Ett tips till de som orkar lyssna på texter och uppskattar fantastisk melankolisk musik:
Leonard cohen Live in London 2009. 74 år gammal. Han kom till 02 Arena i storform.
Såg dvd:n i mellandagarna.
Årets bästa konsert?
Andra visa människor som är lite underskattade:
Emil Jensen
Emil Sundström
Emil i Lönneberga
fredag 8 januari 2010
lördag 2 januari 2010
Tomhet och Kunglig taffel
Det är inte så mycket som upptar mina tankar. Annat än att jag borde resa någostans där det är varmt för mina pengar.
Jag firade jul som det brukar vara oftast i en förort i Stockholm. Jag firade nyår i lugn och ro.
I mellandagarna pratade vi en del om kunglig taffel. En bok med det namnet hittades. Taffel är en förnäm persons måltid. Mat och dryck med kunglig prägel således. Marsipansflamberad lax. Flamberade honungsskivlingar. Hummersås med pärlemor. Andra oväsentligheter.
Till saken: Tomheten. Många gånger på sistone ser jag mig själv som ett rö för vinden. Personligen betraktar jag mig som öppen. Redo att följa. Men okapabel till att lyfta mig från sofflocket eller för den delen löpbandet. Försöker se denna tomhet, denna idébrist, som en tillgång. En ofelbar öppning, som vid rätt tidpunkt likt en ocean kan fyllas med allehanda isbrytare. Denna ständiga väntan. Jag kan protestera, med vaga motargument argumentera, och ur denna tomhet skulle jag kunna skapa något som kanske berör mig en smula. Man kan se tomheten som en tillgång, inbillar jag mig. Vid första anblicken tittar jag på min tomhet med förtvivlan. Föraktar den. Blicken som låser sig och ditt "-Vad är det?". Det är tomheten. Det är precis som jag säger ingenting. Men mer än ingenting. Med så mycket man kan göra, så mycket förströelse, så många kanaler att undehålla, sitter jag i tomheten. Alldeles totalt. Jag jagade bort den med att jobba och tänka på pengar, jagade bort den med alkohol och dans, jagade bort den med fruntimmer och en ständig längtan någon annanstans. Men den är kvar. Den är alltid kvar. Minns hur jag vaknar och stirrar in i väggen, hur jag kan höra röster omkring mig utan att reagera. Hur jag alltid återvänder dit.
Tomhet. Ingenting. Jag önskar ingen något illa. Jag önskar alla väl. Jag hoppas ni inte är i tomheten.
Jag firade jul som det brukar vara oftast i en förort i Stockholm. Jag firade nyår i lugn och ro.
I mellandagarna pratade vi en del om kunglig taffel. En bok med det namnet hittades. Taffel är en förnäm persons måltid. Mat och dryck med kunglig prägel således. Marsipansflamberad lax. Flamberade honungsskivlingar. Hummersås med pärlemor. Andra oväsentligheter.
Till saken: Tomheten. Många gånger på sistone ser jag mig själv som ett rö för vinden. Personligen betraktar jag mig som öppen. Redo att följa. Men okapabel till att lyfta mig från sofflocket eller för den delen löpbandet. Försöker se denna tomhet, denna idébrist, som en tillgång. En ofelbar öppning, som vid rätt tidpunkt likt en ocean kan fyllas med allehanda isbrytare. Denna ständiga väntan. Jag kan protestera, med vaga motargument argumentera, och ur denna tomhet skulle jag kunna skapa något som kanske berör mig en smula. Man kan se tomheten som en tillgång, inbillar jag mig. Vid första anblicken tittar jag på min tomhet med förtvivlan. Föraktar den. Blicken som låser sig och ditt "-Vad är det?". Det är tomheten. Det är precis som jag säger ingenting. Men mer än ingenting. Med så mycket man kan göra, så mycket förströelse, så många kanaler att undehålla, sitter jag i tomheten. Alldeles totalt. Jag jagade bort den med att jobba och tänka på pengar, jagade bort den med alkohol och dans, jagade bort den med fruntimmer och en ständig längtan någon annanstans. Men den är kvar. Den är alltid kvar. Minns hur jag vaknar och stirrar in i väggen, hur jag kan höra röster omkring mig utan att reagera. Hur jag alltid återvänder dit.
Tomhet. Ingenting. Jag önskar ingen något illa. Jag önskar alla väl. Jag hoppas ni inte är i tomheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)