Vi pensionssparar

- Är det ledigt här?
- Ja, mumlar Blanco till svar medan han tuggar i sig lite fralla.
- Blir det några bra bilder då?
- Jo, jag hoppas det. Det är lite svårt med ljuset här inne i mörkret bara.(Vad fan säger jag? Han är så stilig i sin kostym. Några över trettio och redan bankdirektör?)
En äldre servitör närmar sig bordet med en kaffekanna och Blanco funderar på om han ska våga fråga efter te. Hans känsliga mage och huvud klarar inte kaffe så bra. Men bankdirektören vill ha kaffe och det känns inte rätt att krångla till det.
- Jag tar gärna ite också, stammar Blanco fram med sallad i mungipan.
- Jaha, så du är från någon tidning antar jag? Frågar den stilige bankmannen.
- Ja, jag är från Pålandsbladet. Eller jag praktiserar på Pålandsbladet rättar Blanco sig själv.(Var jag tvungen att säga det, tänker han. Måste jag sänka mig själv jämt. Kan jag inte bara låtsas att jag är någon eller något?)
- Jasså, vad säger du om det här med innebandyn då?
- Jo det är ju viktigt för bygden att de hänger kvar.
- Jag har aldrig sett någon match, men hade Djurgårn lirat i högsta serien så kanske.
Jaha, tänker Blanco, han är järnkamin. Diskussionen fortsätter och efter en stund kommer de in på aktier och pensionssparande. Blanco försöker framhålla sin miljöprofil och snappar upp att det finns gröna fonder som kontrollerar sina företag genom inhyrda externa intressenter som enligt avtal finner företag som etiskt och miljömissigt håller en grön profil i sitt arbete.
Undrar hur jag skulle se ut i kostym, tänker Blanco. Undrar om jag kommer att pensionsspara. Ha fast lön. Storhandla. Äga en bil. Vara någons man. Det är en verklighet långt borta, tänker han. Och han vet vart han längtar. Kanske han kan utnyttja fonder och aktier för att ta sig dit. Rysslandsfonder låter onekligen spännande.

Project from the up

Kapitel 2 i den fristående exilromanen om Alexei Anatolij Blanco:
Det är något speciellt med att åka bil på Öland. Man upplever det kanske bäst när man sitter i hoptryckt i baksätet på en fullpackad audi från tidigt 90-tal. Från högtalarna hörs diversiteten från det georgisk-amerikanska rockbandet Project from the up och en ung kille med på gränsen till talibanskägg kör audin med en landsbygdshjältes nonchalans. Han är en sån där som är cool utan att spela cool. Han behöver inte säga något. Man vet ändå att han vet. Han vet en massa saker. En sån som tjejer blir kära i och han behandlar dom väl och kramar dom och ler försiktigt och låter dom sova över och klappa på skägget. Men innerst inne vill han bara sitta i sin audi, lyssna på Project from the up när de skriker "Killer!" varvat med smekande sång och texter i stil med "We're going to a party to have a really good time". Det är något med ögonen. De mörka ögonen är som gjorda för att skapa idoldyrkan. Han är mer av en idol en de flesta rockstjärnor. "It's not what you do, it's how you do it", som Sirjai Tinkian i Project from the up skulle uttrycka det.
Anatolij njuter av tystnaden och sneglar på det udda gänget som sitter inklämt runt om honom. Till vänster sitter en kort sextonåring och bortanför honom sitter den längsta tonåring han sett ihopvikt med hakan över förarstolens nackstöd. Framför sitter en kille med kapten Haddock-skägg som kallas för en ölsort och har bygdens lag tatuerat på bröstet. Tystnaden är total och vacker. Vinternattens lyktor ger ett sällsamt sken till sceneriet och Anatolij känner vågor av lycka i hjärttrakten. Han är plötsligt en i gänget. Även om han är här på lånad tid så blir han klappad på ryggen och omkulltacklad precis som alla andra. När de är framme ser han att gruset är bättre än någonsin. Inte en vattenpöl på Säljingssundsplanen.

Exilroman? Har reflekterat rätt mycket över det sjukt svåra att ens skriva en roman

Kalle är på mig som ingen annan(det kanske beror på att ingen annan är på mig om något) om att jag ska skriva en exilroman om mitt liv ute på öarna eller ön. Jag kanske skulle göra det. Gå loss om glädjen i att känna havsvindarna piska runt varje gathörn och vara en sann outsider. Den kanske skulle börja så här:

En grå liten volvo slingrar sig makligt på de kurviga vägarna mellan Ramsättra och Gärdslösa. Små möss pilar över vägen och grenverk piskar mot bilen som i ensamt majestät intar landskapet.
"Det här är livet" tänker den halvryske poeten när han växlar ner till trean bara för att få känna 110-hästars motorn bita tag i kugghjulen och accelerera likt en Mattias Ekström i STCC.
Radion spelar "All for one" med några idoldeltagare och till och med det är vackert. "Att ta kurvor i helljus är balsam för själen", tänker Alexei och längtar ingenstans. Hade det inte varit för fartkurvorna hade han nog brutit lite mer mot fartreglerna, men han är nöjd ändå.
Väl inne i staden parkerar han bilen, vandrar med glädjetårar ner till puben Drevet, hälsar på Fisk-Micke och beställer en polsk halvlitersöl.
"Öland is the shit", tänker han och high-fivar med Larsson och bartender-Bent.

Ännu en anledning till att jag har svårt för Serie A

Det är doping, mutor, fusk, gnäll på domare, filmningar och gå -fotboll. Men inte bara det tydligen. Sen Palermo torskat mot Roma med 1-0 skyller man på bollpojken, som ska ha varit för snabb.

Hyfsad hård träning och vi är fyra som cyklar

Jag gillar när gemenskap uppstår, utan att grunda sig i en gemensam syn på att någon annan är sämre. Att man inte gaddar ihop sig utan bara cyklar till träningen och från träningen, möts utanför Folkungaskolan och kanske äter på kniv och gaffel för att fira att lagets äldstes sambo är bortrest... hehe. Nä inte fira, men passa på att träffa grabbarna. Ta en öl, äta en stek och slappna av. För nu tränar vi rätt hårt. Ont i magmuskler, vader och muskelfästen på ett skönt vis. Vi är uppe i fyran nu. Det ska märkas.

Digital ash in a digital urn går fortfarande varm även om mina hörlurar är trasiga. Nu ska jag äta lite glass!

Det har varit ett ensamt år.

De mest verkliga tillfällena(jag fattar aldrig riktigt hur man ska böja den där formen i bestämd form plural, minns att jag har minst två kompisar som hävdar att det där a:et ska bort men jag tycker det känns sepe då) uppstår kanske när man är som mest förvirrad. När någonting inte går alls som man tänkt och man står eller sitter där med blossande kinder och undrar vad som gått snett. Missuppfattningar, förluster och pinsamma ögonblick minns jag med exaktheten hos en statisk filmscen av Roy Andersson, medan lyckliga stunder verkar omöjliga att återskapa. Även om jag faktiskt har vaga minnen av dem.

Det är också skillnad på lycka och lycka. Kanske har man alltför ofta varit full när man var lycklig. Därför minns jag kollapsen utanför Odal(som ledde till det där ljuset av den första kärleken), cykelställsincidenten i söderstaden(som ledde till den där porlande ljumheten av den mer vuxna kärleken) och den skrattande Herrgårdsdansen(som ironiskt nog blev min första tonårsförälskelse vid 23 års ålder) som visserliga fantastiska händelser, men ändå i grund och botten overkliga. Omöjliga att framkalla på nytt. Emedan den långa resan till Skåne(filmstjärnevintern) och uttagningen till nollelvan(Veckans bästa spelare i östergötland) är mer verkliga minnen som bygger på prestationer skapade utan självförtroendets alkholrus. Förmodligen är fyllans lycka minnen som känns lyckligare, men jag kan inte berätta om några färger, ansiktsuttryck eller miner, så som när filmstjärnas ögon var lika gröna som de röda skorna eller efter matchen 2003 på Grosvad när Anders "Äre" Hellberg sa att "Vi inte vunnit matchen utan X. Han var skillnaden mellan vinst och förlust" och den självgode Samir nästan ville ge min buketten som matchens lirare som han något felaktigt hade fått.

Varför är minnen så viktiga? Varför känner jag mig så ensam i min lilla lägenhet och inser plötsligt att samtalets begränsingar och alla de värden vi lägger i andras och våra egna ord för att snarare tillfredsställa konversationen än oss själva är ett hyckleri mot oss. Alltför ofta är visheten tystnad. Jag har nog inte sagt mycket av värde själv i år. Det mesta bara för att man vill vara med. Inte sitta ensam. Och inte i all evighet diskutera hur osäker man är, att man egentligen inte har en jäkla aning om någonting. Man kan se rätt filmer, läsa rätt böcker, skriva rätt ord, och lära sig peka på de sidor där någon uttrycker det man själv längtar efter. Men tjänar det något till? Skriver man någonsin sångerna själv och vem var egentligen först?

Nej, det har varit ett ensamt år. Alla de där flickorna som vissa avundas mig över att jag träffat är bara ett betyg på hur osäker jag är, ständigt letande efter något som inte finns i mig själv. Det handlar inte om att det skulle vara något fel på dem, inte alls, men inga vackra ögon i världen kan tala om för mig att jag duger om jag inte tror på det själv. Problemet är bara att ensamhetens mörker än mindre kan göra det.

Ibland kanske man letar efter någon som också letar även om man mår bättre av någon som klarar sig utan att skärskåda sig själv och hela baletten.

Evangelium för oss som inte förstår

Vi har haft två till bredden ångestfyllda veckor i folkhögskolan. Jag och säkert många med mig känner att skolarbetet, Motala men kanske framför allt bristen på självinsikt står en upp i halsen. De enda gångerna vi lever upp är när snusdosor flyger i luften eller glider på redaktionsbord och träffar härligt ömmande knogar. Vi blir som barn på eftermiddagarna. Läser pop-quiz-frågor från 1990 och svarar Marvin Gaye eller Pink floyd på alla frågor. Plötsligt blir jag redaktionssekretare för att ingen annan vill. Jag hade planerat att säga att jag är det sämsta ledarämnet norr om Sahara men i stället tog jag taktpinnen, dämpade en dosa på bakdelen och klev in i datasalen för att skriva ett av mina numera sällsynta blogginlägg. Det är inte skolans fel att det är så här. Inte mina klasskamrater heller. Ansvaret för mitt eget liv ligger i mina egna händer och jag är egentligen inte ledsen över att det inte stundar någon framtida utopisk inkomstinbringande karriär inom räckhåll. Jag är bara ledsen över det mörker som jag famlar i. Jag börjar komma under fund med vad vi är. Vi, jackass-generationen som på något vis har genomskådat meningen med vår roll i samhället. Vi skiter i hur mycket pengar vi får in på kontot, skiter i att upprätthålla någon slags heder i form av att vara duktiga och det finns inget inneboende ljus av barmhärtighet eller empati i oss som skulle innebära att vi ville arbeta pro bono. Vi får våra kickar av att leka. Och egentligen behöver vi knappt göra något annat. Problemet är att vi till stor del har glömt bort hur man gör när man leker. Ibland uppstår situationer där ljusglimtarna kommer fram. Vi hittar "det" med en liten boll i korridoren. Vi spelar "slapshot" på lokaltdningen mitt i:s hemsida unisont i datasalen och berättar om hur det går. Vi skrattar åt hutlöst roliga skämt. Vi är nästan där. Men aldrig riktigt. I väntan på förlösning.