Vi har bara varandra

Det kändes rätt att lätta upp med ett gäng bilder från Di Levas konsert i oktober 2006, bara ett hundratal meter från min bostad. Han har alltså nästan varit i mitt lilla kök.

Socialkontoret, generellt

Jag och Kalle är skjutjärnsjournalister. Vi går till botten med det mesta som gäller Motalas kommunala politik. Jag ska snacka med en gatuingenjör, och med lite tur får jag med några talminus från en vägmästare. Det handlar om snöröjning. Min kompanjon Kalle Bukowski kan det där med siffror, va, och har fått in en fot på socialkontoret. Det sägs enligt statistiken att det finns 23 hemlösa i Motala, men fru Carlsvärd på kontoret dementerar det hela, och tycker vi är avskyvärda. Det är ett steg i rätt riktning.

Ibland äter jag macka så fort att jag får ont i halsen. Eller så är jag förkyld. Typiskt, jag som just fått för mig att jag inte varit fysiskt sjuk på fyra år.

Jag klarar inte av folkpartiet

Jag är ledsen, men jag klarar det inte längre. Jag klarar inte av folkpartiet. De har hittat mig på nätet och nu trakasserar dom mig dagligen och kallar mig kontraproduktiv feminist, och en massa annat som jag inte ens vill ta upp.

De vill ge betyg till knattar, asfaltera trädgårdsföreningen och göra konstiga undersökningar på sextonåringar. Jag orkar inte. Jag vill fly landet.

Det blir varmt i mitt huvud, jag blir arg och behöver stöd. Jag ber om ursäkt att jag drar hela folkpartiet över en kam men jag har så dåliga erfarenheter. Några från folkpartiet tog mig med våld och slog ner mig på öppen gata, dom sa åt Håkan Mild att skjuta första straffen i VM-94 och dom väcker mig mitt i natten och säljer telefonabonemang. Det har gått för långt. Det är inte kul längre fp. Inte kul.

ineffektivitet, KILLEN och den lilla bollen

Jag älskar och har alltid älskat bollar. Det är nåt visst med det där. Inget man sticker under stol med. Bollar i alla dess former. Små och stora. Studsande och slappa. Ifall man inte har en boll kan man ta en flaska. I fredags satt vi vid sofforna i biblioteket och kastade en flaska i en fåtölj i säkert närmare en halvtimme. Målet var att få den att stå i fåtöljen. Jag lyckades tre gånger.

Annars brukar jag och Kalle stå och jongla till varann i klassrummet med en liten boll jag hittade nere i teaterlokalen. Den börjar bli sliten. Vi spelar så ofta vi kan. Ibland gömmer Maria bollen. Då blir vi ledsna och vet inte vart vi ska ta vägen. Det är ett gissel. Jag är lite oroad över att det roligaste i skolan är att sparka på en liten boll. Att jag fortfarande är så besatt av det och inte har någon framtid med det. Får inga pengar. Jag skiter i det i och för sig, men det är ju det roligaste. Varför? Det är så konkret. INGET är mer konkret för mig än fotboll. Det är bara jag och bollen. Vi och bollen. Det är en känsla av att vara vinnare i ett liv man vet att man redan har förlorat.

Att se en VM-match är som att gå på vatten. Från sommarens VM minns jag faktiskt bäst första halvleken matchen mellan Mexiko och Iran. Jag har alltid gillat Iran, och i den här halvleken bjöd dom på den mest färgsprakande fotboll jag sett. Deras försvarare var orubbliga, mittfältarna var trollkarlar och deras anfallare gjorde Henke Larsson-löpningar hela tiden. När den tunnhårige mittbacken Golmohammadi gjorde 1-1 efter en tilltrasslad situation i straffområdet satt jag med glädjetårar i soffan.

Jag mindes också en av de vackraste scener jag någonsin bevittnat. Det var i VM -98, när Iran mötte USA i gruppspelet. När det var dags för lagfoto innan matchen kom spelarna överens om att ta en gemensam lagbild. De två rivaliserande nationernas match var uppsnackad, och det var en högriskmatch, men spelarna överdrev det hela, hjälpte varandra upp efter fällningar, log och skrattade som om det var en ångestfri klassåterträff. I slutskedet av matchen sprang den vindsnabbe Mehdi Mahdavikia över halva planen med bollen och besegrade supermakten med en klinisk avslutning. Amerikanerna visade sportsmanship och tackade för god match och en av historiens mest klassiska fältslag var avklarat. Ingen hade dött och ett fattigt förtryckt land hade fått upprättelse. Jag ska fan göra en film om det.

Mackie niven, öppnar konton

Kan inte låta bli att tycka att killen med finsk brytning var bäst på teaterkursens pjäs. Han berörde på nåt vis. Och kroppsspråket ägde. Jag kan det det där. Det handlar inte om att träffa varenda ton. Det handlar om att beröra. Nog för att hon som sjöng bäst skulle kunna vikariera i typ Kristina från Duvemåla, men nån Mackie niven blir hon aldrig. Hela Finland bombade mig med sitt vemod när lillkillen öppnade sitt hjärta och jonglerade med hatt och händer. Det är bara Jan Jönsson som knäckt lika vasst tidigare. Jag älskar när folk slår underifrån. Som den där långhårige slusken som stal kastruller och talade i kluvna tungor hos den ofattbart söta jazz-tjejen, och sen klev in på scenen i "Vem är rädd" -pjäsen och var Romeo-Di Caprio helt plötsligt. En musketör. Sen tog han skolans sötaste tjej som iochförsighatarhåkanhellströmmenhonserbästut, och det är så vackert. Vilka killar. Snart är väl han som alltid spelar kypare president, och gött-mos-killen med Chaplin-gångstil sjunger sopran på Operan. Touché.

Varför känns östgötska så ointelligent?

Ett annat bekymmer: Jag vill ju kliva in som defensiv innermitt ihop med Matte nu när vi spelar 4-5-1, men vi har ju brist på innerbackar och mitt defensiva huvudspel är överlägset bäst i laget, så hur ska jag göra? Nöta kondition in absurdum, eller fejka dålig spänst och gå bort mig i positionsspelet?

-Det måste va all syra du tar.

En kille i min klass är grym på oneliners. Han ÄR sista rutan i en Rocky-stripp. Han säger saker som är klockrena och kortfattade som nyhetsjournalistiksrubriker, fast roliga, och han rör inte en min. Han vill inte röra en min. Han har ingen aning själv om exakt hur rolig han är. Han vet att han ÄGER men han vet inte att jag skulle kunna skratta i en timme i streck åt bara en enstaka mening han säger. Han har en flickvän som han bor hos. Hon är inte lika kul. Om han inte hade haft det, hade vi kanske hängt i hans sunkiga lägenhet och druckit en och annan folköl och spelat irlänsk musik av ett band som ser ut som troll. Men det gör vi ju inte. Det skulle heller inte funka. Han skulle säga femtio ord och jag skulle skratta i åtta timmar och få hjärtinfarkt. Det rockar inte i längden. Jag väljer att försöka hålla tillbaka mitt kiknande skratt när han berättar att kvart i fem ekot görs av männsikor som är så gamla att dom håller på och kammar spindelväv av sig själva (Det är inte vad han säger, det är hur han säger det, jag kan inte förklara med ord) eller när han förklarar att killen som hör vargar yla på kvällen gör det på grund av all syra han tar. Killen jag berättar om är KILLEN. Det kan verka homoerotisk men ingen tjej kan bli KILLEN. Killen är en samtida fadersgestalt. En tidlös figur. En verklighetens Rocky. Inte Balboa, utan den där seriehunden ni vet av Kellerman.

Det är lättare att kolla på Eddie Izzard. Då får man skratta.

Jag är i Dalarna. Nära Spendrups.

Vi spelade ALLTID mot Ledley King

Jag har en drös med citat som jag alltid vill skriva som title här, men jag glömmer så fort bort. Saker som Kalle eller Martin har sagt, eller sluga finurliga meningar som poppat upp i mitt eget huvud. Jag inbillar mig att rubriken är ALLT. Hur som helst så minns jag alltid det citatet. Jag tror det var Ashley Cole som sa det i en fotbollstidning jag har. Eller var det John Terry. Jag vet inte. Ett av lagen hette Pumas i alla fall.

Valdemarsvik. Jag har hittat en grej att småretas över. Att åka till Valdemarsvik på helgerna är inget att prata högt om. Det ligger så avsides man kan komma. Runt 7 mil till Norrköping och närmaste andra stora stad ligger 8 mil söderut och är...padampampam... Västervik! En bruksort med cirka 20 000 invånare och frisk luft som största dragplåster. Följaktligen. Vill du retas: Valdemarsvik, eller Viken(Veijken), som det kallas, är din grej.

"Valdemarsviks kommun är belägen i sydöstra delen av Östergötland. Centralorten heter Valdemarsvik. Övriga tätorter i kommunen är Ringarum, Gusum, Gryt och Skeppsgården."