söndag 13 december 2009

Via tre bloggar når jag visheten i Pentti Linkola, en finsk filosof

Jag läser en väns blogg och förs in på bloggar av märkliga personligheter som kallar sig Solguru och Oskorei, och benämner sig epitet som indo-europeisk hedning, identitär traditionalist, och högerradikal. Märkliga, men intressanta och långt gående debatter om religion, miljö och världen. Jag sympatiserar verkligen inte med de skenbara bakomliggande syftena bakom de analyserande artiklarna, men materialet i dessa bloggares sökande efter sanningar leder via intressanta hållplatser. Bland annat en finsk herre vid namn Pentti Linkola, som minst sagt motsäger sig dagens konsumtionssamhälle och lever på självfångad fisk i de finska skogarna. Ur hans Can life prevail? hittar jag detta legendariska citat:

"By decimating its woodlands, Finland has created the grounds for prosperity. We can now thank prosperity for bringing us – among other things – two million cars, millions of glaring, grey-black electronic entertainment boxes, and many unnecessary buildings to cover the green earth. Wealth and surplus money have led to financial gambling and rampant social injustice, whereby ‘the common people’ end up contributing to the construction of golf courses, classy hotels, and holiday resorts, while fattening Swiss bank accounts. Besides, the people of wealthy countries are the most frustrated, unemployed, unhappy, suicidal, sedentary, worthless and aimless people in history. What a miserable exchange.' - Pentti Linkola"

lördag 12 december 2009

Några veckor kvar i Norge, sen? (I backspegeln: Linköping)

Jag kommer sakna utsikten. Där jag sitter hopkurad framför datorn ser jag ut över en mossig balkong och en halvmilslång slätt som breder ut sig nedanför kullen vi bor på. Vid horisonten vilar en milsvid ås som en sovande sköldpadda. Vi kallar den Kjos. Det är den vackraste utsikten jag någonsin haft. Folk betalar för att bo vid vatten. Jag skulle betala för detta. Jag betalar visserligen för detta.

Ser Kent Live i New York och funderar. Ska jag lämna ett land med välbetalt arbete med goda förhållanden och dålig kosthållning för ett land utan arbete men med ett språk jag saknar, och riktig lunch?

Ofta känner jag mig för gammal för det här. För gammal för facebook, Sex and the City, vänner och fester på tisdagar en gång i månaden. För gammal för storögda konversationer om ingenting. Vi går in i ett årtionde och ovissheten blir visst större för varje år. Jag saknar någon form av skola. Någon form av stabil institution där jag kan välja vem jag umgås med. Jag saknar en stad. Ett lugn. En puls. Jag antar att jag saknar Linköping. Fotbollen. Att åka buss från Motala och komma hem. De där onsdagarna på flamman som var som en egen liten jazzig värld med gladlynta diskussioner över muggar med öl. Platens. Smells like teen spirit i en källare. De äldre damerna på övervåningen på Harrys, som var så förlorade i ett ÖStergötland man visste att man snart skulle lämna. Vilken stad. Den lilla stadskärnan med pulsen och kebaben och den där Tanneforsgatan som sneddar torgen som en blå familjebacke med attityd och kjoltyg. Systembolaget. Grolsch. Gösser. Kung. Vimanshäll och våningen där vi bildade ett litet band en bakfull söndag, och sådde små frön till de där tonårsdrömmarna man aldrig hade. Karlbergs IP. Fåren vid sidan av planen och alla hörnorna som jag fick pannan på. Baracken där vi vuxna pojkar hade så roligt tillsammans. Rejäl östgötska, pilsner och bortamatcher.

Allt det där förlorade, som jag kanske inte så mycket längtar till, men mer uppskattar att jag fått ta del av. Ett rätt rockigt mellanstort svenskstadsliv med lantlig prägel.

Vad händer nu?

lördag 5 december 2009

Jag är kanske precis som herr Brage på en punkt.


Jag vill inte skriva förrän det känns relevant för mig. Jag skulle kunna överleva på att skriva artiklar som jag inte bryr mig om, men ska jag skriva vill jag att det ska vara något jag bryr mig om, och nu kanske jag inte bryr mig om så mycket men kanske sen. Jag vill skriva om mörkret. Och om ljuset. Innan jag kan göra något annat.

Dessutom tjänade jag ganska exakt 14 000 svenska kronor efter skatt. På tio dagar. Genom att lyfta små saker och tejpa kartonger sju till fem. Enkelt kroppsarbete.

Jag börjar få ihop pengar till att uppleva något helt annat.

Dessutom bor jag med folk som kan dansa.

Och jag måste skriva något kort om att det varit ganska mörkt. Men att det sakta blir ljusare igen. Så.