Livet, universum, allt. Varamon sjunde juni 2007

Viktor, Bukowski och Dönitz slappar på Sveriges finaste strand.



Maria från teatern var toppenglad och förgyllde kvällen med sin grace.



Christian och Micha var rosiga om kinden och helt otroligt söta.



En stekt stekare stilar storartat, super och håller ställningarna.



Martin öppnar gapet på sedvanligt manér och lapar i sig det kvällsluften har att erbjuda.

En bild från finaste kvällen i mannaminne

Martin försöker svälja en flugsvärm för att undsätta sin fagra Rebecka.

Vad sitter du helst i, en sulky eller en fåtölj?

Sista dagen i skolan. Avslutning. Igår var den absolut bästa festen i Motala någonsin. Förmodligen en av de finaste sommarkvällar jag upplevt på väldigt länge. Vi har en liten, men naggande god klass. Med lite sprit i kroppen blir den superb.
Från femtiden fram till midnatt var vi på Varamon, den enorma stranden intill Vättern, som ligger bara några kilometer från centrum. Det var första gången jag var där. En vidsträckt sandstrand, klart vatten, långgrunt och nästan 30 grader varmt. Minst en gång i timmen kastade jag mig i vattnet. Vi drack explorer och sockerdricka, och öl. Framåt elvatiden blev det lite smålyligt när man bara hade en tunn skjorta, men då fann vi ett gäng engelsktalande ungdomar som satt vid en eld, rökte vattenpipa och lånade oss gitarren så att Maria och Christian kunde dra av några låtar. Kolla, kolla och några bluesiga Beatles-låtar bland annat. Jag och Christian körde Black också. Till sist tackade vi för oss, beställde taxi och åkte in till Brygget för en hundring. Lätt värt! Det var helt enkelt en komplett sommarkväll.
Nice! Nu är skolan slut, vi har match imorgon och ikväll lirar Emil Jensen i Motala. Det rullar på.

Ett sista inlägg från redaktionen

Vi åt tårta i matsalen. Jag fick en supersnygg termos i mörkt stål och en tröja med massa lustiga gotlänska ord. Foto-Henrik nämnde att han kommit på vem jag betonar som, en kille på GT som är från Norrköping. Det kändes hedrande. Inte just att jag lät så, men att han gjorde någon slags analys av mig och framförde inför de som var på redaktionen för dagen. Det är en bra kille. Det leder mig osökt in på en lista över det bästa med att jobba på GA:

Det bästa med Gotlands allehanda:

1. Den lilla grusbeströdda cykelvägen som leder från kung Magnus väg över östergravar till Dalmansporten(Den är den enskilda anledningen till att jag förstår ordet gungfly. För det måste vara den korta stund då hjärtat lättar över marken när man kommer i full fart till mitten av en uppförsbacke)

2. Nyhetschefen Ulrika F Ingelmark(Hon kan vara Sveriges mest sakliga och ödmjuka journalist)

3. Redigeringsskeppet. Att få sitta på Sandras plats(17-årig student som fick den lediga platsen eftersom hon började praktiken en vecka före mig)och höra redigerarnas intensiva tangent- och musklick, varvat med polisradio och eftermiddagsgnabb på sporten, då är man hemma. Då ÄR man journalist.

4. Fredda. Den unge redigeraren som är snabb som en vessla på att styra upp sidorna och inte låter sitt problem med stamning vara något hinder, eller något att alls skämmas för.

5. Foto-Henrik. En lokal hjälte som är fotograf men hittar de bästa scoopen.

Läs om hur Sigge Eklund klockrent förklarar läget för dagens författare

Här: Roman ur tiden

Slår upp DN, vänder vanemässigt på ekonomidelen och ser Afonso kika fram blygt bakom en skrattande fokuserad Ronaldinho!

Jag försöker hålla mig från att skriva om fotboll, men det här är för stort för att vara sant! Afonso Alves, den tunna brassen som lirat i Örgryte och Malmö FF för bara nåt år sedan, tränar med världens bästa landslag!

En tröst till Motalas bästa matskribent, monsieur Brage

Utdrag ur Andrev Bergströms intervju med blunderbarnet Ronnie Sandahl:

Andrev: Du är bara 22 år gammal. Säg någonting, vad som helst, som får mitt liv att kännas lite mindre ovärt? (notera uttrycket som skapades i Stockholms södra förorter i slutet av nittiotalet, hade en kort våg av popularitet innan de spreds till de östra delarna av Östergötland, och sedan vidare västerut, där det levde kvar och nu, ungefär 8 år senare outas av en filmkritiker på AB.)

Ronnie: - Du måste komma ihåg att jag aldrig hade någon barndom. Den ägnade jag åt journalistik.

Såja Ronnie. Nu vet vi vem du är. Den spenslige killen som satt och läste Journalisten och Newsweek när de andra lirade rundpingis, spelade Street-basket och bytte hockeybilder.