lördag 29 augusti 2009

Fan va stort: Vi lyssnar på Ken Mellons!

Vilket NHL-namn! De från Säffle kan det här med country och dansband! Rock on!

fredag 28 augusti 2009

Förresten

heter Radioheads bästa låt "Stop whispering". Otippat. Javisst. Men fullständigt rätt.

I never felt magic grace as this

Hade nästan glömt. Nick Drakes "Northern sky" är ju en av världens finaste låtar.

torsdag 27 augusti 2009

Inside, you're pretending (och visst klämtar det fortfarande)

"Stäng dörren, jag ska skriva ett rymdepos", säger jag till hon som aldrig sitter riktigt still. Eller det kanske hon gör. Men sällan samtidigt som mig.

Ett kyligt regn hänger över oss och när det är nästan september, känns det som höst. Jag köpte en snickers på Kiwi och andades rök på vägen hem till huset. Jag har tjänat öber 6000 norska kronor på fyra dagar. Fötterna värker. Jag saknar fotbollen. Men ibland ser vi solen gå ner över bergen i väst från vår mossiga balkong medan den smala tjejen sitter hopkrupen och röker en cigarett. Jag är 25 år. Likt tusentals unga svenskar har jag flytt till Norge för att tjäna och spara pengar, eller kanske också, för att överhuvudtaget få ett jobb.

Även om sommaren varit jobb på vardagen har fan många av helgerna varit rätt unika. Oslo och vansinnig feststämning runt vargtimmarna vid Karl Johan en handfull gånger. Gårdeby och östgötsk bonnafest i sommarregnet. Göteborg och ett gäng aviga artister och trevliga människor på wayoutwest. Säffle och föräldrafest på landet.

Jag har alltid drömt om att bo i kollektiv. Jag har alltid gillat tjejer. Jag har alltid gillat Hans. Men att bo tillsammans med en som ständigt tvättar, en som ständigt sitter framför datorn, en som man oftast knappt märker av och en som klagar så fort en frukt, en grönsak, eller någonting som är kladdigt är i hans synfält. Det är nog inte min grej. Även om alla är fantastiska människor. Jag är så mycket äldre än dom. Jag är så mycket yngre än dom. Jag saknar böcker. Jag saknar för helvete kultur. Den smalas pojkvän var här och han var sjukt vettig första kvällen(nämnde tex Radiohead som sitt favoritband, vi pratade i en timme om dom). Dagen efter drack han så mycket att han låg på toan och spydde hela natten och sen var bakis resten av sin vistelse här. Typiskt.

Jag må dra mig undan och reflektera lite.

Ärligt talat: Jag behöver väl inte tänka så mycket. Det är klokt att inte tänka, nu handlar det om jobb och vila. Det får jag ändå här. Ja, det är fina människor, problemlösa själar. Vem förstår den som saknar negativitet? Den som saknar svärta? Jag saknar någon som tycker att allt är lite skit på något vis. Konsensus. Den ständiga jakten på konsensus. Men som den kameleont jag är dras jag med i glädjen och lever ett enkelt liv, med vissa biverkningar. Rastlösheten ger en jävligt jobbig biverkning. Kåthet.

onsdag 26 augusti 2009

Det jag får ska jag ge tillbaka, allting jag lärt mig ska jag försaka

det krävs ingenting för att vara fri
man måste var fattig för att vara rik
allting jag lärt mig ska jag glömma bort...

man måste vara liten för att vara stor...

Balkongen hos Patrik och Markus, man måste tiga för att vara sann, man måste tala för att...

Allt försvinner. Jag tar två öl och det är rätt nice. Solen ner för taken och jag saknar någon att verkligen prata med och det är lite sommar ändå men jag jobbar för det är det jag är här för. Det finns inga nummer här som jag kan komma förbi till och bara vara jag och det är kallt men varmt. Halleluja.

Nånting måste gå sönder för att himlen ska vara blå. Var är ni?

You had it in you

Fan. Jag tänker på fem. Fyra. Fem. Paris. Skeppshult. Hamburg. Vad fan gör jag här? Öl. Jävla Paris. Jävla jävla Saint Michel, Seine, Jardin de Tuileres, Cite de Universitere, jävla Rue Gazan 3 och det där draperiet och den där sängen vi la bredvid sängen som bara var någon slags fåtölj och den där jackan hon hade. Eller inte jävla. Himla. Himmelriket. Jag var där då. Var jag där då? Jag var där då? Une tranche due baguette mademoiselle, I miss you, I miss me being me. Det är ingen fara alltså, men hur kan de andra leva i en konstant paus? Det måste bli en början. Det måste börja någonstans. Även om jag gillar nu. Lyckliga tider? Göteborg var en besvikelse, för det var inte på mitt humör. Oslo brinner vackrare. På sitt eget sätt. Gåtor. Hur kan förresten en person vara så mycket mer än allt det där andra? Förvirrat.

söndag 23 augusti 2009

I look at the sun and I look in the mirror....

En helg i Säffle hos en svensk familj. En totalt jävla galen vän som aldrig sover och skogsmaskiner som lyfter upp folk i skyn och över plommonträden. Var har jag varit egentligen? I vilket Sverige bodde jag? Jävlar vad jag saknar det. Sverige. Grabbarna på runsven och grabbarna i laget. Här är allt bra och pengarna rullar väl kanske in som det ska, men jag vill ha en sommar med MINA grabbar. Äsch. Ett I-landsproblem. Det är skönt att titta på kontoutdragen och snart är jag i Sydamerika, Norditalien eller Goa.

tisdag 18 augusti 2009

Nu kom jag på

att det coolaste ögonblicket i Slottsskogen faktiskt var när Lily Allen sjöng "the fear" och så fräckt zoomades in i sin röda topp, sina svarta byxor och sitt magiska sätt att röra på sig. Det var så brittiskt, så stort, och de unga tjejerna som dansade runt mig och jag (innanför horden av död publikmassa) var så skönt inne i gunget efter att vi hållit i gång i våra tjugo minuter. Gummimattorna som var utlagda på gräset sviktade oss till sjuka nivåer och det var ett fint ögonblick. Tack, Lily.

Man tjänar så bra att det är ok att väckas 05.30 fast man börjar åtta

Vi samåker och min rumskamrat börjar helt olika tider på dagiset. Så mitt fasta schema 8-16 har få poänger eftersom jag flera gånger i veckan måste sätta mig i en kall bill redan halv sju och ta mig till vardagens dra i sina spakar.

Fan va trött man är så här tidigt. Har otur med kommunikationer. då bussen går för sent eller för tidigt så jag låter hjärtat härjas av chocken att gå upp mitt i natten och försöker sköta hälsan bäst jag kan. Mycket broccoli och morötter. Det ska nog gå det här. Målet är att ha råd att ta sig till Indien eller kanske sydamerika i, säg, februari eller mars. I annat fall kanske jag kan köpa en mp3-spelare, ett tält, och en tågluff-biljett.

Det här är inte mänskligt. Vad hände med sommar och slappt leverne?

Jaja. Man kan alltid lyssna på "Old laughing lady" från Neil Youngs självbetitlade album släppt 1968. Och snooza litt. Mangler sömn. Husk sove.

måndag 17 augusti 2009

Tillvaron i ett kollektiv: Skönheten/enkelheten/bristerna

88:an och 89:an dansar runt i vardagsrummet till Drängarna, Eddie Meduza och Kenneth & the Knutters. De är från Torsby och Säffle. Värmlänningar. Det är klart att det är underhållande. Roligt. Två tjejer som dansar till hjärndöd och glad musik. Haha. Jag dansade med en stund. Men verkligheten är måndag och jag somnade två gånger på jobbet i dag och i morgon ska jag upp tidigt igen och vill inte vara seg. Kontot ser rätt okej ut. Det tickar uppåt. Pengar.

Och de är snälla. Jag, galningen Hasse och tre fina bra tjejer som är rätt olika. En lugn, ett hetsmongo med världens aura och en Säfflebo som gillar sötsaker och klipper hår. Det är bra folk, inga raketforskare, men bra folk.

Själv är jag ju lite av en kameleont. Så det funkar.

Men de får fan va lite tysta. Ibland saknar jag folk födda före 87. Och folk insnöade på rockband som hade hits före år 2000. Men det går an.

Nu kör de "Om du blir min fru" för sjuttonde gången. Jag tar på mig hörlurarna och lyssnar på "Arctic Circle". Tur att vi bor i skogen och att en del av de som bor under i parhuset är här uppe. God natt.

söndag 16 augusti 2009

Fantastiska Final Fantasy fick oss att somna sött

Annedalskyrkan 02.12. This is the dream of win and regine.

Bäst på Way out west var som följer:
Uppsalaborna Edvin och David som jag drack rom och öl med innan jag gick in på området. Vi snackade även Dylan, retoriska studier och musikaliska preferenser(själ och hjärta)
"Halleluja" med [ingenting].
"Cape Kod Kwassa Kwassa" med soliga och fräscha Vampire Weekend.
"Nåt för dom som väntar" med en härjad och otrevlig Olle Ljujngström.
Kapten Morgan.
Lily Allens coolhet och överdel.
Jonas och Marie som bjöd in mig på en bänkplats bakom en soptunna under ett träd intill Flamingo-barområdet. Journalist-snack och Masthugget diskuterades flitigt.
Tjejen som gått på Hammarspången och sjöng så otroligt vackert i kön till Annedalskyrkan.
"This is the dream of win and regine" och "the Arctic Circle" med Final Fantasy.

torsdag 13 augusti 2009

Jag vet: Jag skrev inte igår, men det var för att jag åkte direkt från jobbet till Oslo och såg gåtan Eddie mellan stolparna hålla nollan

Sverige-Finland måste man ju alltid se. Det är som att se hjärnan mot hjärtat. Jag vet inte. Jag är halvfinsk och har väl alltid romantiserad det där vattniga, skogsbeklädda landet där man piskar varandra med ris utan att blinka och tävlar(enligt mamma) i att ha behaget längst på en påslagen spisplatta.

Sverige vann, helt enligt ritningarna med 1-0, och Anders Svensson gjorde en fantastisk soloprestation när han satte fart och använde sina små fötter till att servera Johan E. Vi, som har myntat Johan E-löpet(en sekvens där man vid skojfotboll jobbar skiten ur sig på vilken passning som helst, sätter fart mot mål och nätar, eller fortsätter att springa tills bollen på något vis hamnar i maskorna. Sen, när man gjort mål, springer man ännu fortare) blev glada över att det var just Elmander som gjorde målet. Även om Zlatan är dyrast, coolast och bäst när han vill, så vill han, till skillnad från älgande Elmander, inte så ofta. Och Johan är den rivigaste spelaren över de 1,90 som finns i hela världen i mina ögon. Fotboll är vackert. Det startar jag dagen med att säga. Puss.

tisdag 11 augusti 2009

[ingenting] sätter tonen och hittar till mig under den tröttaste av kvällar

Jag ska till Göteborg på fredag. Träffa gamla vänner och under lördagen gå på poppiga festivalen Way out west i Slottsskogen. Jag visste inte så mycket mer om banden som spelar förutom Jenny Wilsons skjortärmsess "let my shoes lead me forward", den åldrande Olle Ljungström och Lily Allens fräcka "Fuck you". Men jag litar på Göteborg. Jag har rätt länge litat på Göteborg. Det är en pålitlig stad. Den springer inte iväg och gömmer sig. Och just nu, när jag bestämt mig för att lyssna in mig på de klara artisterna, ligger kanske poppiga Stockholmsbandet [ingenting]varmast om hjärtat. Rak, hjärtskärande pop helt enkelt, med just såna där vardagsfilosofiska texter som förklarar och förundrar.

Fan vad kul det ska bli helt enkelt. Pop.

måndag 10 augusti 2009

Först en fest på en kulle vid en sjö, sen en tidig resa till Oslo i ett osedvanligt glatt humör med guttarna på garage och sen Antony and the johnsons


Att kunna promenera till en sjö och dricka lite pilsner en fredagkväll med mina vänner är inget jag minns att jag någonsin gjort. Förrän i fredags. Norrmännen hade bjudit in oss, och vi kom, med musik och glatt lynne. Sen slutade kvällen mycket märkligt och det var väl någon slags mening med det.

Man kan vibrera på en högre frekvens. Låta stelbentheten försvinna på en sekund och omfamna världen. Det är lite av Oslos grej. Vi inleder alltid någon slags dans, fysisk eller mental, när vi närmar oss slottet och ser Karl Johan lysa upp natten framför oss. Vi studsar in på rockpubar och tar onda fotografier av varandra i lyktornas ljus. Vi håller ihop. De fem estradörerna. Vi är för första gången så lika varandra att vi inser det värdefulla i att verkligen hålla ihop i lördagsnattens berusande teater. Allt blir väl ungefär så händelserikt och balanserat det kan bli och när jag cirka ett dygn senare efter Antony and the Johnsons-konserten vandrar genom en ljummen natt i Grynerlokka känner jag hur elden sakta blir till aska just innanför min hud. Jag ömsar mitt skinn. Låter söndagen komma lite senare.


your love got me looking so crazy right now

fredag 7 augusti 2009

Det är ert sätt att hitta rätt som leder mig till mig

Solen skiner. Jag sitter själv på jobbet. Sista dagen, sen børjar jag på ett annat, mycket større lager i Kløfta. Norge är ett vackert land. Bekymmersløst på något vis. Ska nog till Oslo i kväll. Det är en konstig men trevlig stad. Det finns nästan ingen stress där. Allt bara flyter. Man kan gøra lite som man vill. Det är inte som Stockholm. Man behøver aldrig dra in magen, sträcka på sig, kamma bak håret och säga: "Jaså, kubb i Tantolunden, jag brukar ta med mig Millan till Berzeli park på søndagarna. Lite pastrami och chardonnay. Det e helt underbart.". En del människor pratar så sjukt mycket om då och sen att jag undrar om de någonsin är nu. Før då pratade de førmodligen också om då, eller om sen, vilket kanske är nu...
Nä, i Oslo åker man trikk och spelar fotboll på gatorna bakom slottet, hoppar hoppsa-steg nerfør Karl Johan och dansar framfør trubadurerna.

Jag bor på landet nu. Alltså inte bara långt utanfør Oslo, utan även utanfør lilla Jessheim. I ett hus med en trædgård. Visserligen totalt vildvuxen sedan år tillbaka men ändå. Det är rätt skønt. Men märkligt. Det är alltid någon hemma och man blir tajt med folk utan att vara ihop med dom. Osvenskt. Eller jag vet inte. Man ser bergen från vårt fønster. Jag kallar dem bergen, men det är väl snarare en vidsträckt ås som ligger omkring en halvmil bort. Det är jäkligt snyggt, men gør sig inte på bild. Allt krymper på bild.

Jag hittade en sån där text, skriven rakt av, ur vilken jag gillade brottsstycken. Särskilt min avslutning "det ær ert sätt att hitta rätt som leder mig till mig". Jag är ingen ensamvarg. Det är bland andra man blir någon. Livsfilosofiska funderingar har en tendens att vilja ta allt mer plats i mitt liv. Kanske är det ølen eller kylan eller kanske är det brist på något annat som gør det. Vad ville min text säga? Den handlade om en raggarfest. Om att åka ut på landet och lyssna på ett bra cover-band och dricka kall øl før tjugo spänn. Klart att sånt gør folk lyckliga. Vilket framgångsrecpept.