den gråtande postiljonen

Mercy's eyes are blue

2012-02-01T17:16:00.000+01:00

The Shins släpper nytt album i mars! Det finns hopp att överleva vintern med förståndet i behåll!

The doctor in me

2012-01-19T20:43:00.002+01:00

Den här veckan alltså. Riktigt grå och svår att förstå. Äntligen börjar fredagen så smått närma sig och en resa till Linköping är förestående. Nu är Linköping en plats jag kan ta mig till för att komma bort, en tillflyktsort där det går att släppa handbromsen, och lättare bara njuta av nuet. Samtidigt som jag går på gator jag känner igen och hemtamt hittar till de skönaste platserna. Det brukade väl vara lite tvärtom när Linköping var hemma.

"Man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå" sjunger Jonathan Johansson, och det är väl precis det jag lärt mig göra. Små kriser uppstår och försvinner. Eldflugan tänds och slocknar. Dagarna kommer och går.

Aldrig har jag längtat efter sommaren, den där bekymmerslösa sommaren man upplevde som ung, när inga framtida bekymmer fanns, bara ett oberusat nu med leken som höll dig levande. Det ständigt ofullbordade spelet som upphörde och tog vid till samma premisser. En boll, en vägg, två personer. En boll, ett mål, två personer. En kommenterande röst inombords som fantasifullt plockade fram improviserade situationer mellan, säg Tyskland och Brasilien. Ingen förlorare, bara vinnare. Och fortsättningen av livet ett försök att upprätthålla balansen. Att hitta de där glimtarna av lycka då alla är med i spelet. Då alla förundras över den lilla rörelsen, nuet med den där nästan omöjliga räddningen, en fascination som likt den rödskäggiga positivtoken Lasse i tillsammans ligger mer i betraktarens öga än storheten i att göra det själv. Den där känslan finns inte i riktigt i musiken, finns inte riktigt i kärleken och inte heller riktigt i alkoholen. Finns bara i den unisona upplevelsen av lek, i lyckan av att det är fan nu det händer.

Den bästa musiken 2011?

2012-01-11T22:27:00.002+01:00

Försöker tänka efter lite kort vilka albumsläpp som gjort mig glad förra året. Kommer direkt att tänka på Bright eyes lite osköna men stundtals underbara "the people's key". Ett religiöst koncept, visst, men ibland blir det nästan lite college-rock av det hela, vilket känns lite märkligt.

Vidare: Bob hunds "det överexponerade gömstället" kändes uppfriskande.

Deportees "Islands & shores" och Jonathan Johanssons "Klagomuren" är fräscha välproducerade album, men jag måste lyssna in mig bättre.

Gamla favoriterna Radiohead överraskade med att ha några fina låtar på sitt schizofrena albun "King of limbs". Mellan alla oljud hittar "Codex", "Give up the ghost" och "Separator" ut.

My morning jacket får mig direkt med "Victory dance" men deras album "Circuital" får mig inte riktigt att fastna i det långa loppet. Lite för...amerikanskt kanske.

Sammanfattningsvis: Som vanligt är jag givetvis inte i fas med marknaden men i år har jag följt en del skivsläpp åtminstone och det är kul att vara med lite från början ibland. Nu blir det att fortsätta krydda spotify-listorna och fortsätta lyssna på de gamla vanliga albumen med Dylan, the Shins, the national och Bright eyes. Fy fan vad tråkig jag är. Nu har jag skrivit nåt i alla fall. Det här var också en dag.

Det blir alltid söndag igen

2011-12-04T15:03:00.002+01:00

Vi gör den här staden som vi har fått för vana att göra den, dom lyckliga stunderna uppstår där på fredag och lördagkvällarna när vi glömmer vardagens bojor och går loss i musikquiz och gör oss roliga på varandras bekostnad. Sen tar vi en taxi ner till stadens nöjesmetropol och dansar oss fram till förhoppningsvis glada blickar från främmande varelser. Det finns inga direkta bekymmer och det hela är underhållande och helt i sin ordning.

Men det blir alltid söndag igen, och då vaknar jag gärna ensam i min säng och runt tolvslaget kliver jag ur min säng och vandrar den korta biten till köket, öppnar kylskåpet och häller upp ett glas läsk och spanar efter något ätbart, gärna nån typ av matlåda som funkar att äta kall. Sen slötittar jag på teve, sätter igång någon passande musik och smsar någon som kanske vill ses senare så inte ensamheten blir total.

En måndag hägrar en liten bit längre fram och det är väl ingen jätteångest i det, bara bilden av den där veckan som är ganska lik den förra och de där upprepade uppgifterna man får betalt för och den där ständiga längtan till nästa rast, nästa lilla befriande samtal med kollegan, nästa lunchlåda, nästa gång jag öppnar porten till arbetsplatsen och beger mig hemåt. Allt för att leda till den där onsdagen då man är på rätt sida, torsdagen då planerna smids, fredagen då friheten är här och lördagen då hoppet om det nya mötet når sitt crecsendo. Det där mötet som sällan är något mer än en ömsesidig längtan bort, bort från det här, om inte annat så bara en glimt av någonting mer spännande.

"Du var älskad av alla, och alla gick under, det finns ingen lycka, bara lyckliga stunder", som Plura sjunger i "Vid världens ände".

Det blir mycket Eldkvarn idag.

Om det känns rätt kan det väl inte vara fel?

2011-09-10T13:36:00.001+01:00

Jag tänkte skriva lite om fotboll. Det är mycket fotboll nu. Landslaget kämpar för att ta sig till EM och rädda min sommar 2012 för ett äventyr i östeuropa. Alla de stora ligorna är igång och IFK har fullt upp med sin knackiga trupp att rädda sig kvar i den allsvenskan. Men jag vill skriva om mig. Om mitt fotbollssparkande i den lägsta ligan med linjedomare.

Varför är det så roligt att göra mål? Idag lyckades jag till sist spräcka den där urtråkiga nollan i protokollet och göra en "strut". Vi mötte Krokek på hemmaplan och hade en otäck bortaförlust från i våras(0-6)i bagaget och eftersom vi mitt lag NFF ligger på ganska säker mark i tabellen i division 5 östra medan Krokek slåss för att hänga kvar kunde man ju tänka sig att de skulle vara mer motiverade än oss. De kanske de var, men vi öste på framåt och 4-0 i paus var i underkant.

Jag slog för övrigt ett mycket fint tidigt inlägg mot bortre stolpen från min högerbacksposition som nickades in på ett mycket vackert vis i en situation som inte var helt olik Kennets ohyggligt höga hopp sommaren 94. Men jag kände mig inte som Roland Nilsson. I försvarsspelet var jag ärligt talat rätt lost, mycket på grund av att deras vänsterytter var en och femtio kort och vindsnabb.

Skitsamma, jag dyngade in 3-0 på en hörna som damp ner framför fötterna och jublade som om det var en VM-match medan jag sprang med armarna uppsträckta. Av nån anledning riktade jag min glädje mot mittpunkten och glömde bort mina lagkamrater. Kanske var jag rädd att inte hinna i position till avsparken.

Till sist vann vi med 7-0 och säkrade defintivt nytt kontrakt. Jag skiter i att det är en låg division, jag tänker fira som en hjälte ikväll. Om det känns rätt är det fan i mig inte fel. Man kan vara glad för de minsta saker. Man får det. Jante-lagen kan ta sig där fram.

For some reasons I can't write in swedish on my blog anymore.

2011-08-20T15:11:00.002+01:00

Det fungerar inte att skriva de tre sista bokstaverna i alfabetet.
Misspepp.
Jag tar en folkbira och lyssnar pa My morning jacket istallet.

Tre veckors fantastisk semester avslutades i Kristianstad

2011-07-17T23:14:00.003+01:00

På fredagen gjorde vi lilla torget och Kanalgatan.

På lördagen lugna gatan, Kebab City, Tivoliparken med loop troop och Timbuktu(David berättade just att han såg båda dessa artister på Kuba i våras, för sex kronor, hehe, jag betalade 500...Men det var det lätt värt!)

Tack Kristianstad för ett jävligt bra gräs, konsertgräs alltså, på marken!

Bugningar, bokningar och glädjeskutt för Tobbe, Ditte och Linnea!

Victory dance!

Om varför Bright eyes knäckte coldplay

2011-07-10T16:51:00.003+01:00

Detta är Conor. Mitt framför mig. I Azaleadalen, Göteborg, 28 juni.

Jag vet inte vad det är med människor och gå på konsert. Vet heller inte vad det är med människor och musik. Sent omsider har jag insett att de allra flesta människorna gillar musik av den enkla anledningen att det fortfarande finns radiokanaler, skivbolag och bilstereo, och att de på grund av dessa omständigheter nödgas nå igenkänningsfaktor på enkelinmatade låtar som Umbrella, vill du ligga med mig då, och den där on the floor som bygger på lambada. Jag kan göra en top 10-lista till vilken ung butiksansvarig som helst, men jag kan inte höra på deras svar när de säger: "On the floor", på den öppna frågan: "Vad lyssnar du på för musik?". Utefter mina premisser blir min följdfråga då: "Är det ett band?". Om man inte kan definera ett axplock av sin musiksmak till mer än en nykommen radioplåga orkar jag inte länge till.

I det här sammanhanget söker jag för övrigt inte konsensus utan snarare bara ett uns av musikintresse. Vi kan prata metal, liksom, trots att jag hatar det.

Nog om det.

Conor Oberst. Han gjorde en liten trio skivor åren kring 2000 med sitt Bright eyes som var blanda och ge, och alltid innehöll oflörtiga partier med prat, intervjuer, oljud eller skrammel. Däremellan fann man gobitar som "the city has sex" på "let off the happiness", "the calendar hung itself", "arienette" och "the center of the world" från "fevers and mirrors" samt "lover, I don't hate to love" på skivan med det fantastiska långa namnet "Lifted, or the story is in the soil, keep your ear to the ground".

Sen dröjde till 2005 innan Conor hamnade i ett i mina ögon totalt tillstånd av kreativt momentum och släppte de två helt underbara skivorna "I'm wide awake it is morning" och "digital ash in a digital urn". Han blev en poesimaskin som spottade ut sig ett tjugotal eminenta historier om svärta, alkohol, kärlek, livet, universum och fan i mig allting. Jag har lyssnat på dessa två skivor under närmare sex års tid i flera intensiva perioder och jag blir aldrig klar. Likt gamle Bob Dylan under sina poetiska storhetsperioder handlar detta om lyrik på en så hög nivå att det tar tiotals år innan folk förstår vad HAN kanske menar. Men det roligaste är att det här är så i tiden. Jag är samtida med den här snubben. Han är bara några år äldre än mig. Jag får följa med på tåget. Och i dagens förspända västvärld skulle jag kunna spara ihop slantar under ett par månader och flyga över till Omaha, Nebraska eller vart som helst i världen och se den maniske poeten gå loss. Så såg det nog inte ut när Dylan släppte "Bringing it all back home" och "blonde on blonde".

Nåja. Efter detta 2007 och det lite mer storbandiga men sökande albumet "Cassadaga" la Conor Bright eyes åt sidan, åkte till Mexico o rökte på och gjorde ett countryinfluerat indianalbum med mestadels märkliga melodier, och nåt år senare ett till som jag inte orkat ta vid mig innan han i år återupptog Bright eyes och släppte "People's key", ett album som vid första lyssningen lät lite otight och spontant men efter hand växer och börjar ge mig det jag vill ha. Svärtan. Lyriken. De kloka tankarna. De hatiska älskvärda melodierna. Direktheten. Med ett ord: Indie. "Hear it comes, that heavy love, I'm never gonna move it alone", som KILLEN uttrycker det i "Shell games". Det är stora bollar i rullning, sa Sysifos.

Hur glad är jag inte att jag sprang genom slottskogen under "Four winds", plöjde genom den oförstående publikmassan och stod på första parkett när min hjälte gick lös. Tänk om jag missat det! Tänk om jag stått där som en död sill bland de andra 25 000 på coldplay två timmar senare och skanderat "Uöuööö" till viva la vida utan att ha ett helt annat liv att jämföra med. Och det största: Jag höll i hans arm, hans högra, seniga högerarm, jag kände hans doft, den söta doften av manssvett tillhörande min generations största poet. VIVA LA VIDA!

(Ja, Kalle Brage, om du läser detta, den här var till dig. Fyll i mig, ge mig tips, du kan det här.)

I don’t feel like we’ll go anywhere

2011-01-11T22:36:00.002+01:00

2011. Nya tag.

Idag drogs det vitsar på jobbet. Ganska roligt. Trots att jag inte gjort ett inlägg på nästan et år inträffar samma fenomen. När jag väl sitter och skriver har jag glömt vad det var jag ville ha sagt. Jag kan väl kort nämna några guldglimtar från förra året:

Oskar Linnros. Såg honom live på sommaren två gånger innan jag lyssnat sönder något mer än möjligen från och med du, och det är bara att hoppas att han inte släpper fler singlar nu efter Genom eld, som så smått börjar spelas sönder. Eftersom vi lyssnar på radio på jobbet tvingas man höra vad som är en "hit" just nu. Härlig feeling i Linköping med den feta publiken, jag, johan och skrikande tonårstjejer längst fram

The national. Tack nya bekantskapen Jonathan för att du gav mig the National. High violet är ett av de bästa albumen jag hört.

Få sparken-festen hos Jonathan var minnesvärd. Härligt pepp.

Att göra upp en eld på julafton med Bellan ute i den snöbeklädda naturen var en höjdare. Att världens största hund var med förgyllde ytterligare. Mysfaktor.

Vår lägenhet. Synd att vi ska flytta, men det blir nog bra på nya stället med. Dessutom har vi inte tillräckligt med vänner för att fylla upp den.

Överraskningsfesten! Fan vad glad jag blev. Och skrämd! Skyndade direkt in i vardagsrummet när jag kom hem för att höja (Det var ju Hollywood Hills!) när en skaplig skara vänner skrek "Surprise!"(det var väl det de skrek?). Det var faktiskt sjukt trevligt. Välkomna tillbaka!

Den vackraste fotbollen spelades 1992

2010-03-25T19:08:00.002+01:00

Vi hade EM i Sverige 1992. Där och då föddes början till det som skulle hända två år senare när Ravelli, Brolin, Dahlin, Andersson, Ingesson och de andra ledde oss till ett historiskt brons i USA och glädjefnatt.

Förvisso var bara åtta lag med i turneringen 92, men vilka sköna lag sedan, Frankrike, England, Danmark, Tyskland, Holland, Skottland och det som då kallades OSS(oberoende staters samvälde, en tapper rest av Sovjetunionen utan Baltikum) och så Sverige då, som för första gången i modern tid fick spela EM i kraft av att man arrangerade mästerskapet.

Vilka tider! OSS mötte Tyskland på Idrottsparken i Norrköping och Thomas Hässler nätade! Frankrikes superstjärna hette Jean-Pierre Papin och var ett kvickt före detta problembarn med målsinne. Han nätade både mot Sverige och Danmark, som båda gick vidare medan Frankrike otippat misslyckades. Sverige vann gruppen och nickmålen av den instormande Janne Eriksson blev härmat av mig och min kompis om och om igen på vår sandiga fotbollsplan, i tom bur. Märkligt nog gjorde Brolins supervackra 2-1 mot England inte lika djupt avtryck som Erikssons nickar. Kanske för att det kändes som vardagsmat när det gällde Brolin. Han rörde sig alltid så där kvickt, och han hittade ofta vägar fram med väggspel och rusher.

Gary McAllister, Paul McStay och de glada skotska fansen gjorde ett vackert avtryck i Norrköping och Göteborg.

På den här tiden var fotbollen allt. På mitt rum hängde EM-92 planscher med alla lag utom Danmark(Jugoslavien skulle ursprungligen vara med men nekades senare tillträde till turneringen på grund av kriget). Jag minns hur jag grät sanna tårar när Tyskland slagit ut oss med 3-2 och jag minns hur mycket finess och attityd det fanns i det laget som åkte ut. Brolin med sitt allt, Dahlin med de vassa armbågarna, Ingesson med löphjärtat, Schwarz med sitt slit och Limpar med sina fantastiska fötter.

Fotbollen var så enkel då. Jag var 8 år och spelade varje rast, och nästan varje dag efter skolan. Ofta var vi bara två stycken. En som stod i mål, och en som sprang runt med bollen och kommenterade medan han anföll, och stundom försvarade. Det var ett härligt schizofrent sätt att briljera med sina fotbollskunskaper både med bollen och med minnet.

Min kusin var på plats på nya Ullevi och såg Danmark vinna finalen mot Tyskland med 2-0. Om jag inte minns fel hade båda målskyttarna mörkt krulligt hår och mustasch. De såg ut att lukta tuborg och smörrebröd. Vilken turnering.

Den tid som flytt

2010-03-24T17:41:00.002+01:00

Vi brukade mötas och handla påsar med kung och gösser och försöka skriva en låt, eller sitta framför champions league med varsin folköl och snacka skit. Vi jobbade eller studerade och sen ägnades fritiden åt fotbollsträningar och det kunde väl verka inrutad, men det var en ganska fin ruta vi befann oss i. Vi drömde väl varken om mer eller mindre, utan fann oss i vår egen verklighet. Vackert. Sen kom lågkonjunkturen och ryggvärken. Jag åkte till Norge för att gräva guld. Där träffade jag värmländska ungdomar, firade sommaren med lite öl och Oslo och jobbade sen så mycket jag orkade för att ha råd med en lång resa. JAg gav mig iväg. Den blev inte så lång som jag ville och så kom jag hem och försökte pussla ihop en ny verklighet. Att bo hemma hos en förälder i Rättvik är inget jag kan rekommendera för någon alls. Det är en om än vacker, så ändå död, liten ort mitt i Dalarna. Den här vintern har varit oändligt lång. Det är nästan så jag inte tror på våren. Den visade sig så kort förra veckan. Sen kom vintern igen.

Det är som tetris ibland. Man pusslar ihop en prydlig rad och så försvinner den.

07.26 Koh Tao, Thailand

2010-02-04T01:26:00.003+01:00

kom sa gar vi och simmar i Cha luk.

Leonard Cohen

2010-01-08T13:08:00.004+01:00

Ett tips till de som orkar lyssna på texter och uppskattar fantastisk melankolisk musik:

Leonard cohen Live in London 2009. 74 år gammal. Han kom till 02 Arena i storform.

Såg dvd:n i mellandagarna.
Årets bästa konsert?

Andra visa människor som är lite underskattade:
Emil Jensen
Emil Sundström
Emil i Lönneberga

Tomhet och Kunglig taffel

2010-01-02T23:39:00.003+01:00

Det är inte så mycket som upptar mina tankar. Annat än att jag borde resa någostans där det är varmt för mina pengar.

Jag firade jul som det brukar vara oftast i en förort i Stockholm. Jag firade nyår i lugn och ro.

I mellandagarna pratade vi en del om kunglig taffel. En bok med det namnet hittades. Taffel är en förnäm persons måltid. Mat och dryck med kunglig prägel således. Marsipansflamberad lax. Flamberade honungsskivlingar. Hummersås med pärlemor. Andra oväsentligheter.

Till saken: Tomheten. Många gånger på sistone ser jag mig själv som ett rö för vinden. Personligen betraktar jag mig som öppen. Redo att följa. Men okapabel till att lyfta mig från sofflocket eller för den delen löpbandet. Försöker se denna tomhet, denna idébrist, som en tillgång. En ofelbar öppning, som vid rätt tidpunkt likt en ocean kan fyllas med allehanda isbrytare. Denna ständiga väntan. Jag kan protestera, med vaga motargument argumentera, och ur denna tomhet skulle jag kunna skapa något som kanske berör mig en smula. Man kan se tomheten som en tillgång, inbillar jag mig. Vid första anblicken tittar jag på min tomhet med förtvivlan. Föraktar den. Blicken som låser sig och ditt "-Vad är det?". Det är tomheten. Det är precis som jag säger ingenting. Men mer än ingenting. Med så mycket man kan göra, så mycket förströelse, så många kanaler att undehålla, sitter jag i tomheten. Alldeles totalt. Jag jagade bort den med att jobba och tänka på pengar, jagade bort den med alkohol och dans, jagade bort den med fruntimmer och en ständig längtan någon annanstans. Men den är kvar. Den är alltid kvar. Minns hur jag vaknar och stirrar in i väggen, hur jag kan höra röster omkring mig utan att reagera. Hur jag alltid återvänder dit.

Tomhet. Ingenting. Jag önskar ingen något illa. Jag önskar alla väl. Jag hoppas ni inte är i tomheten.

Via tre bloggar når jag visheten i Pentti Linkola, en finsk filosof

2009-12-13T17:29:00.002+01:00

Jag läser en väns blogg och förs in på bloggar av märkliga personligheter som kallar sig Solguru och Oskorei, och benämner sig epitet som indo-europeisk hedning, identitär traditionalist, och högerradikal. Märkliga, men intressanta och långt gående debatter om religion, miljö och världen. Jag sympatiserar verkligen inte med de skenbara bakomliggande syftena bakom de analyserande artiklarna, men materialet i dessa bloggares sökande efter sanningar leder via intressanta hållplatser. Bland annat en finsk herre vid namn Pentti Linkola, som minst sagt motsäger sig dagens konsumtionssamhälle och lever på självfångad fisk i de finska skogarna. Ur hans Can life prevail? hittar jag detta legendariska citat:

"By decimating its woodlands, Finland has created the grounds for prosperity. We can now thank prosperity for bringing us – among other things – two million cars, millions of glaring, grey-black electronic entertainment boxes, and many unnecessary buildings to cover the green earth. Wealth and surplus money have led to financial gambling and rampant social injustice, whereby ‘the common people’ end up contributing to the construction of golf courses, classy hotels, and holiday resorts, while fattening Swiss bank accounts. Besides, the people of wealthy countries are the most frustrated, unemployed, unhappy, suicidal, sedentary, worthless and aimless people in history. What a miserable exchange.' - Pentti Linkola"

Några veckor kvar i Norge, sen? (I backspegeln: Linköping)

2009-12-12T13:09:00.003+01:00

Jag kommer sakna utsikten. Där jag sitter hopkurad framför datorn ser jag ut över en mossig balkong och en halvmilslång slätt som breder ut sig nedanför kullen vi bor på. Vid horisonten vilar en milsvid ås som en sovande sköldpadda. Vi kallar den Kjos. Det är den vackraste utsikten jag någonsin haft. Folk betalar för att bo vid vatten. Jag skulle betala för detta. Jag betalar visserligen för detta.

Ser Kent Live i New York och funderar. Ska jag lämna ett land med välbetalt arbete med goda förhållanden och dålig kosthållning för ett land utan arbete men med ett språk jag saknar, och riktig lunch?

Ofta känner jag mig för gammal för det här. För gammal för facebook, Sex and the City, vänner och fester på tisdagar en gång i månaden. För gammal för storögda konversationer om ingenting. Vi går in i ett årtionde och ovissheten blir visst större för varje år. Jag saknar någon form av skola. Någon form av stabil institution där jag kan välja vem jag umgås med. Jag saknar en stad. Ett lugn. En puls. Jag antar att jag saknar Linköping. Fotbollen. Att åka buss från Motala och komma hem. De där onsdagarna på flamman som var som en egen liten jazzig värld med gladlynta diskussioner över muggar med öl. Platens. Smells like teen spirit i en källare. De äldre damerna på övervåningen på Harrys, som var så förlorade i ett ÖStergötland man visste att man snart skulle lämna. Vilken stad. Den lilla stadskärnan med pulsen och kebaben och den där Tanneforsgatan som sneddar torgen som en blå familjebacke med attityd och kjoltyg. Systembolaget. Grolsch. Gösser. Kung. Vimanshäll och våningen där vi bildade ett litet band en bakfull söndag, och sådde små frön till de där tonårsdrömmarna man aldrig hade. Karlbergs IP. Fåren vid sidan av planen och alla hörnorna som jag fick pannan på. Baracken där vi vuxna pojkar hade så roligt tillsammans. Rejäl östgötska, pilsner och bortamatcher.

Allt det där förlorade, som jag kanske inte så mycket längtar till, men mer uppskattar att jag fått ta del av. Ett rätt rockigt mellanstort svenskstadsliv med lantlig prägel.

Vad händer nu?

Jag är kanske precis som herr Brage på en punkt.

2009-12-05T15:44:00.005+01:00

Jag vill inte skriva förrän det känns relevant för mig. Jag skulle kunna överleva på att skriva artiklar som jag inte bryr mig om, men ska jag skriva vill jag att det ska vara något jag bryr mig om, och nu kanske jag inte bryr mig om så mycket men kanske sen. Jag vill skriva om mörkret. Och om ljuset. Innan jag kan göra något annat.

Dessutom tjänade jag ganska exakt 14 000 svenska kronor efter skatt. På tio dagar. Genom att lyfta små saker och tejpa kartonger sju till fem. Enkelt kroppsarbete.

Jag börjar få ihop pengar till att uppleva något helt annat.

Dessutom bor jag med folk som kan dansa.

Och jag måste skriva något kort om att det varit ganska mörkt. Men att det sakta blir ljusare igen. Så.

Den här gången har de verkligen något att säga

2009-11-24T20:24:00.016+01:00

Kent "Röd"

5/5

Kent låter repetitiva syntmattor och pekorala stråkar bädda in Jocke Bergs klarsynta texter. Sångaren körar sig själv och det låter omisskännligt Kent men det är både textmässigt tydligare och musikmässigt mer svårlyssnat än någonsin.

Jag var en ung tonåring när jag brukade smita in i min systers rum och spela hennes skivor. Det var ett stort rum prytt med massvis med svartvita fotografier på konstnärligt poserande kompisar med cigarretter. Där fanns också en riktig stereo, med förstärkare och halvstora golvställda högtalare. Intill stereon låg skivor med Garbage, Nirvana, Hole och Kent. Det första självbetitlade albumet med den lite oskarpa bilden av fyra anonyma unga män som vandrar. "Det blåser på månen" och "Pojken med hålet i handen" var bäst och Kent lät hjärtskärande, dystert och argt på samma gång.

Över tio år senare är Kent det största bandet i Sverige. De har sålt genomgående ganska så skitbra av alla album och deras kryptiska läppar har funnit på var tonårsflickas läppar sen slutet av nittiotalet. De har varit poetiska och poppiga med Hagnesta Hill, folkliga hitmakare med Vapen och Ammuniton, djupa och fyndiga med Du och jag Döden, och drömska och tyska med Tillbaka till samtiden.

Sen släpptes en samlingsbox med Kents alla album och jag misstänkte att det var över, eller kanske åtminstone dags för en lång paus. Men så visade det sig att ett nytt album var på väg och jag blev både nyfiken och lite trött. Vad skulle komma nu? Tiden går så fort. Gjorde de inte ett album nyss?

Det tog tid för mig att uppskatta det här albumet. Singeln "Töntarna" lät hafsig och den konstiga kyrkokörspsalmen som inleder höll på att skrämma bort mig med sin märklighet. Jocke Berg lät grinig och less. Hade Kent bara kastat ihop lite låtar framför datorn för att tjäna pengar? Nej då.

Efter flera försök att lyssna från början till slut fastnade jag för den kyrkligt pampiga refrängen i "Hjärta". Sen började jag uppskatta "Vals för satan(din vän pessimisten)", som jag valde för att någon rescencent sa att den handlade om politik. Hela albumet ska tydligen ha ett politiskt tema enligt många av de sakkunniga.

Jag skulle inte vilja kalla albumet för politiskt. Däremot är det fullt av visdom. Och mer än något av de senaste Kent-albumen handlar det om nuet. Varje ord bär på en kraft. Där Jocke Berg förut famlat efter att förstå är det här platsen där han kommit till insikt. Särskilt spåren i mitten av albumet sprudlar av klarsynt visdom. Singeln "Töntarna" är svår att ta till sig men med all sannolikhet var det ett medvetet drag från bandet. De har råd att jävlas lite. Dessutom bär låten på ett fantastiskt vackert och unikt budskap för den som orkar lyssna ordentligt.

Gillar du Kent så ha tålamod och lyssna in dig. Varje låt bär på aha-upplevelser.

Bästa spår: Hjärta, Sjukhus, Vals för satan (din vän pessimisten), Idioter.

Ett av många bra textstycken:
"Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns

När det strålar från mitt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut"

Och så bara lite fakta och en påminnelse om att vi fortfarande håller på att döda planeten.

2009-11-23T21:25:00.004+01:00

Seriöst. Det ser fortfarande inte bra ut. Det blir fortfarande värre.

Frågan är hur vi kommer att lösa problemet. Hur vi överhuvudtaget ska kunna vända trenden? Det räcker inte att bara dra ner på resor eller komma på briljanta uppfinningar. Vi måste förmodligen leva på ett annat sätt. Uppskatta andra saker, som inte har med elenergi att göra. Jag hoppas det är fler som orkar bry sig.

"...Efter 2015 måste de globala utsläppen minska enligt forskarna och då räknar de med att det ﬁnns en risk att vi ändå inte kan undvika två graders temperaturstegring. Når vi maximum två år senare, 2017, ökar risken. Sex till åtta år går snabbt. Det är två svenska regeringsperioder.
Om i-länderna genomför utsläppsminskningar på 80 procent fram till 2050 (vilket var EU:s och USA:s bud i Bangkok i oktober) innebär det att utvecklingsländerna måste minska utsläppen med 20 procent om jorden inte ska passera det globala utrymmet för utsläpp inom gränsen för två graders global temperaturstegring. Annars är det kört. Om u-ländernas ekonomier växer och inte får tillgång till ren teknik behöver de öka sina utsläpp med kanske 90 procent redan till 2020.

Martin Khor och Meena Raman(South centre/Friends of the earth international) menar att det krävs en utsläppsminskning av koldioxid i i-länderna på 200 procent till 2050 för att utvecklingsländerna ska ha utrymme för sin utveckling. »Negativa« utsläpp är möjligt: bland annat genom att betala och överföra teknologi till u-länderna så att de kan genomföra utsläppsminskningar. Nyckelfrågan i förhandlingarna i Köpenhamn är hur en rättvis fördelning av framtida utvecklingsmöjligheter ska ske mellan i-länder och u-länder som tar hänsyn till i-ländernas historiska skuld..."

- Ur en artikel med rubriken "Kan fattigdom bli idealet?" av Leif Ericsson, Ordfront magasin, nr 5/2009

Youtube just nu:

2009-11-10T21:48:00.001+01:00

Lisa Hannigan - I don't know

För att det är mysigt.

"og streifer døgnet rundt i zikk-zakk"

2009-11-10T20:52:00.002+01:00

"Bor det någon i osten på himlen
som ser husen frysa
som ser att gatorna är blinda?
och vandrar dygnet runt i zick-zack"

Varför hör vi ALDRIG norsk rock i Sverige? I Norge spelar de dagligen svenska storheter som exempelvis Kent och obegripligt nog GES. Men vad vet vi om sköna norska rock-akter som DumDum Boys och CC Cowboys. De är enorma i grannlandet men osynliga hos oss. Är medveten om att svensk musikexport förmodligen skåpar ut Norge, men va fan, ge mig lite Englefjes(haha!), Spliterpine och Nå kommer jeg och tar deg...

Norska P4 gör oss galna på jobbet med sitt obetänksamma sätt att fullkomligen driva folk till vansinne med uråldriga hits som "Det vackraste jag vet", "Vem vet" och "En jävel på kärlek". Att dessutom varva "Winds of change" en gång i timmen och damma av Roxette-dängor som om de vore lekparksbesök för en överenergisk tigergutt är förödande.

Tur att jag lyckas stänga av ibland utan att upptäckas.

"även hundra tusen röster kan ha fel"

2009-11-07T12:18:00.004+01:00

Kent släpper ett syntigt nytt album med rymd. Markus Krunegård får storhetsvansinne och matar ut två album med sin märkliga musik som recensenterna älskar. Karle får en ny, gammal bekanting ännu mer fotbollstokig och ännu yngre tränare. Jag har flytt landet.

Ibland når mig glimtar av klarhet. Eller små stunder av regn. Snön smälter och det är åter höst. En blötare, gulare och dimmigare höst. Löven är helt försvinna och det blir en lång kall vinter. Jag saknar böcker på svenska.

Igår lyssnade jag på Shins efter jobbet, öppnade en öl, diskade och var lycklig. Mine is not a high horse och den döende djungeln nedanför balkongen påminner om waldorfskola och blöta frukostraster på leriga fotbollsplaner, tjuv och polis och slänten ner mot helvetet.

Alla minnen är som en jukebox på ständig random som skickar mig tillbaka. Jag längtar inte bort eller hem, snarare undrar jag. Undrar jag hur mycket jag kastat bort och hur mycket jag kommer att finna.

Och om jag får välja mellan Krunegård och Kent väljer jag det senare. De är stora på riktigt. Krunegård har glömt bort att han inte kan sjunga. Det var okej när han visste det. Kent däremot, är löjligt medvetna om sin egen dödlighet och når pekorala höjder med "hjärta".

Och i kväll ska jag dansa till Rammstein.

Halv skatt i November, jag vet, det är ett oljeland.

2009-11-05T20:25:00.002+01:00

I november betalar man bara halv skatt i november. Detta för att varje år ha råd med onödigt dyra julklappar och mat som når julsvenska höjder. Jag tjänade mer på den tiodagarslön jag får ut i natt än jag gjorde på en månad på slitgörat Runsven. Bra mycket mer till och med nu när norska kronan är uppe i 1,21. Men jag är gammal och behöver rotfyllning och sjukdomskurer så pengarna kommer inte gå till något roligare än så.

Idag var jag så trött på jobbet att jag bara skrattade åt allt så fort jag slutade jobba, och sen fick jag så ont i magen att jag var tvungen att sluta ha roligt och ta det roligt.

Det är snö här. Cirka en decimeter fluffigt puder låg på gatorna i morse. Jag kramade en snöboll och prövade min kastarm. Den var sämre än någonsin, men snön var torr och svulstig som ull, och vantarna blev inte blöta, trots att jag sopade av Markus bil med tumvantsnävarna. Det var sån där härlig knastrig snö man bara borstar av sig. Det är så vitt när den stora vita björnen har lagt sig över gatorna.

Jag köpte en Kalinka red star när jag kom hem. Det är bland det mest prisvärda man kan dricka här. 20 kronor för en kall alkoläsk med härligt syrlig smak, gjord på billig rysk vodka. Den har en härligt uppfriskande spritsmak och är osedvanligt osöt.

Nu lyssnar jag på Clem Snide. Coolt namn.

Inne i sitt mos

2009-11-04T20:44:00.008+01:00

Min gamla intelligenta studiekamrat skrev ett inlägg som syftade till att kroppsarbete var bra för honom. Att slippa akademiska studier och göra något handfast. Kan inte annat än att hålla med. Lagerarbete. Eller annat kneg. Det är lite som att vara i nuet och sedan: Maximal frihet. Efter ditt pass kan du göra precis vad du vill utan att behöva tänka på någon uppgift eller planering av inlämning eller ångest över ett misslyckande. Du lyfter dina lådor, drar i dina spakar och sen cashar du in och det är DINA egna pengar och inget ruttet lån.

Men det är inte helt lätt att släppa allt. Släppa sina ambitioner. När någon frågar: "Vad pysslar du med?", kan jag ändå inte bara svara: "Jag jobbar på lager, och trivs med det", utan måste tillägga att jag "faktiskt" är utbildad journalist och nämligen har ett högre mål med mitt liv än detta 25-åriga nu. Men är det något att skämmas över? Är det vi gör vad vi är? Som journalist verkar de flesta vara överens om att det till stor del är det. Stressen och pressen har moroten att känna sig nöjd med sig själv. För ett litet scoop, en fin krönika, en fyndig liten notis, vad du än kan tänka dig, som gör dig till en tänkande och skapande människa.

Men det finns något annat. Du är mer än dina ambitioner. Antar jag i alla fall. På mitt sportbutiklagerjobb finns medelåldersgubben från Värmland som blev av med sitt ben, sydde fast det, fick rehab i 6 år, drog till Norge och jobbar 12-14 timmar om dagen, aldrig gnäller, alltid är glad, har världens skönaste dialekt och dansar varenda helg.

Där finns trettioåringen från Göteborg som aldrig läste klart gymnasiet men har det skönaste garvet i Norge när han kommer loss på övertidsrasten. Där finns den jordnära grabben från landet som drar historien om hur han grävde loss sin bil med en rumpracer(norska för stjärtlapp). Där finns medelålderskvinnan från norska landsbygden som jobbat överallt och inte trivs på kontor utan bland svettiga grabbar på lager. Där finns unga svenskar från Värmland som vet att jobben finns västerut och att kärleken väntar. Där finns kampsportande guttar med "homie-dialekter" och hockeyjättar med sportbilar. Och där finns jag.

Det gör inte så ont att arbeta. Och det handlar inte bara om ett sen med en trave pengar utan också om ett nu. Ett nu med tidiga morgnar och maffiga frukostar, uppdukad smörgåsbuffé och faraodansen, jenterna där hjemme och utsikten mot Kjos. Sexpack flasktuborg när det är fest. Rejäla middagar. Snö.

Och i Säffle finns det is. Det är bara att fylla på.

Ett av världens roligaste djur

2009-11-03T21:37:00.001+01:00

Vombat i snö (Vombatus Ursinus). Växtätare med björn/hamster-liknande utseende. 70-120 cm lång.

Precis-blues

2009-10-29T21:31:00.003+01:00

Kanske sitter jag still
kanske rör vi oss precis dit vi vill
det finns något mer
det finns något mer
men det är djupt utan-, eller innanför det vi ser
jag väntar på en dag
jag väntar på en dag
då någon är precis lika förtjusad, berusad eller bedrövad som jag
jag väntar på ett ljus
jag väntar på ett ljus
som stiger helt plötsligt här vid utsikten från mitt hus
jag längtar hem
jag längtar hem
till någon som vet precis hur och när jag är och vem
jag sjunger en blues nu
jag sjunger en blues nu
och det känns som det kvittar mellan win eller lose nu
mitt hjärta brinner
mitt hjärta brinner
men jag är vuxen så jag vet att jag svalnar och att jag hinner

Det jag inte vet om bilar är inte värt att veta

2009-10-25T10:26:00.002+01:00

Vaknar svettig och frusen med ångest
inte över något jag gjort
utan över något jag inte gjort
eller snarare över att jag befinner mig i ett tillstånd
där molekylerna och cellerna
inte jobbar ihop på rätt sätt
och i mörkret finns det ingenting
som säger mig
var jag börjar och slutar

jag somnar och vaknar igen och hon är bredvid mig
och så känns det lite bättre
sen blir jag trött
men klarvaken
och Neil spelar en ny sång 71
jag drömde om en klarblå himmel
men det var så mörkt
när jag först vaknade
nu känns det
bättre
aldrig mer

Hur skriver man en annons för att sälja en bil

2009-10-22T17:00:00.003+01:00

Tvåtaktare med fina britsar.
Kajuta med klös trots viss förlorad fägring.
Hjulångare med kapacitet och resurser värdiga en förnäm familj.
Krämig eka med patina i behåll trots stigen ålder.
Frigg med oskurat däck säljes.
Komfortabel gondol, visst underhåll krävs. Knivsta.
Startvillig katamaran med skinnklädel minus besättning. Tremastare, väl använd men graciös.
Grå pråm med välskött interiör och oanade möjligheter. Snabbt bud premieras.

Lars Winnerbäck - Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen

2009-10-01T16:45:00.007+01:00

3,5/5

Ingen svensk artist har vunnit och förlorat mitt hjärta lika många gånger som Lars Winnerbäck. Med sina första album "Dans med svåra steg" och "Rusningstrafik", blev han en poet med stor räckvidd och ett eget språk. Sen kom åren där han blev stor och lätt kommersialiserad och jag fattade "Kom" efter ett tag men förstod aldrig "Singel". Därefter kom ett antal album och bäst där albumet "Vatten under broarna" var tätast och bäst. Senast innan detta albumet kom "Daugava", ett deppigt album med lite irländska nyanser och inga direkta höjdpunkter.

När jag sett Winnerbäck live eller på tv-framträdanden verkar han självsäker och trygg på scenen men i intervjuer som senast i "Skavlan" framstår han som blygsam och löjligt timid. En stor kontrast mot hans allt djupare röst och tydligare framtoning i musiken.

Varför bryr jag mig om hur han är som person (givetvis är han annorlunda i vanliga livet men liiite mer kunde han väl ge oss?)? Kanske för att han är så personlig i texterna. Stundtals säger han så kloka saker: "Vi måste ut för att hitta in". Och det stör mig att han är så älskad men så blygsam mellan varven. Jag är nog avundsjuk.

Det nya albumet då? Ljudbilden är tydligt influerad av Kents senare album. Även den lite upprepande, emellanåt korta tonen i textraderna. Först fattar jag ingenting, sen fattar jag allt. Efter att antal lyssningar sitter "Järnvägsspår" och "Du som reser mig" jävligt gött till höstkänslan i magen.

Jag kan ändå känna mig olustig över Lars personliga prägel på texterna. Få tankar som att: SÅ himla intressant är det inte att få reda på exakt hur du tänker. Men det är så han är, vår Lars. Han har outsinliga mängder av visor att berätta. Och mellan varven kommer en "rusningstrafik", "kom" eller "mareld" och det blir fullständigt klockrent. Det får man ändå ge honom.

Bästa spår: "Järnvägsspår", "Du dom reser mig", "Jag får liksom ingen ordning".

Bästa strof: "Ät din soppa
Livet har börjat
vi har en lång väg framför oss".

The waves

2009-09-12T14:58:00.002+01:00

When I walk
barefoot on the soil
in the morning
I can feel
the heartbeat of the earth
under my feet

and when I climb
High among the hills
schooled and wondered
I can feel
the hurtling and the moving
of the world
as it speaks to me

...

Det är också en lördag att inte gå ut i solskenet men nu gör jag det ändå.

Nej nej nej nej nej nej nej

2009-09-07T21:15:00.001+01:00

Det är live-versionen av "This is the sea" som beskriver allt. Jag förklarar för någon(inte vem som helst) hur det är och sen kommer jag på det.

Septemberfeber: Nu

2009-09-07T19:02:00.002+01:00

Tack Zlatan. Tack Calle. Tack Malin. Tack Johan.

Det skymmer över Kjos. Men planen fortsätter att stiga från den stora flygplatsen och passera ängarna bortom Sand. Hösten är här. Nu börjar jag tänka igen. Ge mig något klokt att fundera över. Snälla.

I wish that we could open our eyes, and see everything around us in all directions

2009-09-01T16:44:00.002+01:00

Death cab for cutie och jag har det rätt bra i soffan med en tvåkommaåtta och lagom mycket bacon och makaroner i magen. Det är fint här. Mitt jobb blir bara bättre, för nu är det mer roligt folk dom börjat. En svensk kille lär mig att lyssna på softa band som Khoma och Katatonia. Paralyserande. Och idag är det den månatliga beer call, sommarens sista, skulle jag vilja säga. En tisdag då ungdomarna går man ur huse och har vilda fester innan de går till utestället taket och inser att alla är arton, och vänder hem, nöjda, och lagom laddade för en fräsch arbetsdag. Så ser det ut här på vischan i svenskkolonien. Nice. I want to live where the soul meets body. Skål.

Fan va stort: Vi lyssnar på Ken Mellons!

2009-08-29T21:35:00.000+01:00

Vilket NHL-namn! De från Säffle kan det här med country och dansband! Rock on!

Förresten

2009-08-28T18:14:00.001+01:00

heter Radioheads bästa låt "Stop whispering". Otippat. Javisst. Men fullständigt rätt.

I never felt magic grace as this

2009-08-28T18:09:00.001+01:00

Hade nästan glömt. Nick Drakes "Northern sky" är ju en av världens finaste låtar.

Inside, you're pretending (och visst klämtar det fortfarande)

2009-08-27T20:15:00.006+01:00

"Stäng dörren, jag ska skriva ett rymdepos", säger jag till hon som aldrig sitter riktigt still. Eller det kanske hon gör. Men sällan samtidigt som mig.

Ett kyligt regn hänger över oss och när det är nästan september, känns det som höst. Jag köpte en snickers på Kiwi och andades rök på vägen hem till huset. Jag har tjänat öber 6000 norska kronor på fyra dagar. Fötterna värker. Jag saknar fotbollen. Men ibland ser vi solen gå ner över bergen i väst från vår mossiga balkong medan den smala tjejen sitter hopkrupen och röker en cigarett. Jag är 25 år. Likt tusentals unga svenskar har jag flytt till Norge för att tjäna och spara pengar, eller kanske också, för att överhuvudtaget få ett jobb.

Även om sommaren varit jobb på vardagen har fan många av helgerna varit rätt unika. Oslo och vansinnig feststämning runt vargtimmarna vid Karl Johan en handfull gånger. Gårdeby och östgötsk bonnafest i sommarregnet. Göteborg och ett gäng aviga artister och trevliga människor på wayoutwest. Säffle och föräldrafest på landet.

Jag har alltid drömt om att bo i kollektiv. Jag har alltid gillat tjejer. Jag har alltid gillat Hans. Men att bo tillsammans med en som ständigt tvättar, en som ständigt sitter framför datorn, en som man oftast knappt märker av och en som klagar så fort en frukt, en grönsak, eller någonting som är kladdigt är i hans synfält. Det är nog inte min grej. Även om alla är fantastiska människor. Jag är så mycket äldre än dom. Jag är så mycket yngre än dom. Jag saknar böcker. Jag saknar för helvete kultur. Den smalas pojkvän var här och han var sjukt vettig första kvällen(nämnde tex Radiohead som sitt favoritband, vi pratade i en timme om dom). Dagen efter drack han så mycket att han låg på toan och spydde hela natten och sen var bakis resten av sin vistelse här. Typiskt.

Jag må dra mig undan och reflektera lite.

Ärligt talat: Jag behöver väl inte tänka så mycket. Det är klokt att inte tänka, nu handlar det om jobb och vila. Det får jag ändå här. Ja, det är fina människor, problemlösa själar. Vem förstår den som saknar negativitet? Den som saknar svärta? Jag saknar någon som tycker att allt är lite skit på något vis. Konsensus. Den ständiga jakten på konsensus. Men som den kameleont jag är dras jag med i glädjen och lever ett enkelt liv, med vissa biverkningar. Rastlösheten ger en jävligt jobbig biverkning. Kåthet.

Det jag får ska jag ge tillbaka, allting jag lärt mig ska jag försaka

2009-08-26T19:21:00.003+01:00

det krävs ingenting för att vara fri
man måste var fattig för att vara rik
allting jag lärt mig ska jag glömma bort...

man måste vara liten för att vara stor...

Balkongen hos Patrik och Markus, man måste tiga för att vara sann, man måste tala för att...

Allt försvinner. Jag tar två öl och det är rätt nice. Solen ner för taken och jag saknar någon att verkligen prata med och det är lite sommar ändå men jag jobbar för det är det jag är här för. Det finns inga nummer här som jag kan komma förbi till och bara vara jag och det är kallt men varmt. Halleluja.

Nånting måste gå sönder för att himlen ska vara blå. Var är ni?

You had it in you

2009-08-26T19:04:00.003+01:00

Fan. Jag tänker på fem. Fyra. Fem. Paris. Skeppshult. Hamburg. Vad fan gör jag här? Öl. Jävla Paris. Jävla jävla Saint Michel, Seine, Jardin de Tuileres, Cite de Universitere, jävla Rue Gazan 3 och det där draperiet och den där sängen vi la bredvid sängen som bara var någon slags fåtölj och den där jackan hon hade. Eller inte jävla. Himla. Himmelriket. Jag var där då. Var jag där då? Jag var där då? Une tranche due baguette mademoiselle, I miss you, I miss me being me. Det är ingen fara alltså, men hur kan de andra leva i en konstant paus? Det måste bli en början. Det måste börja någonstans. Även om jag gillar nu. Lyckliga tider? Göteborg var en besvikelse, för det var inte på mitt humör. Oslo brinner vackrare. På sitt eget sätt. Gåtor. Hur kan förresten en person vara så mycket mer än allt det där andra? Förvirrat.

I look at the sun and I look in the mirror....

2009-08-23T18:00:00.002+01:00

En helg i Säffle hos en svensk familj. En totalt jävla galen vän som aldrig sover och skogsmaskiner som lyfter upp folk i skyn och över plommonträden. Var har jag varit egentligen? I vilket Sverige bodde jag? Jävlar vad jag saknar det. Sverige. Grabbarna på runsven och grabbarna i laget. Här är allt bra och pengarna rullar väl kanske in som det ska, men jag vill ha en sommar med MINA grabbar. Äsch. Ett I-landsproblem. Det är skönt att titta på kontoutdragen och snart är jag i Sydamerika, Norditalien eller Goa.

Nu kom jag på

2009-08-18T22:17:00.004+01:00

att det coolaste ögonblicket i Slottsskogen faktiskt var när Lily Allen sjöng "the fear" och så fräckt zoomades in i sin röda topp, sina svarta byxor och sitt magiska sätt att röra på sig. Det var så brittiskt, så stort, och de unga tjejerna som dansade runt mig och jag (innanför horden av död publikmassa) var så skönt inne i gunget efter att vi hållit i gång i våra tjugo minuter. Gummimattorna som var utlagda på gräset sviktade oss till sjuka nivåer och det var ett fint ögonblick. Tack, Lily.

Man tjänar så bra att det är ok att väckas 05.30 fast man börjar åtta

2009-08-18T05:02:00.002+01:00

Vi samåker och min rumskamrat börjar helt olika tider på dagiset. Så mitt fasta schema 8-16 har få poänger eftersom jag flera gånger i veckan måste sätta mig i en kall bill redan halv sju och ta mig till vardagens dra i sina spakar.

Fan va trött man är så här tidigt. Har otur med kommunikationer. då bussen går för sent eller för tidigt så jag låter hjärtat härjas av chocken att gå upp mitt i natten och försöker sköta hälsan bäst jag kan. Mycket broccoli och morötter. Det ska nog gå det här. Målet är att ha råd att ta sig till Indien eller kanske sydamerika i, säg, februari eller mars. I annat fall kanske jag kan köpa en mp3-spelare, ett tält, och en tågluff-biljett.

Det här är inte mänskligt. Vad hände med sommar och slappt leverne?

Jaja. Man kan alltid lyssna på "Old laughing lady" från Neil Youngs självbetitlade album släppt 1968. Och snooza litt. Mangler sömn. Husk sove.

Tillvaron i ett kollektiv: Skönheten/enkelheten/bristerna

2009-08-17T22:23:00.002+01:00

88:an och 89:an dansar runt i vardagsrummet till Drängarna, Eddie Meduza och Kenneth & the Knutters. De är från Torsby och Säffle. Värmlänningar. Det är klart att det är underhållande. Roligt. Två tjejer som dansar till hjärndöd och glad musik. Haha. Jag dansade med en stund. Men verkligheten är måndag och jag somnade två gånger på jobbet i dag och i morgon ska jag upp tidigt igen och vill inte vara seg. Kontot ser rätt okej ut. Det tickar uppåt. Pengar.

Och de är snälla. Jag, galningen Hasse och tre fina bra tjejer som är rätt olika. En lugn, ett hetsmongo med världens aura och en Säfflebo som gillar sötsaker och klipper hår. Det är bra folk, inga raketforskare, men bra folk.

Själv är jag ju lite av en kameleont. Så det funkar.

Men de får fan va lite tysta. Ibland saknar jag folk födda före 87. Och folk insnöade på rockband som hade hits före år 2000. Men det går an.

Nu kör de "Om du blir min fru" för sjuttonde gången. Jag tar på mig hörlurarna och lyssnar på "Arctic Circle". Tur att vi bor i skogen och att en del av de som bor under i parhuset är här uppe. God natt.

Fantastiska Final Fantasy fick oss att somna sött

2009-08-16T10:40:00.004+01:00

Annedalskyrkan 02.12. This is the dream of win and regine.

Bäst på Way out west var som följer:
Uppsalaborna Edvin och David som jag drack rom och öl med innan jag gick in på området. Vi snackade även Dylan, retoriska studier och musikaliska preferenser(själ och hjärta)
"Halleluja" med [ingenting].
"Cape Kod Kwassa Kwassa" med soliga och fräscha Vampire Weekend.
"Nåt för dom som väntar" med en härjad och otrevlig Olle Ljujngström.
Kapten Morgan.
Lily Allens coolhet och överdel.
Jonas och Marie som bjöd in mig på en bänkplats bakom en soptunna under ett träd intill Flamingo-barområdet. Journalist-snack och Masthugget diskuterades flitigt.
Tjejen som gått på Hammarspången och sjöng så otroligt vackert i kön till Annedalskyrkan.
"This is the dream of win and regine" och "the Arctic Circle" med Final Fantasy.

Jag vet: Jag skrev inte igår, men det var för att jag åkte direkt från jobbet till Oslo och såg gåtan Eddie mellan stolparna hålla nollan

2009-08-13T06:25:00.003+01:00

Sverige-Finland måste man ju alltid se. Det är som att se hjärnan mot hjärtat. Jag vet inte. Jag är halvfinsk och har väl alltid romantiserad det där vattniga, skogsbeklädda landet där man piskar varandra med ris utan att blinka och tävlar(enligt mamma) i att ha behaget längst på en påslagen spisplatta.

Sverige vann, helt enligt ritningarna med 1-0, och Anders Svensson gjorde en fantastisk soloprestation när han satte fart och använde sina små fötter till att servera Johan E. Vi, som har myntat Johan E-löpet(en sekvens där man vid skojfotboll jobbar skiten ur sig på vilken passning som helst, sätter fart mot mål och nätar, eller fortsätter att springa tills bollen på något vis hamnar i maskorna. Sen, när man gjort mål, springer man ännu fortare) blev glada över att det var just Elmander som gjorde målet. Även om Zlatan är dyrast, coolast och bäst när han vill, så vill han, till skillnad från älgande Elmander, inte så ofta. Och Johan är den rivigaste spelaren över de 1,90 som finns i hela världen i mina ögon. Fotboll är vackert. Det startar jag dagen med att säga. Puss.

[ingenting] sätter tonen och hittar till mig under den tröttaste av kvällar

2009-08-11T20:15:00.004+01:00

Jag ska till Göteborg på fredag. Träffa gamla vänner och under lördagen gå på poppiga festivalen Way out west i Slottsskogen. Jag visste inte så mycket mer om banden som spelar förutom Jenny Wilsons skjortärmsess "let my shoes lead me forward", den åldrande Olle Ljungström och Lily Allens fräcka "Fuck you". Men jag litar på Göteborg. Jag har rätt länge litat på Göteborg. Det är en pålitlig stad. Den springer inte iväg och gömmer sig. Och just nu, när jag bestämt mig för att lyssna in mig på de klara artisterna, ligger kanske poppiga Stockholmsbandet [ingenting]varmast om hjärtat. Rak, hjärtskärande pop helt enkelt, med just såna där vardagsfilosofiska texter som förklarar och förundrar.

Fan vad kul det ska bli helt enkelt. Pop.

Först en fest på en kulle vid en sjö, sen en tidig resa till Oslo i ett osedvanligt glatt humör med guttarna på garage och sen Antony and the johnsons

2009-08-10T16:58:00.004+01:00

Att kunna promenera till en sjö och dricka lite pilsner en fredagkväll med mina vänner är inget jag minns att jag någonsin gjort. Förrän i fredags. Norrmännen hade bjudit in oss, och vi kom, med musik och glatt lynne. Sen slutade kvällen mycket märkligt och det var väl någon slags mening med det.

Man kan vibrera på en högre frekvens. Låta stelbentheten försvinna på en sekund och omfamna världen. Det är lite av Oslos grej. Vi inleder alltid någon slags dans, fysisk eller mental, när vi närmar oss slottet och ser Karl Johan lysa upp natten framför oss. Vi studsar in på rockpubar och tar onda fotografier av varandra i lyktornas ljus. Vi håller ihop. De fem estradörerna. Vi är för första gången så lika varandra att vi inser det värdefulla i att verkligen hålla ihop i lördagsnattens berusande teater. Allt blir väl ungefär så händelserikt och balanserat det kan bli och när jag cirka ett dygn senare efter Antony and the Johnsons-konserten vandrar genom en ljummen natt i Grynerlokka känner jag hur elden sakta blir till aska just innanför min hud. Jag ömsar mitt skinn. Låter söndagen komma lite senare.

your love got me looking so crazy right now

Det är ert sätt att hitta rätt som leder mig till mig

2009-08-07T08:15:00.006+01:00

Solen skiner. Jag sitter själv på jobbet. Sista dagen, sen børjar jag på ett annat, mycket større lager i Kløfta. Norge är ett vackert land. Bekymmersløst på något vis. Ska nog till Oslo i kväll. Det är en konstig men trevlig stad. Det finns nästan ingen stress där. Allt bara flyter. Man kan gøra lite som man vill. Det är inte som Stockholm. Man behøver aldrig dra in magen, sträcka på sig, kamma bak håret och säga: "Jaså, kubb i Tantolunden, jag brukar ta med mig Millan till Berzeli park på søndagarna. Lite pastrami och chardonnay. Det e helt underbart.". En del människor pratar så sjukt mycket om då och sen att jag undrar om de någonsin är nu. Før då pratade de førmodligen också om då, eller om sen, vilket kanske är nu...
Nä, i Oslo åker man trikk och spelar fotboll på gatorna bakom slottet, hoppar hoppsa-steg nerfør Karl Johan och dansar framfør trubadurerna.

Jag bor på landet nu. Alltså inte bara långt utanfør Oslo, utan även utanfør lilla Jessheim. I ett hus med en trædgård. Visserligen totalt vildvuxen sedan år tillbaka men ändå. Det är rätt skønt. Men märkligt. Det är alltid någon hemma och man blir tajt med folk utan att vara ihop med dom. Osvenskt. Eller jag vet inte. Man ser bergen från vårt fønster. Jag kallar dem bergen, men det är väl snarare en vidsträckt ås som ligger omkring en halvmil bort. Det är jäkligt snyggt, men gør sig inte på bild. Allt krymper på bild.

Jag hittade en sån där text, skriven rakt av, ur vilken jag gillade brottsstycken. Särskilt min avslutning "det ær ert sätt att hitta rätt som leder mig till mig". Jag är ingen ensamvarg. Det är bland andra man blir någon. Livsfilosofiska funderingar har en tendens att vilja ta allt mer plats i mitt liv. Kanske är det ølen eller kylan eller kanske är det brist på något annat som gør det. Vad ville min text säga? Den handlade om en raggarfest. Om att åka ut på landet och lyssna på ett bra cover-band och dricka kall øl før tjugo spänn. Klart att sånt gør folk lyckliga. Vilket framgångsrecpept.

Då var det natta på meg

2009-07-25T08:22:00.003+01:00

Norska är ett roligt språk. Och då menar jag inte lugnt. Snarare att det är som en pen is. En jänta tundrade hur min fot mådde på grund av mitt glass sår. Det är mycket gammaldags som gäller. Säg bara jänta och må i stället för tjej och borde så är du hemma. Ett eller annat, säger dom sjukt ofta också. Typ när vi säger nåt. Jävligt överarbetat språk i vissa lägen. Och avslutningsfrasen kos deg roade mig i flera veckors tid. Nu har jag börjat säga den själv, och försöker hålla skrattet inombords.

Stavningen är också hilarious. Smaka på sykkel, vondt=ont, syk=sjuk, hodet=huvudet, takk=tack, hjem=hem, fly=flyg, hvor=hur. Det är de där små detaljerna som gör det.

Det tar en stund att inse att sted betyder ställe/plats också. Att by betyder stad gick fortare att fatta. Tänk på det!

Och tusan, det roligaste ordet, sykeplejer, som har gett upphov till min och Johans benämning på Hasse och Emil, the psychoplayers.

Vi må rydde.

Comfortably numb

2009-07-21T00:43:00.000+01:00

Veckan går och det är så vuxet att man klarar av vardagen. Så blir det fredag och det är som om lampan tänds. It's like a switch that gets hit, and it all starts making sense...

Det intressantaste är ändå söndagen. Hur jag måste ringa någon och säga hur viktig den personen är. Hur skört allting kan bli på en söndag. Ibland vackert, ibland fullkomligt livsfarligt. Jag kanske borde börja vandra i stället. Ska köpa skor och kläder och gå på tur. Så får det bli.

Building this high for you

2009-07-03T14:38:00.002+01:00

Jag flyttar på pallar. Hoppas att jag gør rætt. Norrmænnen læt mig vara sjælv på lagret før førsta gången igår och det gick væl sådær. Det var rætt lugnt fram till sista timmen nær jag fick gøra færdigt sjukt många ordrar medan en lastbilschauffør væntade och pappersarbete ær inte min starka sida. Sen nær jag skulle gå gick larmet och nær jag fixat køsenord och allt var stængt och fixat var hela området igenbommat och jag fick leta reda på en stol så jag kunde klættra øver staketet.

Nu ær det helg och jag svettas konstant och har lite ont i magen. Det har varit riktiga røtveckor hær och allt ruttnar. Igår kom Calle och vi badade i lilla tjærnen med den stora hunden. Idag ska jag nog ta en øk før att svalka mig.

Det hær ær hemma nu. Det ær ett trevligt hem. En liten by på norska landsbygden. Visserligen inte så långt från Oslo, men det hær ær verkligen landet. Raggare i rondellen och mycket grøt i mænnens kroppar. I Norge ær mænnen plufsiga och kvinnorna slanka. Det ær så dom jobbar. Inte mig emot.

Jag inbillar mig verkligen att det är söndag i mitt hjärta

2009-06-29T22:01:00.003+01:00

Det är som att en sträng brister i mig. En sträng brister i mig och åstadkommer en musik som ingen förstår. En dyster, lågmäld undergångsmusik som jag ibland tvingar mig till att försöka förklara. För det blir söndag och de andra befinner sig i ett mysigt tillstånd där de känner tillit till sig själva och samlas i en hörnsoffa axel mot axel, höft mot lår. Jag vill inte vara kvar. Ej heller vill jag gå. Det är en sträng som brister i mig. Hur kan man landa så lågt när man flygit så högt. Det finns så mycket att berätta. Men det finns för många fel sätt för orden att komma ut.

Jag sätter på fleet foxes på Spotify bara för att jag litar på att den som gjort Arvika-festivalens hemsida hade rätt när den sa att de var något alldeles extra. Det är körsång och a capella. Myspop och lekfull lätt pretantiös stämsång. Det passar mig just nu. Jag sitter själv i den 20-gradiga fuktiga natten efter att ha däckat från ett dagspass på det lilla lagret. Fukten vet inga gränser. Jag längtade efter sommar. Jag fick den. Nu är den som ett slag i magen med sin fukt och med den ständigt eftersvettande bränna jag lyckats få på min rygg. Straffet för att jag inte sa åt någon att smörja in min rygg. Men axlarna klarade jag. Har en märklig bränna som verkligen bevisar att solfaktor 15 fungerar. Ett flammigt blekare parti på baksidan av mitt axelparti vittnar om detta.

Norge är något helt annat. Det är spännande med ett nytt land. Det är märkligt med ett nytt land där man kan skaffa så många svenska vänner i samma situation. Det är som ett kristet ungdomsläger med inriktining på ekonomi och alkohol. Ja, alltså, betydligt mycket mer alkohol än på ett kristet ungdomsläger.

Det är till min flickvän, hon är 1 och 60

2009-06-16T19:41:00.003+01:00

Jag har ingen flickvän. Om jag hade det, önskar jag att hon var allt mellan en och sextio och en och åttioåtta.

Häromdagen extraknäckte jag med att ragga. För 120 norska kronor i timmen gick jag runt i ett köpcentra utanför Lilleström och låtsades att jag funderade på att köpa en lång klänning till min korta flickvän som fyllde 24. Jag låtsades att min mamma skulle få en LP-spelare i 60-årspresent. Och jag intalade en expedit att min morbror som spelar golf gillar ljusblå pikétröjor. Åtta timmar senare erkände jag för mig själv: Det här är det bästa jobb jag haft. Jag får betalt för att fråga saker till snygga tjejer. Jag fick den snyggaste tjejen av dem alla, hon på Narvesenkiosken på bottenplanet, att skratta högt när jag frågade om hon kunde tipsa om det bästa tuggumit när man ska gå på dejt.

För övrigt är Norge fantastiskt vackert. Ett böljande slättlandskap inramat av trädbeklädda kullar som för tankarna till Dalarna. Det finns massa jobb. Norskorna pratar vackert. Vi har en stor park och Coop forum runt hörnet. Det funkar. Det funkar absolut. Mitt jobb är ganska slappt. Jag kör runt en truck och plockar små ordrar till små kontors/emballage-grossister. Vi är två man som gör något som en person skulle klara utan större problem. Det är ett bra sommarjobb för 160 i timmen.

And to make different plans, and try not to make this sad

2009-06-11T14:57:00.002+01:00

Daren sätter på walk of life den första kvällen och bjuder på en glassig drink hos Karlstads-grannarna. Till Dire straits sitter vi svennebananer som välbärgade polack-svenskar i ett hus med byggår 2008 och en gigantisk balkong och de förstår kanske inte min upphetsning över 47-tummaren, över sony buzz och sjön med kullen, över kvällssolen på den stora balkongen, över Coop forum som granne, över att det finns jobb runt hörnet som ger mig dubbelt så mkt betalt, över att jag inte är trött. Men jag förstår den. Jag förstår varför jag säger Yes, I am home, till Yeshome. Jag förstår mig mycket väl.

Det jag hoppas mest på nu är att eftermiddagen blir lite varmare och att jag klarar av morgondagen i köpcentrat.

Nu måste jag duscha.

Jag borde göra allt annat men ser på en EU-debatt

2009-06-02T13:41:00.002+01:00

Det borde städas, ringas och packas och planeras, men jag fastnar framför en debatt på teve och det är precis som vanligt.

Junilistan har en gammal kuf som kan en massa men har lustgia åsikter och är väldigt anti.
Kristdemokraterna verkar helsvenska och helylle och försöker förföra med gammaldags frisyrer och metodik.
Moderaterna har en fräsch person som är vältalig och välklädd.
Folkpartiet försöker vara som moderaterna fast folkligare men talar för lite eller för mycket dialekt för att verka trovärdiga, eller har för konstig frisyr.
Vänsterpartiet föryngrar sig och försöker vara så välinformerade som möjligt och inte verka feministiska eller socialistiska.
Sossarna har Marita Ulvskog som är luttrad, ärlig och kunnig.
Centern gör en folkpartiet och skickar någon med invandrarbakgrund som pratar så perfekt svenska och ger intrycket av att kunna så mycket att man inte kan koncentrera sig på vad personen säger.
Miljöpartiet har den där coola tjejen som kan allt. Som skakar på huvudet och skrattar åt sina konkurrenter, som vill ta upp de stora frågorna. Miljöpartiet har den där tjejen som du vill ligga med, men du vet att det är hundratals åsikter som du måste få till rätt och samtidigt får du inte bara hålla med. Miljöpartiet har hon som har MVG i allt men hellre målar graffiti och röker camel utan filter än suger i sig av allmänhetens beröm.

Undrar vad jag ska rösta på?

Bandet som ALLA glömde

2009-04-12T18:47:00.003+01:00

Jag har sökt och sökt och stavat fel men så visar det sig att Convoj och deras fantastiska låt "My time keeping heart" faktiskt finns med video och allt på youtube. Men. 2323 träffar! Hallåååå! Kom igen nu Britt-Marie passerade en halv mille för ett bra tag sen och det här handlar om en av världens tio bästa låtar. Kom igen, klicka in er och kläck en bira till de fantastiskt distade tonerna och se till att bättra på statistiken!

En inte helt vanlig onsdag

2009-04-08T17:06:00.006+01:00

Jag vet inte varför jag tror på det igen. Jag vet inte varför solen trillade ner i mina händer och regnet föll och allting var så vackert. Jag vet inte varför det är så enkelt. Jag vet inte varför jag inte förstod att vi spelar i samma lag tidigare. Jag vet inte varför jag inte fått förklarat för mig tidigare och fattat det att det finns bara rätt väg.

Jag kommer hem från jobbet och sätter igång Bruce Springsteens Human touch och det är klockrent. Jag har en idé till en artikel, jag har en kompis som knäcker alla andra någonsin med hästlängder för han är smart, han är glad, och han ringer till mig på fredagförmiddagar och vill ta en öl på NH i solen och han FATTAR allt. Jag har två kompisar som väntar på Barista, ett café jag knappt vet vart det ligger. Jag har dator. Jag har internet. Jag har spotify. Jag har allt utom pengar på banken känns det som. Så jävla gött.

HÄR är jag nu

2009-04-05T21:41:00.003+01:00

Det är plötsligt mycket varmare, det kommer en helg när Linköping fylls av lätt uppklädda människor i golfpiké sommarklänningar låga converse och dessa ständigt hårsprayade snedluggar.

Jag tänker på mitt tafatta bloggande. Mitt sätt att ge upp skrivandet nästan innan jag ens kommit igång. Jag har aldrig varit någon pennsnurrande ekvilibrist när det gäller att skriva. Aldrig haft rutinen. Aldrig hållt den där jämna nivån som exempelvis den ständigt oövervinnerlige bloggaren Kalle. Det måste jag ändå ge honom, att detta med bloggeri det är hans gebit.

Själv är jag ojämn som få. Växlar mellan högt och lågt. Jag kommer på grejer på en promenad längs tinnerbäcken när jag ser en anka dyka ner med huvudet före i spa't. Sen är det bortglömt. Jag presterar inte vid tangentbordet. Jag reflekterar kanske inte över tillvaron på det sättet. Kanske ÄR mer. Bara är. Jag har träffat mkt människor på sistone. Igår minglade jag på 55:an till exempel. Behandlade sunk och artonårshaket(i all sin härlighet) som ett cocktail-party. Pratade med två komvux-nittonåriga studentpojkvaskrar, en italiensk donna, en korthårig madrid-studentska, och så bartendern, den biffiga lilla halvkurden som jag såg i vimlet på öland somras när han spontanrappade på en öppen scen och ägde stället.

Fan det händer grejer igen plötsligt. Det är kul. Spelade lite beachvolley igår med australiensare från landslaget. Hänger med Johan som blivit vansinnigt party. Det rullar. Vimanshäll och Ramshäll is the shit. Majelden. Shit. Plötsligt kom solen och folket och jag gillar det. Vi lever upp. Vi kallar det ett liv. Det kan vi väl ge oss?

What I care about now

2009-03-31T18:00:00.004+01:00

"Vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är försent att älska dig
Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn

Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut

Vad jag bryr mig om nu
är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som om det går på dig
Vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det
hur smutsigt livet blivit

Och vad jag bryr mig om nu
är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt
nästa gång du lovar någon allt
Vad jag bryr mig om nu
är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig

Vad jag bryr mig om är att se dig gråta
för jag har gråtit
och du ringde aldrig
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion
när du går sönder inuti
så som jag gjorde nyss
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaka till dig

Vad jag bryr mig om
är att höra dig andas
veta att du är nära
förlåt, nu slutar jag

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om inte kommer tillbaks till dig

säg nånting
säg nånting

Vad jag bryr mig är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

Vad jag bryr mig är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig"

-Håkan Hellström

Everything is already written.

Sverige

2009-03-28T16:23:00.002+01:00

Snart april och jag har snö upp över öronen, det räcker inte med halsduk och dunjacka för jag glömde långkalsonger.

Jag vill bort från Sverige. Totalt. Sverige gör mig deprimerad. Sveriges prat om att Laila Bagge har fin rumpa eller ser sliten ut, Sveriges åsikt att tyskar, de är tråkiga. Sveriges sätt att beställa pizza utan att fråga Bekim hur läget är. Sveriges ostutbud. Sveriges inbundna tankar. Sveriges perfekta parkeringar. Sveriges jävla sätt att vara offside. Sveriges sätt att vara rikt men ändå fattigt.

Det är inte det att andra land är fulländade eller alls egentligen bättre. Men i Tyskland till exempel kan man köpa ÖÖÖL för en fem spänn styck i affären och det snöar inte jämt. I Italien dricks det starkt kaffe hos grannen och pastan är inte torr utan krämig. I Frankrike lever du på bagetter tills du fiser guld och i Österrike kan du sätta dig på ett tåg och förundras över att du är i en saga med berg överallt i bakgrunden. I Slovenien finns träd i tusen olika färger och allt ser ut som de västra hobtrakterna i Sagan om ringen.

Sverige kan ta sig i häcken. Go Europa!

Right now

2009-03-27T10:07:00.004+01:00

Rufus Wainwright - Release the stars

from beginning to end

Why did feel like I suddenly looked up at you
like you were this sacred building up on the hill
do you know who I met in front of it with a bottle of whine in my hand?
do you really really know that what you need is what you should do?
do you hate me like you used to love me still?
or is this like you were out in space and now you are down to land?

2009-03-24T19:20:00.003+01:00

Paris. 10.15
Au revoir, mon amour, I leave you in Paree
you take your love and I take my love with me
och bilarna susar över Seine som om inget hänt
minnena raderas och broarna bränns
vid Garonne kom insikten till mig som rop från floden
på en gång visste jag att allt kunde förklaras med orden
jag förlåter dig och mig för det som var
och låter bara ett sandkorn av fred vara kvar

Listan just nu

2009-03-22T19:20:00.002+01:00

1. öl
2. sova
3. mat
4. musik
5. vänner
6. likvida medel
7. sport
8. ord
9. tv-spel
10. tjejer.

Tjejer ska vara som en krydda på moset. Har man inget mos får man leta reda på det först. Innan man skaffar tjej. Det finns mycket mos i Toulouse. När tjejer inte är på top 10 längre är man redo för ett förhållande. Det betyder dock inte att det är dags.

There's happiness in death

2009-03-17T16:23:00.001+01:00

"You give to the next one
You give to the next on down the line
You give to the next one
You get to the next on down the line"

the ship is out on the cold sea now, I let it go

2009-03-15T21:20:00.003+01:00

and there is a river of tears
there is a river of tears
coming through
finally

J Tillman is singing about the masters house but the master is gone
in the presence of emptiness the master decides
that the master of the master was already gone
I have sins enough now to pray in his church
I have sorrow enough to fall down on my knees in the search
god is in the house
telling me
that I am alone
the master is gone
not ready to take care of any of these angels
still not ready
still not ready
to drown in a river of tears
I was supposed to ran after her
but I twisted my ankle
and when I think about it know
I understand how wrong I was
sometimes you do it right, sometimes you do wrong
just live with it

I think about Paris
I think about Paris and I wonder what is wrong
I think of all the places we never went and I cry whenever I see a map of the capital of europe and I have to go there
I have to go and meet the spring with this lump in my throat
and of course I understood that she met someone better, of course the curtain went down because her voice was talking in a language I didnt understand and it was cold in Paris that day and it is still cold even if the spring is here
I cry when I think about these moments we never had I thought I could trust me but I couldnt I thought I was something in my own eyes but I did wrong and I have to live with it and Markus found the way to my heart after ressurecting for the perhaps fourth time and now it is my turn to let the bad things once again lead to the good and the good will out I treat them like ladies lift down their bags from high up in the train even if I hate their annoying voices I kind of like their attitude and their confidence all together, I think all this about the stupid teenagers next to me and Johan when we leave the train and he calls them hens hence to their constant speaking and I shake his hand at the station and Adam calls about work and I sound happy and stabil but I cry inside and I come home and instantly put the computer and I know that she will do the final twist, the little push over the edge, that she will kill me, and it is obvious when I open my mailbox and the link with her name that she stopped loving me somehow, she writes me that there is another one and I cant cry, she just killed me, and there is nothing to cry about, just this emptyness, and the picture is still there, of her leaving alone down my street to the airplane that never left, and she never left me, she never leaves me, I have been hiding under a fog of alcohol and blondes and brunettes with silly names and now I understand, they are rare, they are roses, and they are mine, and nobody else understands why they in perticular are my roses, and whilst the roses grow bigger and better my heart turns more and more grey and I will fall apart now cause she killed me after me first killing her love and my love and attempting to kill me. So I am dead now, I am dead, because for all the happinnes I experience I fall deeper and now I will drown and drop dead, I wont care anymore, nobody can hurt me more then I already did with this and I am not ready, I am not ready for anything else but this death. This death is very close to me. I thank you and me for that. We killed me.

Jag behöver ditt hjärta nu

2009-03-12T18:05:00.001+01:00

Most of the time

2009-03-11T16:38:00.005+01:00

Oftast
så går det rätt bra ändå
oftast
så vet jag var jag är
oftast
minns jag inte hur hon skrattade
hur hon dansade utanför kolonilotterna och sjöng: "Ba, ba, ba, fatta ingetiing"
oftast
går jag ut och hittar någon annan att fördriva tiden med
oftast
har jag glömt hur det var att gå förbi mitt eget fönster och se att det lyser, att någon donar i mitt kök
oftast
tar jag en kräuter, fyra öl och tycker att livet är rätt bra ändå
oftast
läser jag inte hennes brev
tittar inte på hennes teckningar
drömmer inte om hennes glada läppar
tänker inte på hur rufsigt hennes hår var när hon vaknade
oftast
går det bra ändå

men

någon gång ibland tänker jag på

att hon också var den rätta

och att jag pajade det igen.

Nya låtar på myspace

2009-03-03T22:58:00.003+01:00

Besök antonaleksis på my space för att höra den nyligen inspelade popdängan "Vin i Vimanshäll" med Popsviskon (Jag och Johan A). Falsksång, ekvilibrism, tonartsbyte och spelglädje!

Don't go wasting your emotions

2009-03-01T12:14:00.002+01:00

När dagen blir till kväll blir till natt, tack

Abba, Abba, Krunegård, Håkan och fullt ös i zigenarkvarten, Skål!

Näst intill rysk kvalité på festandet,

vi skålar för våra vänner och dom som vi känner och dom som vi inte känner dom sätter vi på!

Men då hade jag inte två Kung i kroppen

2009-02-13T19:03:00.001+01:00

Johan berättade om en idé som han haft och nu ska vi fullborda den. Duon!

Yes!

Ja, det är fan jävligt sant

2009-01-24T04:07:00.002+01:00

Så gör vi. Komparerar fullständiga adverb och dricker slots. Spelar fifa. Är bra grabbar. Går till pub Wasa och trivs med det. Vi har blivit snällare. Rättar inte varandra för skitsaker. Tänker: Okej, han gör bort sig, eller: Okej, det är okej men inte mer. Gnäller inte. Bara är. Lite så är det. Det kostar inte. Men det smakar faktiskt desto mer. Om man bara inser att det faktiskt är okej att tycka att saker är okej. Vi överlever. Vi tror lite mer på oss själva samtidigt som våra förhoppningar kanske har sjunkit något. De där orealistiska förhoppningarna. Utopierna. De finns inte längre. Vi har tagit oss ikragen och accepterar att vänta på frälsningen utan att överhuvudtaget tänka eller hoppas på det.

Vi flyter eller försöker i alla fall

2009-01-20T16:13:00.004+01:00

Det är vinter. Man jobbar eller gråter eller låter ensamheten komma åter. Släpper man allt man har för hämderna blir man förundrad över var man är. Men det har man inte riktigt tid med, så man ställer väckarklockan på 05.30 och går pliktskyldigt till sitt jobb morgonen därpå, i isande kyla eller världsovänligt blask.

Så en måndag jobbar man över, får inga besked om morgondagens jobb och sover tills dess att bemanningsföretaget ringer och ber om ursäkt och säger att man ska åka till Skänninge eller Slyttringe och byta av en stackare som gått upp halv sex bara för att man är anställd på heltid och bemanningsföretaget för studenter och obildade är rädda att jag ska betalt för något jag inte gjort. Mitt goda hjärta tackar nej och låter stackaren där ute bli segraren som får lyfta några lådor till och tjäna några hundralappar till i stället för att åka hem och se på hem till gården och äta pasta.

Själv sover jag till klockan 15 efter att omväxlande läst lite i Elfride Jelineks "de utestängda" och vaknar av att min kusin ringer och vill låna min cykel nästa vecka. Givetis gör jag det, den står bara och fryser i ett cykelställ. Fler pluspoäng till mig och mitt goda hjärta.

Livet går sin gilla gång och tids nog blir det vår igen och det är okej. Jag har inte lika många vänner längre, de försvinner, men vi har sköna och enkla samtalsämnen i bussen till Skänninge och jag är en nyckelkompetens i de billiga poänger som görs, en "jokerman" på samma sätt som en del lär sig att skoja på sin egen bekostnad i fotbollslagets omkläddningrum. Det är grabbig stämning, men lite mer på ett gayvänligt-vis, lite mjukare och mer influerat av de som gått tekniskt och inte hållit på med sport. Skämten är fnissiga och snälla och det passar mig. Men jävlar vad lyften sliter på kroppen första veckan. Det enda jag gör är att lyfta och ställa ner. Min arbetsbeskrivning är: "Kötta på", som jag sa till min bror.

Det är det vi måste göra tills våren kommer. Kötta på.

fan alla bra blogginlägg försvinner

2009-01-13T00:03:00.002+01:00

Hade skrivit nåt men datorn eller nätet eller nåt kukade ur. Typiskt. Det händer alltför ofta. Jag ska börja skriva igen. Jag behöver bara lite lugn och ro.

Parken är intressant. Det är ett band.

die ruhige Schrei nach Stille

2009-01-06T13:55:00.004+01:00

Ok. Gestern kriegte ich einen mail mit einem Artikel von Eckart Tolle. Es war wirklich krass lang aber sehr intressant und handelte am meistens von einen Vorlesung aus Tolle. I wonder how many grammar-mistakes I made, at least ten I think... :)

Das Artikel war in die Zeit publiziert. Diese ist die Teil die mir bewundert geworden stehen lassen bleiben:
""Die Welt", legt Eckhart Tolle seinen 850 Abendschülern nahe, "ist zum größten Teil verrückt."

Er will sie verführen, tiefer in den inneren Körper zu gehen, hinter das Denken, hinter die Zwanghaftigkeiten, die Hetze, die Erwartungen an den nächsten und den übernächsten Moment, diese krank machende Zielgerichtetheit gekränkter Zielloser. "Was die Welt für Erfüllung hält, ist nur Illusion, ein Gedankengebäude." Eckhart Tolles Weltbild ist auf komplizierte Weise geradezu simpel: Er vertritt einen metaphysischen Eklektizismus aus Existenzialphilosophie und buddhistischer, taoistischer, hinduistischer und christlicher Esoterik, deren Essenz denselben Ursprung hat: die All-Energie, das ES. All das ohne Gottesbezug und Gottesbeweis, ohne Credo, ohne Offenbarung. Durch das Energiefeld seines Körpers ist das Subjekt mit der energetischen Quelle verbunden. Das ist die alte Weisheit mittelalterlicher Mystiker, aufgefahren als Kampfgeschütz gegen eine aus den Fugen geratene Weltgesellschaft mit Selbstzerstörungsdrang. Dieses spirituelle Patchwork ist Ausdruck eines Gegenwartsgeistes, mit dem sich die Erleuchteten gegen die Gegenwart selbst wenden. Wer will, mag darin zumindest eine Merkwürdigkeit entdecken. Unbestreitbar ist, dass Eckhart zur rechten Zeit am rechten Ort ist, um die Müden und Schlafenden zu wecken."

The article was written by this guy:

Christian Schüle (geb. 1970)
hat Philosophie und Politikwissenschaft studiert und lebt als freier Autor in Hamburg. Im Frühjahr erschien im Piper-Verlag München sein Buch Deutschlandvermessung

Tolle får mig att börja fundera

2009-01-05T15:34:00.003+01:00

Efter en helg då jag varit inkvarterad i min lilla lägenhet och kollat konstant på Svt i brist på ork för något annat på grund av feber har jag börjat fundera lite på mänskligheten så smått. Läst lite filosofiska funderingar på sistone och börjar möjligen bli lite inbiten. Här följer lite funderingar inspirerade av bland andra filosofen Eckart Tolle:

Innan du ställer dig någon annan fråga, ställ dig först den mest fundamentala frågan i ditt liv - Vem är jag?

Många av världens mest framgånsgrika psykologer och forskare menar att mänskligheten står inför att ta ett gigantiskt steg i sin historia.

Att människan största prestationer inte är inom tekniken, naturvetenskapen eller konsten, utan att den största och viktigaste upptäckten är den om sin egen galenskap. Redan för tusentals år sedan fanns det människor som insett människans dysfunktion med absolut klarhet. Det som enligt forskarna händer nu, är att ett blomstrande uppvaknande sker som en löpeld het enkelt genom samma uråldriga recept. De säger: "Se hur ni lever. Se vad ni gör, se på det lidande ni skapar."

För de flesta är det här inte så lätt att förstå. Särskilt vi som bor här i Sverige, är synbarligen relativt skyddade från den uppenbara och yppersta manifestationen av ondska i form av krig, svält och sjukdomar som vi enbart ser skymta förbi på tv. Inte desto mindre är vi ofta olyckliga, ungdomar tar självmord, unga tjejer skär sig i armarna och blir alkoholister. Varför? För att vi inte vet vilka vi är längre, tror jag. Om vi någonsin vetat det. I en tid där allting är bekvämt och fungerar för oss, och där internet ger oss möjligheten till all social samvaro och service vi möjligen kan få blir det allt viktigare med den sociala närvaron. Med människor som verkligen lyssnar. Just i och med att vi halkar allt längre från vår kärna leder också till det motsatta. Till kärnan. Allt pekar på ett sammanbrott och en pånyttfödelse. Det nyttiga med galenskapen är att den tvingar oss att inse att vi när vi nått en gräns för vad vi klarar av måste hitta något stabilare, något fundamentalt att tro på. Och den här gången, inte någon gud, inte någon tossig lära, eller några krångliga texter, utan bara: Oss själva. Våra sanna jag, och inte bara våra yttre föreställningar om oss själva. Det alla då är överens om, är att vi är samma skrot och korn, lika mycket värda och vibrerande på samma frekvens.

I själva verket är det just det som de sanna profeterna hela tiden predikat. De flesta har dribblats bort till irrläror, bokstavstroende och maktmissbruk, och det som glömts bort är kärnan, att gå bortom egot men in i sig själv, precis som Sartre sa när han begrundade Descartes misslyckade tes: "jag tänker alltså finns jag". Sartre sa i stället: "Den medvetenhet som säger jag är, är inte samma medvetenhet som tänker."

Det finns hur mycket som helst att säga om detta givetvis, hur som helst är det väldigt intressant.

this land is condempt

2009-01-04T23:52:00.002+01:00

Han är så jävla bra. Det finns inget motstycke. Just nu lirar jag Blind Willie McTell och känner en ödesmättad känsla sväva över hustaken i Linköping.

2008

2008-12-31T19:21:00.000+01:00

Österrike - Hamburg - Polen - Paris - Uppsala - Stockholm

Storlaget Shalke 04 kommer från Gelsenkirchen som inte är mycket större än Linköping

2008-12-29T21:31:00.003+01:00

Precis runt hörnet ligger stan där Sören Larsen gjorde succé för ett tag sedan i laget som till och med Peppe Eng duktigt uttalar Shalke null-vier.

Hoffenheim leder ligan och ingenting är sig likt. Själv börjar jag bli trött pa att koncentrera mig pa tyska konversationer där jag bara förstår hälften, inte för att det är trakigt utan mer för att jag bara blir trött och vill se på fotboll med Chris Härenstam som kommentator. Än hellre Svt:s fotbollskrönika! När sänds den? Såg tv4:s men tyckte att den var alldeles för kortfattad. Helst skulle jag tycka att Turkiets landslag skulle tillägnas halva programmet. De ägde turneringen.

Nyår i Hamburg blir nice. Eller Silvester som de så macho kallar det. Sen bär det hem till Sverige.

Jul i Ruhromradet var... tja... supermysigt!

2008-12-28T20:04:00.005+01:00

I den lilla staden åks det griller.

Tyska flickvännens familj äter inte skinka på juldagen. Inte köttbullar, potatis eller prinskorv heller. Just prinskorven saknade jag oändligt när vi satt med vara grillpinnar och tracklade vid matsalsbordet. Vi åt fondue. Det var första gangen i mitt liv och visst var det rätt nice att koka sitt kött i fett helt på egen hand vid bordet men en redig julbuffé är storslagen. Det ständiga ätandet och springet efter mer till köksbordet i Jakobsberg har sin charm. Och med snapsarna och glöggen och ölen i magen blir man alldeles varm innan klapparna tjongas ut.

Det var många skillnader som slog mig i det tyska riket. Klapputdelningen var inte särskilt högtidligt. Alla rev och slet på sitt eget hörn lite grann och inga utrop hördes vid varje öppning. På finskt manér brukar vår släkt vräka ur oss ett stort antal "Uuooooj", vid varje uppenbarelse av nyöppnad gåva i handen. Vissa paket var inte ens inslagna, och det tar ju litegrana udden ur det hela...

En annan grej var att de så klart var fragande till Kalle Anka-stunden. "Kollar vuxna pa tecknat?".

Men granen var de noga med, tyskarna. Lamporna skulle sitta symmetriskt och kulorna skulle hänga rätt. Trädet var viktigare än klapparna och maten tycktes det.

Jag fick ett flott nivea-set med raklödder, deo, shampo och pre-age cream mot min begynnande ålderdom. Sen fick jag en Dylan-notbok, en tavla som Isi gjort i sexan och lite tysk dramatik. Jag var nöjd. Belåten.

Men hur mysigt är det inte med ett jättehus! Dessutom kan man med lätthet ta sig till Essen, Düsseldorf, Dortmund, Duisburg eller till och med Köln! Ruhr är fett!

Jag borde göra andra saker men hör ett tal av Palme och påminns om det här

2008-12-18T10:39:00.003+01:00

Körde runt med en av hjältarna från LK förra veckan och det var mäktigt. Grabbarna som bland annat har gjort det här som är så jävla bra: Olof Palme vs Latin Kings

Förlåt men det är så jävla jävla bra och sant.

Man hankar sig fram på panadinhos de peixe och plötsligt: en ljusning

2008-12-16T15:40:00.004+01:00

Man går till Ica-affären och köper två stora paket fiskpinnar och ett kilo morötter och tvekar: Har jag råd med majonäs, har jag råd med mjukost på extrapris? Nej, blir svaret och man fifflar ifrån sig burken på fel hylla för att inte tappa platsen i kön, halar fram sina pantkvitton och sular dit den sista femtilappen. Det finns en charm med att hanka sig fram, visst, men att ligga på minus är överskattat. Det är förjävligt. Så länge jag hade ett studielån var jag en rik jävel. Jag hade inga problem att leva ett rätt lyxigt liv på de där sjutusen som skulle vara så vårt att överleva på enligt alla studenter i alla tidningar och skit. Höj studiemedlet, dillades det om. Jag höll aldrig med. Jag tyckte jag hade för mycket pengar. Men det är klart, jag röker inte, får inte mens och sminkar mig bara vid speciella tillfällen... Typ maskerad.

Jaja, min poäng är att det är rätt lätt att gå vidare med lite flyt. Via en kompis till min syster och min bror har jag fått jobb i Stockholm, och min enda insats är att ta tåget dit och vara lite på alerten. Dessa osäkra jobb med kort varsel passar mig perfekt. Inget: Du kan bli fruktbud på deltid om 2 månader(Arbetsförmedlingen) eller: Det ser tufft ut just nu och att du jobbat tre år i företaget tjänar ingenting till, vi behöver en student som skiter i sina studier och har csn men hellre knegar lager(Academic work). Vilken jävla working class hero man är. Jag tar vad som helst nu. Ända får jag rätt softa grejer. Fast de här dagarna när jag sitter hemma tar kål på mig. Jag vill ha nåt att bita i. Människor, konstiga, arga, glada, förvirrade människor runt omkring mig. Det är mitt steg vidare. Yes.

Det är dock föga troligt att den här killen kommer att sitta lottlös. Han är snygg, smart och händig och behärskar både silversmide och sängtillverkning.

Ett inre samtal med Linköping

2008-12-15T18:55:00.007+01:00

Linköping, jag sitter här och har tappat tron på dig lite, är du bara en medelmåttig studenstad med uppvärmda gator och dåliga fotbollslag där ironins högborg tagit sitt fäste och invånarna tvingas skämmas över sin egen dialekt, en plats där stockholmarna härjar fritt och beter sig som om de var deras egen stad? Linköping, är du uthyrd, Linköping har du ens någon egen själ, Linköping var är du? Bortom alla obehagliga lördagsdemonstrationer för demonerna och ölfesterna och promenaderna vid Stångån? Vad är du, utan flickan med fjärrkontrollen och flickan med korta kjolarna och hon som lyssnar och den eminenta gitarristen och Eklandskapet? Vad är du, Linköping?

Linköping: Jag kan nog inte svara just nu, men, jag är vad du vill att jag ska vara, och jag kan alltid skryta med min domkyrka, trots att det finns en vackrare i Skara, och en mäktigare i Uppsala, du kanske vill höra varför jag inte har tid att svara? Jag är upptagen; Med att låta mörkret svepa in över Vasavägen, med att bädda vintern över de jämnhöga hustaken och få de kulturutsvälta studenterna i Ryd att stå hålögda framför klockrena artister på Herrgården och vägra spontandansa; jag är upptagen med att söva staden längs Ågatan med lättsamma lyckopiller och radiomusik; jag har inte tid med dig eller oss, jag vakar över de platta gatstenerna längs Campus Valla och Sveriges medelmåtteelit; jag öser ironiska vibbar över de unga fotbollskillarna som ler likt spöken åt sina fyndigheter i omkläddningsrummen och vet att pengar inte är en faktor; jag har inte tid med dig, jag har fullt upp med att svepa in staden med samma lugnande amnesi som jag alltid gjort, du får klara dig själv nu, jag har inte mer att erbjuda dig.

Men Linköping, alla promenderna, alla förhoppningarna, alla piercade ungdomars alternativa vägar, och alla de där frisyrerna? Är de inte med mig, är de inte mot dig, eller är de lika ovilsna och självsäkra som de märkesjeansklädda studenterna och lyxmustaschprydda hobbykonstnärerna, Linköping, visa mig bara vägen till de som också tappat bort sig, eller Linköping, visa mig hellre till de som vet en annan väg och vet var världen ligger, utan att hamna hand i hand med en läkarstudent på väg hem från Platens. Linköping, du är ett vakuum och jag måste få veta om du kan vara något mer, jag måste veta om det finns de som sjunger för sig själva på gatorna eller struntar i att gå upp för att de vet att träden är lika kala som igår även utan att de drar upp persiennerna. Linköping, finns det en väg ut, eller än hellre en väg in i dig?

Jag har nog inte tid att svara på dina frågor än, det jag kan säga är att du får leta själv, medan jag låter kulturen stanna vid att länsmuseet ibland håller utställningar som ingen härifrån ser, medan urbefolkningen följer spännande bloggar om fotbollslag som aldrig lyckas och allting är antingen nio till fem och Ågatan eller studentlivet, jag har inte tid med dig, jag måste iaktta de lyckosamma som intar en eftermiddagsöl på Bishops efter att ha handlat julklappar, jag måste låta det gråa vara grått och det blåa vara blått så att ingenting händer, för ingenting är inte skadligt för mig, ingenting är min överlevnad

Men Linköping, vad pratar du om? Det händer väl saker hela tiden, det blir bråk och det blir fylla och det blir kärlek av allting, jag menar även fast inte jag är med dig längre så är jag i dig och du borde inte vara så nedsättande mot det som bor i ditt hjärta, inte är väl det ingenting, det pratas ju på och livet rullar i sina gamla galoscher och visst har vi en vinter att överleva, men ingenting, Linköping, det var väl att ta i?

Okej, jag har en stund över nu. Så här är det: Med ingenting menar jag att allting tack och lov är sig likt. De olikheter jag har inom mig är avgränsade och trots att allt växer håller det sig på sin kant, jag kontrollerar er med festligheter, med trygg kärlek och med finfina bostadspriser, jag har er i min besittning och min själ pratar du om, du tar stora ord i munnen, men min själ är alltjämnt densamma, min själ, din schizofrena jävel, ska du ge blanka fan i, min själ är privatare än din lilla sketna våning och du ska ge fan i att diskutera min själ, jag har fått i mig ett par kalla nu och min själ, den är lika intakt som alltid, ta tag i ditt liv i stället, det finns hundratals meningar att söka, det är ingen som har tid att hjälpa dig med en eller två din fattige jävel.

Okej, Linköping, du verkar bli aggressiv på fyllan. Jag ska inte leta efter din själ något mer, du ger raka besked, jag bara tänkte att du kanske visste något som jag inte visste om var de finns som vågar vara så visa att det erkänner att det inte förstår.

Du är galen. Och du borde lära dig att ta mig och livet mer med en klackspark.

Tack Linköping, jag ska nog träna ikväll, trots att jag är förkyld. Ta hand om dig. Jag lovar att inte ta dig på för stort allvar igen.

Fever Ray

2008-12-12T21:18:00.005+01:00

"Nånting måste gå sönder
för att himlen ska va blå
nånting inom oss
som vi burit på"

Siehst du das genauso

2008-12-09T20:44:00.004+01:00

En tidlös vemodig känsla växer fram i mig när jag vandrar längs Storkyrkobrinken i gamla stan och lyssnar på Sportfreunde Stiller. Julmarknad, Tombola och lyckohjul på det lilla torget framför den pompösa rosa kyrkan som ligger bakom slottet. Det är vinter. Jag har tillbringat en helg i Uppsala och uppdaterat mig på vad en del av mina vänner sysslar med. Det har druckits glögg. Solen har det inte setts mycket av. Jag är trött. På hälarna har jag stått på centralen och när min mor ringer och peppar mig blir jag grå och säger att jag inte kan. Att jag inte kan själv.

En blogg får vara vad den vill. Det talas mycket om bloggar. Den skulle vara död, den skulle vara si och så, folk borde inte skriva om sina tråkiga liv. De har fel allihop. Alla får välja vad de skriver och lika mycket får alla välja vad de läser. Att folk hellre läser Blondin-Bella och Knivlisa är lika naturligt som att folk lyssnar på RnB och Nickelback. Det som de flesta läser är, precis som det som de flesta läser, nödvändigtvis inte det bästa. Folk vill inte ha det bästa. Och vad är sedan egentligen bra och dåligt. Jag vet inte.

SÅ fruktansvärt grå och trött som jag är idag var det längesen jag var. Halsen ger inte med sig och jag kan inte röra på mig mer än att spatsera mellan gamla stan och centralen.

Jag har som vanligt ingenting att säga och jag är kanske dum som går på den enkla att skriva "dagbok" på nätet. Men det är inte så konstigt. Jag tror bloggens verkningar på jaget är på flera plan. Ett av dem är att varje inlägg kan ses som ett brev till omgivningen som likt självmördarens sista notering kan nå ut till folket efter DET har hänt och ett annat är väl att det är en trygghet att veta att folk kommer att kunna läsa det man skriver. Det är att bli lagom publicerad, lagom känd, lagom omtyckt eller kanske hatad på samma sätt. Det är åtminstone en spontanare möjlighet att visa folk vad man skriver än att personligen lägga brevet i dennes hand eller läsa högt, gud bevars.

Jag är ingen riktig bloggare så jag vet inte. Jag är en gråsten. Hej.

På väg mot Betong-Mordor

2008-12-05T14:26:00.005+01:00

Vi är på väg till Swartling som flyttat till Betong-Mordor. Vi fruktar det onda ögat men vägrar att ge oss. Med Björns råstyrka, Davids intelligens, Swartlings hår och min spänst bildar vi tillsammans ett följe som gå i gåsmarsch mot det onda.

Swartling har som bekant kontakter med den onda sidan och har infiltrerat sig med både orcher och oknytt. Hans namn antyder ju också att han är våran Loke, och kanske inte helt att lita på i alla väder. Det kan innebära att vi måste bygga en säng.

Kanske även lägga ett golv.

Gästspel på bloggen: Clary recenserar jazzballadpop

2008-12-04T20:21:00.003+01:00

Spontanrecension av Pernilla Anderssons album typ "Mitt liv som hund".

Clary:

När det dyker upp en rödhårig brud med en skön glugg mellan tänderna som är Dregens tjej blir man ju lite nyfiken på vad hon har gjort för skiva. Så jag beslutade mig för att lyssna på ett par låtar.

Två halvlyssnade youtube-låtar senare kommer utslaget:

Vintern är så lång och radion spelar Johny Cash, what the fuck, liksom! Vem bryr sig!

Jag intygar: småtrallig jazz är inget som gör att man överlever den bistra vintertiden. Vi behöver nog snarare Brittans cirkus. Fram med det tunga artilleriet och Pernilla, skärp dig!

Gamla Stan påminner mig om känslan i Venedig

2008-12-04T18:06:00.004+01:00

Det känns liksom lite som om det borde vara inträde.

Min syster bor nära slottet. Det är ett stort hus. Jag passerar det och lyssnar på the Shins och Coldplay på random (som alltid numera) och "Speed of sound" är lika mäktig som alltid med trafik och människor som går snabbt runt omkring. Sen funkar "Sea legs" lite sämre än på bakgatorna i Paris. Var musik har sin perfekta omgivning. "Let down" på spårvagnen, "red rabbits" när man vaknar upp i mörkret på en madrass i Belgien och "Nånting måste gå sönder" när det tagit slut eller när någon dött.

Fan vad jag älskar musik. Vill också skicka en passning till två helt olika men fina bloggar, min vän Björns "Aut disce aut discrete" och min väninna Malins "lilla biologen". Den förstnämnde briljerar med musikkunskap och extravaganta reflektioner och den sistnämnda myspratar fantasifullt om sitt liv som häst- och fårskötare på Island.

Det roligaste inlägget på "Aut disce aut discrete".

Själv är jag inne i en liten svacka. Vinter. Kallas det.

Gamla Stan påminner mig om känslan i Venedig

2008-12-04T18:06:00.000+01:00

Sitter här med min HP 2133 mininote då rå

2008-12-03T19:42:00.003+01:00

Jaha. Så tillhör man plötsligt sin egen generation. Är lite uppkopplad. Har en egen dator. Möjligheter. Sitter i Gamla Stan och ÄR den nya generationen. Denna lilla tingest blev min, helt ny, tack vare att jag har blodsband till eliten. Nu kan jag blogga på ett enklare vis, fattas bara att skaffa en egen uppkoppling.

Fett! Knapparna är till och med normalfeta och skärmen på 8,5-tumsskärmen är inga problem för mina falkögon.

Nu ska jag ta tag i't och göra't för det är't.

Dagens mening: Hur är det fatt?

Jag drömmer om Akkatjåkko

2008-11-27T21:21:00.002+01:00

Det snackas om Alperna, Barriärreven och San Fransisco.

Jag är mer än nöjd om jag får ett par dagar uppe vid toppen Akkatjåkko och Sadelbergen. Det ser ut som i ett tevespel.

Time is ticking - We don't know

2008-11-27T15:15:00.005+01:00

Lyssnar på Cranberries efter en kall cykeltur till Colonia där jag samtidigt som jag kämpade mot vinden fightades med insikten att min elräkning var en påminnelse och att ett inkasso-brev förmodligen trillar in i brevlådan. Det är nu man sjunker. Inser på allvar att livet(det där när man plötsligt måste försörja sig), att det livet inte heller är någon dans på rosor. Det är nu man sjunker. Hemma i Sverige igen där allting är som vanligt fast gråare. Snabbmakaronerna är lite klibbigare. Tonfisken har en något faddare smak. Skämten i omklädningsrummet skönjs vara aningen bittrare.

Kort sagt, det är vinter. En helvetes arbetslös tafatt vinter som inte ser ut att leda någonstans. Inte ens fotbollen är kul längre, smalbenet smärtar och även om jag öser in mål på den snöiga konstgräsplanen från alla vinklar(jag nickar, dunkar in med vänstern, följer upp ett väggspel och rakar in en glidande bredsida, jag sätter tamejfan ett skott från förti meter när jag står i kassen) så vet jag att jag är värdelös. Förbrukad. De 25 åren har varit fantastiska, men nu kapitulerar jag på Charles-manér och erkänner: Jag är åttiotalist, jag tillhör inte en arbetande generation, jag växte upp med en tevespelskontroll i famnen och dräpande ironi som enda statusbestämmande faktor. Men tro mig, det enda jag egentligen någonsin älskade var spelet, de kritade jävla sidlinjerna och att vinna, vinna, vinna, eller till och med den förbannade bittra känslan av att förlora. Men spelet, för bövelen, spelet. På era kontor finns bara ironin kvar och pengarna har, om jag ska vara ärlig, aldrig varit en drivkraft nog.

På min "drömutbildning" uppstod extasen när vi drämde en snusdosa på varandras fingrar eller gjorde om klassrummet till en spelplan och sparkade plastbollar till varandra. Jag är ett barn. Jag är för helvete ett barn. Jag mötte kanske kärleken på kontinenten men det största ögonblicket var när jag och en grabb i samma ålder kastade en halvfull enochenhalvlitersflaska mellan varandra på Hamburgs strand. När jag var liten slog jag en ballong mot en vägg i timmar och låtsades att jag var två olika tennisspelare. Jag spelade tennis med en trappnedgång som nät, jag gjorde om bordshockeyspelets mål till en puck-kanon och ställde en polare i mål i en dörrpost, jag gjorde om matsalsbordet till ett pingisbord och hade ett nät av böcker som slog kvaliteten på alla slappa Stiga-nät, jag lekte inte krigare eller fantiserade ihop historier med mina legogubbar eller sköt med luftpistol, det var bollar, bollar, bollar.

Men det är klart, man måste ju ha ett jobb. Tur att man är så jävla kvalificerad.

Det är lätt att spåra ur när kontot är tomt.

I Europa gäller ännu mynt

2008-11-17T12:26:00.004+01:00

Som svensk kan man luras att tro att det bara är kortbetalning som gäller numera. En cirkel på europaräls senare vet jag att sa icke är fallet. Mynt är hårdvaluta här nere på kontinenten. I snabbköpet, metron, frukthandeln, pa trottoarkanten och inte minst i bagerierna, som fullständigt invaderar den franska huvudstaden, betalas det enkom med mynt. Mynt, mynt, mynt. Jag tvingas alltså fippla omkring i plånboken efter en passande summa pengar dagligen, och mina frusna och klumpiga fingrar lyckas ständigt tappa en två- eller femcentare pa golvet. Fan. Jag hade just vant mig vid att mitt kort har chip, och att jag ska sticka in det i automaten istället för att dra det innan jag slår min kod. Närå. Tillbaka till apstadiet. I Prag och Bratislava till exempel, är man ingenting utan mynt. En näve kopparslantar kan ge dig en praktfylla, en resa till Österrike, eller skeppvis med Klobasa(tjeckisk jättekorv).

Det är rätt charmigt egentligen. Det är klart att det är smutsigt med denna typ av pengahantering, att fingra på dessa mynt som kan ha varit var som helst. Men det är mäktigt att hålla fem pengar i handen och veta att det är värt tio bärs. På krogen. Jag gillar't.

Euros.

Visst tusan är det skillnad på jordgubbar och smultron

2008-11-16T18:03:00.006+01:00

Jag blir väckt och får reda på att det inte är "Du, levande" som visas ikväll utan "wild strawberries" av Ingmar Bergman. Jag säger att jag inte känner igen titeln på filmen, och surfar in på IMDB. "Wild strawberries" AKA "Smultronstället". Den filmtiteln känner jag givetvis till. Vad är det för översättning? Hade de inte kunnat försöka med Hirnbeerplatz eller nåt? Fattar de inte att det är sjukt stor skillnad på smultron och jordgubbar? Jag visar bilder och förklarar. Hon säger:
- Jaha, det är samma fast mindre.
- Nej, säger jag. Det är inte samma fast mindre. Det är en helt annan sak.
Skulle inte jag veta skillnaden när det kommer till smultron och dess ställen? Jag är inte bara svensk, jag kommer fran Sörping för bövelen.

Jag blir ännu mer förbryllad när jag något senare kommer fram till att smultron på engelska heter wild strawberry. Dessa fattiga språk. Det Är som tyskans ord för kvinna: Frau. Fru då? Också Frau. Och you(du) på engelska som även betyder ni och man(det allmänna uttrycket, som i och för sig leder in på en Frau-Frau-diskussion om varför man(person med penis) också betyder you precis som tyskans Du(du) också betyder Du(man). Men jag lovar att svenskan är bäst på att skilja agnarna från vetet ändå.

Hemfeber och luttrade människor

2008-11-14T22:05:00.008+01:00

Det är vinter igen. Jag har gjort en lång resa och upplevt en massa saker. Tänkt: Nu blir det minsann ändring på saker och ting. Redan efter tre dagar känns detta mer tveksamt. Jag är i Paris och resan är över. Men trygghet är farligt. Trygghet är den inte gråa men väl ljusrosa zonen som inte är bra när det gäller att skapa. Och det gäller, har jag kommit fram till, att skapa. Särskilt när man inte söker jobb utan väntar på inspiration och låter dagarna bli smuttande på 24-pack mini-öl från Lidl som kostar 4,5 euro. Nog för att jag köpte di där småflaskorna idag och bara druckit 3 Finkbräu men det är ju fredag, frihetens dag, och man vill ju vara något bakis när morgondagen kommer, antar jag.

Nåja, man ska ju inte måla fan på väggen, har jag lärt mig. Det kan ju mycket väl hända saker ännu.

Det bästa med resan var mycket otippat Polen. Billig mat, europas, faktiskt, kanske godaste öl och vackra miljöer längs floden Odra med gothiska kyrkor i mängder och en botanisk trädgård som jag visserligen inte hann besöka, men på natten tittade jag in genom grindarna och gillade alla spöken som svävade kring där. De verkade, om inte harmoniska, så åtminstone luttrade och världsvana.

Jag har länge närt en lust att umgås med, och även bli, en luttrad människa. Ta steget från att i tredje person referera mig själv, och bli nöjd när jag eller någon annan, lyckas vara rolig, till att bara vara det. Men det är lite motsägelsefullt. Då skulle jag ju inte fullt ut kunna föda min fäbless för fyndigheter. Så istället väntar jag på ett tillfälle då jag kan "skratta ihjäl" all min instängda glädje, och gå vidare. På så vis skulle jag kunna bli lite luttrad i alla fall.

Luttrade men roliga personer jag uppskattar:
1. Martin H. (Med den repertoar av sjuka historier denna fyndiga personlighet besitter kunde han få mig att skratta tills personer tyckte att jag var psykotisk. Det var jag inte, det grämer mig snarare ännu att jag sällan vågade skratta klart.)

2. Martin B. (Han är så sjukt rolig. En person som sitter inne på en tajming när det gäller one-liners, som är oöverträffad. Ingen herre av långa utläggningar, men luttrad som få.)

3. Victor F. (Vet inte om han räknas som luttrad i klassisk bemärkelse, men sista terminen och avslutningsveckan på journalistplugget var han i sitt esse med sin slapstick-humor. Hans undvikande, snarare än kontaktsökande sätt att till syvende och sist ändå hamna i fokus är imponerande. En joker. Kombinera med Martin H och kvällen är räddad.

4. Patrik J. (Mitt i sitt allvar har killen ett hjärta av guld, och med sin talhastighet är han ett klart större föredöme som tänkbar ambassadör för det svenska språket en för dialekten hans.)

5. Hans Glögg. (Jag vet. Luttrad är inte rätt ord. Men hans respektlöshet när det gäller att flippa ur är jävligt skön.)

Pantheon

2008-11-13T23:14:00.006+01:00

Jag träffade Cissi Elwin igår. Hon snusar grön catch mini och tycker att Patrik 1,5 är en av årets bästa filmer.

Top 26 songs about EVERYTHING: 1

2008-11-12T16:37:00.013+01:00

The Shins - Saint Simon

I thought about this position for a long time of course. I needed a song that described everything. Someone must have explained everything in a song for, let's say four minutes. Imagine how hard that is. But impossible? No.

The easy explanation for this hiting number one is both the tune and the lyrics. At the same time seroious, happy and beautiful. And the progression(Step into the night...)... So amazing!

"After all these implements and text designed by intellects
so vexed to find evidently there's just so much that hides
And though the saints of us divine in ancient Feeding lines
their sentiment is just as hard to pluck from the vine

I'm trying hard not to pretend
allow myself no mock defense
As I step into the night

Since I don't have the time nor mind to figure out
The nursery rhymes that helped us out in making sense of our lives
The cruel uneventful state of apathy releases me
I value them but I won't cry every time one's wiped out

I'm trying hard not to give in
Battened down to fair the wind
rid my head of this pretense
allow myself no mock defense
As I step into the night

Mercy's eyes are blue
when she places them in front of you
nothing holds a roman candle to
the solemn warmth you feel inside

there's no measuring of
nothing else is love

I'll try hard not to give in
Battened down to fare the wind
Rid my head of this pretense
Allow myself no mock defense
As I step into the night

Mercy's eyes are blue
When she places them in front of you
nothing really holds a candle to
the solemn warmth you feel inside of you"

En finsk skepparhalva i Dresden

2008-11-08T14:34:00.004+01:00

Jag skulle givetvis kunna berätta om middagen i Vicenza, den soliga promenaden i Venedig, vodka-festen i Ljubljana eller min fascination för den polska ölen Piast och industriell undergångsmusik i Wroclaw. Det tänker jag inte göra. Jag ämnar istället berätta om den ljuva stunden när jag en fredagförmiddag hade äran att äta en finsk skepparhalva i Dresden.

Klockan var 11.40 tysk tid. Jag hade 23 minuter att slå ihjäl i Dresden-Neustadt i väntan pa mitt tag till hjältarnas stad. Jag var hungrig. Jag beslöt mig för att leta reda pa ett McDonalds eller liknande för att köpa ett par cheeseburgare. Inte för att jag älskar den typen av bukfyllmat men det var mitt logiska hopp om att snabbt få i mig föda.

Det finns inga McDonalds i Dresden-Neustadt. I stället tillhandahaller stationsbyggnaden ett toppklassigt snabbköp med fler intelligenta boktitlar än ett normalt svenskt bibliotek samt en handfull mer eller mindre luxuösa bagerier, som i sina glasmontrar stoltserar med digra smörgåsbord av nyttigheter och süssigkeiten.

Ett av de större bagerierna presenterar ett storartat utbud av färgdigkomponerade smörgasar, till bredden fyllda med ost, charkuterier och frasig sallad. Det enda som påminner om Mackedonken är synen av läckerheterna, som i den internationella snabbmatskedjan endast förekommer på bild men som här figurerar i högst verklig närvaro medelst bevisligen färdigbredda och läckert fyllda mackor.

Där, mitt ibland sesamspäckade minibaguetter och blondbakade tyska ciabattas finner jag något bekant. Det vattnas i munnen. En mörk, om något rågblondare variant av skepparhalvan(Finlands stolthet till mättande bröd, mer känd kanske i större tappning, då benämnd, rallarhalva, och även känd som rågkuse) väntar, fullsmockad med ost, salami, sallad och tomatskivor, på att bli avnjuten. Detta för det i sammanhanget pikanta priset av 1,95 euro. Må så vara att jag blivit bortskämd med väl tilltagna slovenska bureks(en slags köttfärspaj) för 1,60 och polska pierogi russki för 5 zloty, men detta var kvalité. En skepparhalva fylld pa detta ömsinta vis motsvarar utan tvivel hela kostcirkeln och håller dig mätt och klar i sinnet i timmar.

Så till ett tordön av trasiga lampor i taket i den i övrigt kvalitativa stationshallen i Dresden-Neustadt, äter jag med förnöjsamhet min semifinska skepparhalva innan äventyret fortsätter.

Top 26 songs about EVERYTHING: 2

2008-10-28T09:01:00.004+01:00

Johnossi - Man must dance

In 2005 the still pretty unknown duo Johnossi dropped a song that in my mind should have been a bomb. It was both happy and a kick in the face for the swedish people made of sticks. But swedish people dont really dance anymore. With a few beers inside they might jump up or down or put some make up on and listen to house or modern RNB music. Crap. I wont try to tell you how correct and beautiful this lyric is. If you dont like it, then it wasnt simply made for you. It was made for me. Thats for sure.

"You like to do it as a child on your own
you're in the jungle and the monkeys
take your mind from your home
How many times do they have to tell you
that it's perfectly fine for you to dance around
naked when you're all by yourself

Cause' you, and you, and you and you
you're just a animal developed into
You and you and you and you
a monkey needs to dance so do you

We're the people, the lucky
with the fragile bones
the ones who sit and worry
about getting to old
You're the monkey in the jungle
trying to find your place
the one who let the sunset
bring a silly kind of smile on your face"

Kortfattat, Venedig:

2008-10-23T22:38:00.001+01:00

Massimo. Quin Jai. Wrestling. Animals. Power. Javligt dalig benforing och power. Pasta. Tomat. Imorgon: Venedig for real. God natt.

Jag börjar dra riktlinjer och undviker bokstaven som inte finns här.

2008-10-16T19:12:00.004+01:00

Paris är ingen nätt liten stad. De säger att stadskärnan är liten och gemytlig. Jag vet inte det. Idag spatserade jag ett antal kilometer halvt chansartat och hittade inget gemytligt alls, förutom ett bibliotek som var i samma storlek som en viss gymnasieskolas men som trots allt bjöd en skön sittplats. Jag läser Martin "Yeah yeah wow wow" Svenssons självbiografi. Dilba verkar ha varit en ond människa. Martin verkar ha varit en förvirrad människa. Det är en läsvärd bok i all sin enkelhet.

Jag ägnar dagarna till att vilsna bland gator som aldrig tar slut. En supermarket längs Rue Buffon, ett vägarbete vid Boulevard Arago, ett bibliotek längs Rue de la Glaciére och en parken Montsouri vid Cité Universtitere. Jag befinner mig i utkanten av Montparnasse och upptäcker för sent att Charles Baudeleire och Samuel Beckett vilar en bit bort men jag är för trött för att ta mig till Cemeterie Montparnasse. Jag läser min bok i stället. Och äter tyska ostkrokar.

Tillhandahar tipset att Venedig, Ljubljana och Budapest är sevärt. Rutten börjar bli alltmer färdig. Italien är dyrt och jag vet inte hur romantiskt Venedig är när man reser ensam vilket för mig mot Milano eller Siena i stället. Gondoler eller berg? Jag vet inte. Ljubljana känns klockrent. Vet inte varför. Men Slovenien är ett litet land och de snackar säkert tyska eller engelska. Franskan tröttar ut mig. Ja fattar inte ett ord och även de coolaste människorna är ovilliga att prata engelska. Även om de säkert kan.

Jag börjar hoppas att fler än jag backpackar just nu. Fler engelsktalande. Kanske till och med en svensk.

Vilken bokstav undvek jag idag?