Martin Pringle

Minns ni honom?

Jag minns att han hade en lätt mörk hudfärg men ändå fräknar(förmodligen något slags sydamerikanskt blod i generna) och lirade anfallare några matcheri svenska landslaget.

Det är sånt vi diskuterar på dagens frukostrast. Fotboll. Kommentatorer, obskyra spelare som "Turbo" Svensson och Fredrik Söderström. Såna som ändå lirat i landslaget. Tänk dig det, att kunna säga till son son när man är lite äldre, att: "Jag har lirat i landslaget". "Jag har varit bland de bästa och mött de bästa". Stort.

Ingenting är lika outsinligt som att prata fotboll. Ingenting annat ger mig en glimt av den där känslan att man bara flyter, slutar tänka och bara spinner vidare.

Undrar vad martin Pringle gör nu. Jag minns att han var SM-mästare i Frisbee. Jag tror han går runt i parker med sin hund och kastar en frisbee som hunden kilar iväg och hoppar upp och fångar i luften. Jag tror han gör det. Dagligen.

Jag brukade tjata om tentaångest men det är ingenting mot artikelångesten

Artikelångesten är allvarlig. Den är ett fenomen. Den sprider sig från topp till tå. Den luktar bränt. Den suger helt enkelt.

Artikelångesten skapar krig, självmord och repressalier.

Den är osvensk, men ändå väldigt svensk. Den är, skulle man kunna säga, ofrånkomlig.

Undvik alla typer av nöjen, arbeta målmedvetet och se ner på andra, så kanske du slipper artikelångesten.

Det är så tråkigt att komma sist att jag inte ens kommer se det som att jag kommer sist. För då vet jag inte vad jag gör. Och som Katarina sa, läraren: Jag är själv mitt eget största hinder. Fan vilket hinder jag är. Holm skulle inte hoppa över mig om jag sträckte på mig.

Allt är redan skrivet, tänker jag ofta

På så vis får jag vatten på kvarn gällande min ovilja att ta tag i de lokala nyheterna som SKA skrivas i journalistlinjens skoltidning som ingen läser.

På så vis får jag också lugnet i mig gällande bloggen. Det ska sägas att det gör lite ont att skriva i den. Att jag jämför mig med ekvilibrister som Kboe och livsnjutare som min syster och däremellan allting som fyller någon slags mening och ångesten över att mitt skrivande inte fyller någon mening.

Men allt är redan skrivet tänker jag också när farsan hivar fram gitarren på farmors födelsedag och bränner av en calypso som är bland det svängigaste jag hört på akustisk gitarr. Det hör jag live, medan jag sitter bredvid. Och det är farsan som lirar. Och bjuder på Wirre och öl. Bara det var väl värt att missa en match med mitt kära lag. "En söndagskvällscalypso rullar genom ben och märg och sand, atlanten fräser och kastar vita vågor upp mot land". Jag längtar lite till Västindien där jag sitter i Motala, på verkstadsön, övergiven så när som på min ambitiösa och hjälpsamma lärare som hjälper mig med kontakter. Alltså sådana som jag borde ringa för att få uppgifter gällande min nyhet.

Det har ändå varit en bra helg. Men nu är ångesten så där krypande och man vill få något gjort medn det går inte riktigt framåt. Ungefär som att gasa med handbromsen i. Det börjar lukta bränt om mig. Jag vill hem och se på fotbollsderby på O'Learys. Tror att Gnaget möter Bajen idag. Men först vill jag faktiskt få något gjort.

Why does it always rain on me?

Jag stannar i Motala och allt är väl som vanligt för de som är vana, men jag kan inte låta bli att tycka att det ligger dekadens i luften. Lite folköl, tevespel, kallt väder och potatispoletter. Ändå rätt trevligt när tystnaden sänker sig eller samtalet tar fart och Jocke säger: "Bebopbopbopbop" för att få uppmärksamheten. Vi lyssnar på R.E.M och Travis och diskuterar öl, frisyrer och tittat på "My name is Earl". Jag somnar på Kalles soffa.

Iskall morgon och ingen frukost i magen. Det har börjat nu och det gäller att ta tag i det. Fånga folkhögskoleandan och göra det bästa av den annalkande dekadensen. Imorgon har jag halsduk och skinnjacka på mig.

In the holy wall of fire

Skolan har börjat igen och det är sista året. Vi är ett år äldre och ett år närmre. Jag måste erkänna att det känns bra. Jag har ont i vaderna, jag är väldigt singel men det känns bra. I lördags dansade jag och dansade tills vaderna brände. Jag var på NH och de brukar spela dålig musik. Men nu var den fantastisk. Jag dansade helt själv längst in i hörnet och musiken var fantastisk. Jag hade lyckats få den perfekta mängden alkohol i blodet (Det handlar framför allt om kvaliteten och inte kvantiteten. En sexa sprit utblandad med en tolva sockerdricka är t.ex alltid mer hälsosam än fem bärs) och brydde mig inte om någonting. Under den senaste tiden hade jag på ett eller annat sätt fått erfara att vissa är övertygade om nutidens olämplighet. Varför gör det ont? Varför blir allt psykologi när jag skriver?

Jag är dålig på den typen av musik men jag tror det var House jag hörde(någon viskade om det) och den är briljant iaf för det finns ett tryck i både bas och trummor som gör det okej att dansa på ett lite hoppande sätt. Inte bara stå och småfisa på dansgolvet som svennarna brukar. Efter säkert en halvtimme hände något som knappt hänt sen jag flyttade till Linköping. Jag fick ögonkontakt utan att söka den! Linköpingsbor och studenter som går till NH är i allmänhet både rädda om sitt revir och hågsna över att visa glädje mot främlingar. Det är ett gissel. Så kommer en tjej, vi kan kalla henne Åsa, och liksom spanar in mig, och min dans, och digggar lite. Sen försvinner hon till sina kompisar. Jag dansar vidare. Sen kommer hon tillbaka. Hon är glad. Jag blir glad. Sen pratar vi lite. Sen kramar hon sin fadder som är blek och ännu smalare än mig. Sen säger hon att de inte är ihop. Sen går hon till sin cykel. Sen går jag till torget för att köpa mat. Då möter jag henne och hon ropar på mig och skrattar lite till. Jag ler och köper falafel. Det kändes bra. Ändå.

..........

Jag är så trött. Jobbar sjukt tidigt. Usch.

En blogg om mig med bilder på mig (av rättighetsskäl)

Det blir alltid bäst om ingen håller i kameran utan man bara lägger den i gräset och väntar 10 sek.


Bara en vacker sommarnatt efter ett dopp. Aldrig annars. Fattar inte hur vrida heller? Orka!


Annars då? Inte bara själv. Syster.


Varmt.


All mixed up.