Jag inbillar mig verkligen att det är söndag i mitt hjärta

Det är som att en sträng brister i mig. En sträng brister i mig och åstadkommer en musik som ingen förstår. En dyster, lågmäld undergångsmusik som jag ibland tvingar mig till att försöka förklara. För det blir söndag och de andra befinner sig i ett mysigt tillstånd där de känner tillit till sig själva och samlas i en hörnsoffa axel mot axel, höft mot lår. Jag vill inte vara kvar. Ej heller vill jag gå. Det är en sträng som brister i mig. Hur kan man landa så lågt när man flygit så högt. Det finns så mycket att berätta. Men det finns för många fel sätt för orden att komma ut.

Jag sätter på fleet foxes på Spotify bara för att jag litar på att den som gjort Arvika-festivalens hemsida hade rätt när den sa att de var något alldeles extra. Det är körsång och a capella. Myspop och lekfull lätt pretantiös stämsång. Det passar mig just nu. Jag sitter själv i den 20-gradiga fuktiga natten efter att ha däckat från ett dagspass på det lilla lagret. Fukten vet inga gränser. Jag längtade efter sommar. Jag fick den. Nu är den som ett slag i magen med sin fukt och med den ständigt eftersvettande bränna jag lyckats få på min rygg. Straffet för att jag inte sa åt någon att smörja in min rygg. Men axlarna klarade jag. Har en märklig bränna som verkligen bevisar att solfaktor 15 fungerar. Ett flammigt blekare parti på baksidan av mitt axelparti vittnar om detta.

Norge är något helt annat. Det är spännande med ett nytt land. Det är märkligt med ett nytt land där man kan skaffa så många svenska vänner i samma situation. Det är som ett kristet ungdomsläger med inriktining på ekonomi och alkohol. Ja, alltså, betydligt mycket mer alkohol än på ett kristet ungdomsläger.

Det är till min flickvän, hon är 1 och 60

Jag har ingen flickvän. Om jag hade det, önskar jag att hon var allt mellan en och sextio och en och åttioåtta.

Häromdagen extraknäckte jag med att ragga. För 120 norska kronor i timmen gick jag runt i ett köpcentra utanför Lilleström och låtsades att jag funderade på att köpa en lång klänning till min korta flickvän som fyllde 24. Jag låtsades att min mamma skulle få en LP-spelare i 60-årspresent. Och jag intalade en expedit att min morbror som spelar golf gillar ljusblå pikétröjor. Åtta timmar senare erkände jag för mig själv: Det här är det bästa jobb jag haft. Jag får betalt för att fråga saker till snygga tjejer. Jag fick den snyggaste tjejen av dem alla, hon på Narvesenkiosken på bottenplanet, att skratta högt när jag frågade om hon kunde tipsa om det bästa tuggumit när man ska gå på dejt.

För övrigt är Norge fantastiskt vackert. Ett böljande slättlandskap inramat av trädbeklädda kullar som för tankarna till Dalarna. Det finns massa jobb. Norskorna pratar vackert. Vi har en stor park och Coop forum runt hörnet. Det funkar. Det funkar absolut. Mitt jobb är ganska slappt. Jag kör runt en truck och plockar små ordrar till små kontors/emballage-grossister. Vi är två man som gör något som en person skulle klara utan större problem. Det är ett bra sommarjobb för 160 i timmen.

And to make different plans, and try not to make this sad

Daren sätter på walk of life den första kvällen och bjuder på en glassig drink hos Karlstads-grannarna. Till Dire straits sitter vi svennebananer som välbärgade polack-svenskar i ett hus med byggår 2008 och en gigantisk balkong och de förstår kanske inte min upphetsning över 47-tummaren, över sony buzz och sjön med kullen, över kvällssolen på den stora balkongen, över Coop forum som granne, över att det finns jobb runt hörnet som ger mig dubbelt så mkt betalt, över att jag inte är trött. Men jag förstår den. Jag förstår varför jag säger Yes, I am home, till Yeshome. Jag förstår mig mycket väl.

Det jag hoppas mest på nu är att eftermiddagen blir lite varmare och att jag klarar av morgondagen i köpcentrat.

Nu måste jag duscha.

Jag borde göra allt annat men ser på en EU-debatt

Det borde städas, ringas och packas och planeras, men jag fastnar framför en debatt på teve och det är precis som vanligt.

Junilistan har en gammal kuf som kan en massa men har lustgia åsikter och är väldigt anti.
Kristdemokraterna verkar helsvenska och helylle och försöker förföra med gammaldags frisyrer och metodik.
Moderaterna har en fräsch person som är vältalig och välklädd.
Folkpartiet försöker vara som moderaterna fast folkligare men talar för lite eller för mycket dialekt för att verka trovärdiga, eller har för konstig frisyr.
Vänsterpartiet föryngrar sig och försöker vara så välinformerade som möjligt och inte verka feministiska eller socialistiska.
Sossarna har Marita Ulvskog som är luttrad, ärlig och kunnig.
Centern gör en folkpartiet och skickar någon med invandrarbakgrund som pratar så perfekt svenska och ger intrycket av att kunna så mycket att man inte kan koncentrera sig på vad personen säger.
Miljöpartiet har den där coola tjejen som kan allt. Som skakar på huvudet och skrattar åt sina konkurrenter, som vill ta upp de stora frågorna. Miljöpartiet har den där tjejen som du vill ligga med, men du vet att det är hundratals åsikter som du måste få till rätt och samtidigt får du inte bara hålla med. Miljöpartiet har hon som har MVG i allt men hellre målar graffiti och röker camel utan filter än suger i sig av allmänhetens beröm.

Undrar vad jag ska rösta på?