Tappa tråden

Nu har jag helt tappat tråden. Vad gjorde jag, vad gör jag, vad borde jag göra?

Att publicera en tidning är svårare än jag trodde. Man vill ju äga. Det gör man inte. Som allt annat i västvärlden gäller det att hitta en jargong. Ett stickspår som funkar. Det gör jag inte. Jag hittar brister i allt. Något slags kreativ anda borde genomsyra vårt arbete. En vilja.

Var på en känd mackbar igår där dom frågar om allt. Förutom bröd, salt, peppar, rostat/icke så frågade personalen snällt om jag ville ha ost på mackan? Ost? Det är väl det grundläggande. Hade jag inte velat ha ost på min ostmacka hade jag väl sagt det själv. Hatar den här valfriheten. Lyckades få oliver och en sliskig sötsur dressing med löksmak bara för jag inte orkade koncentrera mig på alla nedrans val. Fattar hon inte att det var söndag? Jag är sliten, trött och vill snabbt få en macka i handen, annars hade jag inte varit här, på er amerikanska mackbar. Ångest. Sen sitter man där och petar bort sötsurkladdiga oliver och blir inte ens mätt av 45-kronorsmackan. Pizza är det enda rätta.

En ny sport är uppfunnen

När jag kliver in i klassrummet tar det emot med en duns när jag öppnar dörren. Kalle och Martin tittar med uppspelta och lyriska ögon på mig när jag krånglar mig in förbi nätet. De har byggt en arena av klassrummet. Bänkar och stolar fungerar som nät och de två ytorna på vardera sidan är poängområden. Taket gör bollen död, medan väggar och bokhyllor fungerar ungefär som dina medspelare i volleyboll. De ändrar riktning på bollen.

På whiteboardtavlan syns ett otal streck i tre kolumner, K, C och M. En liga har upprättats. I en sport som är en blandning av fotboll, pingis, tennis, volleyboll och pur idioti. Det sjukaste är att planhalvorna är helt olika till sin form. Den ena sidan är som en avlång rektangel med stort djup och utan några större hinder. Den andra är en mindre rektangel på bredden som är full av bråte, en bokhylla, en stor papperskorg och en påse med kläder. "Det jämnar ut sig" menar grabbarna och ser lyckligare ut än någonsin.

Jag tror man blir sån om man slutar med fotbollen för tidigt. Det är den där euforin som Doktorn, Redknapp och de andra i mitt fotbollsgäng får ut i en omgång "grisen" innan träningen. Den har killar som Kalle och Martin förtryckt. Men när den plötsligt spirar i takt med vårkänslorna är det tamejfan det vackraste som finns. Vilken spelglädje!

En boll av ståltråd och scotch bright

Hjälten.

I ren iver och pur uppfinnaranda finner Martin ett substitut till alla bollar som försvunnit för oss spelsugna journalister. Det vankas vår och det rycker lite i fötterna. Efter en snabb fråga om Kina-eleverna är i Kina pilar killen iväg till kinesernas klassrum och kliver en stund senare ut med ett triumferande leende. Han har funnit något som liknar en handboll gjord av ståltråd. Den ser inte mycket ut för världen, men den lilla tingedsten visar sig vara en perfekt jongleringsfotboll för de uttråkade eftermiddagarnas rekreationsstunder. Den susar ljudlöst omkring i korridoren och har ett härligt "sväv" i luften som ligger någonstans i det svåruppnåeliga registret mittemellan en ballong och en plastboll. Enda problemet är att bolluslingen inte syns. Mot det spräckliga ljusbruna golvet ser den närmast ut som en grå dimma i sin framfart. Vi löser det genom att klämma in en scotch bright i ståltrådsbollen. En perfekt lösning! Nu syns bollen och får lite mer stadga i luftfärderna! "Det" är inte långt borta men tyvärr avbryts euforin av grupp 1:s redigeringslektion. Back to reality.