens skriva en roman

Kalle är på mig som ingen annan(det kanske beror på att ingen annan är på mig om något) om att jag ska skriva en exilroman om mitt liv ute på öarna eller ön. Jag kanske skulle göra det. Gå loss om glädjen i att känna havsvindarna piska runt varje gathörn och vara en sann outsider. Den kanske skulle börja så här:

En grå liten volvo slingrar sig makligt på de kurviga vägarna mellan Ramsättra och Gärdslösa. Små möss pilar över vägen och grenverk piskar mot bilen som i ensamt majestät intar landskapet.
"Det här är livet" tänker den halvryske poeten när han växlar ner till trean bara för att få känna 110-hästars motorn bita tag i kugghjulen och accelerera likt en Mattias Ekström i STCC.
Radion spelar "All for one" med några idoldeltagare och till och med det är vackert. "Att ta kurvor i helljus är balsam för själen", tänker Alexei och längtar ingenstans. Hade det inte varit för fartkurvorna hade han nog brutit lite mer mot fartreglerna, men han är nöjd ändå.
Väl inne i staden parkerar han bilen, vandrar med glädjetårar ner till puben Drevet, hälsar på Fisk-Micke och beställer en polsk halvlitersöl.
"Öland is the shit", tänker han och high-fivar med Larsson och bartender-Bent.