Kungen, ny högernia i handbollslandslaget

-Va sa ru om min tös kronprinsessan?

Vi spelade ju ALLTID mot Ledley King

Blev sorgsen när jag insåg att rubriken "Vi spelade ALLTID mot Ledley King" skulle försvinna ur blogarkivet när jag skrev det här inlägget så jag skrev en snarlik rubrik.

Det är fortfarande för kallt men lite ljusare. Jag och Mats spekulerade idag om hur tröga men effektiva Lars Lagerbäck ska lösa att Markus Allbäck är skadad i den stundande bortamatchen mot Nordirland. Världens bästa anfallare gjorde världens snyggaste mål (En bicakleta från 14 meter, efter nedtagning på bröstet) i en Royal League-match häromdagen, och sen skadade han knät och blev opererad nån dag senare.

Slänger man in matchotränade Rosenberg(Som inte hållit måttet när han fått chansen tidigare) eller, ja vem finns det att tillgå? Prica(glöm det, han borde knappt ha lön), Berglund(Han är ju rätt snabb), Runström(Han är snygg, och får ligga), Kennedy B(Mer en offensiv mittfältstyp, men jag gillar tunnhårsfrisyrens trots), Selakovic(sitter inte han i finkan?), Carlsson(Han är bäst, men mittback i AIK, dream on Sweetpuddle).

Jag skulle kunna tänka mig den där centertanken som alla snackade om när han lirade i typ Portsmouth, Coleslaw och Coventry i engelska division 1. Mathias Svensson. Han är ful, stor och stark och bor i Borås. Jag tror det passar mot Nordirland, som är ett ett terrormisstänkt fotbollslag, med bleka, mörkrödbrunhåriga spelare som aldrig slutar springa.

Fan vad jag älskar fotboll. Det är världens bästa sport. Och bara Kolo Touré är så där biffig att man får lite komplex. Annars är man typ större och tyngre än dom bästa även fast man är smal. Kolla in Kalou, Robinho och Crouch. Man skulle äta upp dom i ett slagsmål.

Råkost och förbannad lögn

Jag har ont i magen
tror att det är råkostens fel
inte fiskpinnarnas

Det blir alltså 4-5-1. i framtiden ska jag ha en Karle IF-blogg.
Där kan jag skriva om matcher och uppställningar
referera Korrkas roliga citat, som:
"Jag väger för mycket. Häromdagen när jag skulle knyta min dotters skor så var jag tvungen att ta pauser emellanåt för att jag blev så andfådd av att hänga ner över min egen mage."

Montaigne och Seneca

Det tog mig ett bra tag innan jag förstod att filosofi på många sätt är: The shit. Grejen. Jag har länge och ofta velat tro att det är så, men förmodligen fått för mycket Platon och för lite Seneca. Den där Sofies värld som nån norrman skrev var ju såååå bra enligt alla, men jag kom bara till typ 250 och sen tröttnade jag på den där lillgamla Sofie och alla brydderier om drömvärldar och annat skit. Jag ville nog ha något om verkligheten. Om att bli dumpad och ledsen och glad och allt annat som hände vid busstationer och trappor upp för berg i små städer.

"Vi måste förlika oss med tillvarons nödvändiga ofullkomlighet" skriver Seneca och jag kan inte låta bli att tycka att det är bland det mest intelligenta som skrivits.

Jag tror ändå på att gilla läget

Lite synd att den där låten med Tomas Ledin ska handla om det ämnet, men det är ändå lite så. Kanske börjar jag bli vuxen, men det bästa man kan göra av situationen känns ändå som att det är att göra det bästa av situationen i typ alla lägen. När något är sorgligt kan man gråta, när något är trist kan man skratta, när något är bra kan man skratta, när något är över kan man skratta. Men jag förstår om folk har svårt för att skratta, för tidens vanligaste skratt på våra breddgrader tycks vara ett hånskratt, ett ironi-skratt och jag kan sakna det där varma typ kärleks-skrattet som jag faktiskt tror på. Det där att den finaste stunden kan upplevas med den största fienden när man släpper alla ord, ligger ner och ser upp på den blå himlen och kastar en boll mellan varandra. Ett inre skratt. Eller kanske ett (fan vad djup jag är ibland) tillbakablickande glädje-skratt, att man kan minnas, oj, vad fin han var då, och vilka pliriga ögon, och vilken härlig tid vi var i, och vilken ynnest att få uppleva det. Det skrattet. Ett jävlar
-vadkulfamiljenkekarainenhadepåjulaftonskrattet
-vilkenurladdningskrattet.

Jag har blivit vuxen har jag märkt. En rätt bra vuxen. Och fuck it: Jag gillar det.

Ikväll ska jag lyssna på Melodifestivalen på radio och dricka lite vin. Det finns ingen TV här. Och jag gick en lång promenad längs vattnet mellan Malmö och Lomma. Det blåste, men inte vid havet. Häftigt.

färs och frosta och itchebai

I Lund finns det en bank som heter Färs & Frosta! Det är fullkomligt briljant! En bank kan inte ha ett mer logiskt namn. Tänk ynnesten om handelsbanken i Motala hette Pålle & Planka, eller Pasta & Persilja, eller kanske snarare Stuvning & Svettas! Hela stan skulle få ett uppsving!

Vi var på Saluhallen också och köpte Maxidomen och Itchebai. Finfina ostar. Skolan här är fin. Anrik sägs det. Här finns lantmästare som alltid går i jeans och svart kavaj. Fascinerande. Som på den gamla goda tiden. Eller i Hesses mästerverk Glaspärlespelet.

Praktiken är klar! Inte bara i praktiken. Det är klappat och klart! Så min kraft ansträngning igår gav resultat. Stort tack till Emelie också, för den magnifika hjälp hon bistod med. Med det sagt så säger jag bara: praktiklön & perestrojka!

Gröna ungdomar och rödhåriga semisthlm:are

Jag och David var på grön ungdomsmöte igår. Alttså miljöpartiets ungdomsgrupp. David hade fått ett mail och vi såg framför oss ett podie och minst 20 personer och att vi skulle smyga in längst bak och diskret följa en föreläsning. Så var det inte. Vi fick plats intill språkrören och sen satt 4-5 stycken tysta killar runt omkring och såg endera ut som unga Peter Erikssonar eller civilingenjörer. Men språkrören var trevliga och Lillemets var en talare av rang. Hon och unge Oscar sitter i kommunfullmäktige så nu har vi ett finger med i kommunalpolitiken.

Vi blev uppmärksammade och utfrågade men det var trevligt och vi drack te ur Miljöpartiet-muggar som det stod "flergångsmugg" på och språkrören visste ALLT och man ville dricka vin och prata miljöpolitik med dom, eller särskilt den ena kanske, tjejen. Den rödhåriga stockholmaren. Alttså: Bara prata, prata, prata. Hon bet på naglarna och skrev D-uppsats och hade svarta strumpbyxor och kjol. Hon läspade. Hon kommer förmodligen sitta i riksdagen och vara feministisk.

Det bor en liten vägmästare i oss alla

Vägmästare Göran Johansson har ett helt crew av superhjältar. Bönderna som hivar bort snön i stan är nyktra hela vintern och brer mackor varje kväll ifall det skulle bli till att ge sig ut och rädda stadsborna från laviner. Telefonen ligger och väntar på ett samtal från vägmästaren och då vet man vad som gäller. På med flanell och galoscher, och ut på vätterslätten, skopan ska trissas på och sen dunkar man diesel och borstar rent hela området. Det sägs att Per-Anders som har område 4 rensade 10 000 kvadratmeter på 54 minuter 1995. Det skulle i så fall vara amatörvärldsrekord och man planerar att göra en staty av honom på Verkstadstorget.

Min intervju blev nog, när man tänker efter, för lång. Men de var ju så goa, gatuingenjören ocg vägmästaren. Vilka fadersfigurer. Tidlösa.

Vi har bara varandra

Det kändes rätt att lätta upp med ett gäng bilder från Di Levas konsert i oktober 2006, bara ett hundratal meter från min bostad. Han har alltså nästan varit i mitt lilla kök.

Socialkontoret, generellt

Jag och Kalle är skjutjärnsjournalister. Vi går till botten med det mesta som gäller Motalas kommunala politik. Jag ska snacka med en gatuingenjör, och med lite tur får jag med några talminus från en vägmästare. Det handlar om snöröjning. Min kompanjon Kalle Bukowski kan det där med siffror, va, och har fått in en fot på socialkontoret. Det sägs enligt statistiken att det finns 23 hemlösa i Motala, men fru Carlsvärd på kontoret dementerar det hela, och tycker vi är avskyvärda. Det är ett steg i rätt riktning.

Ibland äter jag macka så fort att jag får ont i halsen. Eller så är jag förkyld. Typiskt, jag som just fått för mig att jag inte varit fysiskt sjuk på fyra år.

Jag klarar inte av folkpartiet

Jag är ledsen, men jag klarar det inte längre. Jag klarar inte av folkpartiet. De har hittat mig på nätet och nu trakasserar dom mig dagligen och kallar mig kontraproduktiv feminist, och en massa annat som jag inte ens vill ta upp.

De vill ge betyg till knattar, asfaltera trädgårdsföreningen och göra konstiga undersökningar på sextonåringar. Jag orkar inte. Jag vill fly landet.

Det blir varmt i mitt huvud, jag blir arg och behöver stöd. Jag ber om ursäkt att jag drar hela folkpartiet över en kam men jag har så dåliga erfarenheter. Några från folkpartiet tog mig med våld och slog ner mig på öppen gata, dom sa åt Håkan Mild att skjuta första straffen i VM-94 och dom väcker mig mitt i natten och säljer telefonabonemang. Det har gått för långt. Det är inte kul längre fp. Inte kul.

ineffektivitet, KILLEN och den lilla bollen

Jag älskar och har alltid älskat bollar. Det är nåt visst med det där. Inget man sticker under stol med. Bollar i alla dess former. Små och stora. Studsande och slappa. Ifall man inte har en boll kan man ta en flaska. I fredags satt vi vid sofforna i biblioteket och kastade en flaska i en fåtölj i säkert närmare en halvtimme. Målet var att få den att stå i fåtöljen. Jag lyckades tre gånger.

Annars brukar jag och Kalle stå och jongla till varann i klassrummet med en liten boll jag hittade nere i teaterlokalen. Den börjar bli sliten. Vi spelar så ofta vi kan. Ibland gömmer Maria bollen. Då blir vi ledsna och vet inte vart vi ska ta vägen. Det är ett gissel. Jag är lite oroad över att det roligaste i skolan är att sparka på en liten boll. Att jag fortfarande är så besatt av det och inte har någon framtid med det. Får inga pengar. Jag skiter i det i och för sig, men det är ju det roligaste. Varför? Det är så konkret. INGET är mer konkret för mig än fotboll. Det är bara jag och bollen. Vi och bollen. Det är en känsla av att vara vinnare i ett liv man vet att man redan har förlorat.

Att se en VM-match är som att gå på vatten. Från sommarens VM minns jag faktiskt bäst första halvleken matchen mellan Mexiko och Iran. Jag har alltid gillat Iran, och i den här halvleken bjöd dom på den mest färgsprakande fotboll jag sett. Deras försvarare var orubbliga, mittfältarna var trollkarlar och deras anfallare gjorde Henke Larsson-löpningar hela tiden. När den tunnhårige mittbacken Golmohammadi gjorde 1-1 efter en tilltrasslad situation i straffområdet satt jag med glädjetårar i soffan.

Jag mindes också en av de vackraste scener jag någonsin bevittnat. Det var i VM -98, när Iran mötte USA i gruppspelet. När det var dags för lagfoto innan matchen kom spelarna överens om att ta en gemensam lagbild. De två rivaliserande nationernas match var uppsnackad, och det var en högriskmatch, men spelarna överdrev det hela, hjälpte varandra upp efter fällningar, log och skrattade som om det var en ångestfri klassåterträff. I slutskedet av matchen sprang den vindsnabbe Mehdi Mahdavikia över halva planen med bollen och besegrade supermakten med en klinisk avslutning. Amerikanerna visade sportsmanship och tackade för god match och en av historiens mest klassiska fältslag var avklarat. Ingen hade dött och ett fattigt förtryckt land hade fått upprättelse. Jag ska fan göra en film om det.

Mackie niven, öppnar konton

Kan inte låta bli att tycka att killen med finsk brytning var bäst på teaterkursens pjäs. Han berörde på nåt vis. Och kroppsspråket ägde. Jag kan det det där. Det handlar inte om att träffa varenda ton. Det handlar om att beröra. Nog för att hon som sjöng bäst skulle kunna vikariera i typ Kristina från Duvemåla, men nån Mackie niven blir hon aldrig. Hela Finland bombade mig med sitt vemod när lillkillen öppnade sitt hjärta och jonglerade med hatt och händer. Det är bara Jan Jönsson som knäckt lika vasst tidigare. Jag älskar när folk slår underifrån. Som den där långhårige slusken som stal kastruller och talade i kluvna tungor hos den ofattbart söta jazz-tjejen, och sen klev in på scenen i "Vem är rädd" -pjäsen och var Romeo-Di Caprio helt plötsligt. En musketör. Sen tog han skolans sötaste tjej som iochförsighatarhåkanhellströmmenhonserbästut, och det är så vackert. Vilka killar. Snart är väl han som alltid spelar kypare president, och gött-mos-killen med Chaplin-gångstil sjunger sopran på Operan. Touché.

Varför känns östgötska så ointelligent?

Ett annat bekymmer: Jag vill ju kliva in som defensiv innermitt ihop med Matte nu när vi spelar 4-5-1, men vi har ju brist på innerbackar och mitt defensiva huvudspel är överlägset bäst i laget, så hur ska jag göra? Nöta kondition in absurdum, eller fejka dålig spänst och gå bort mig i positionsspelet?

-Det måste va all syra du tar.

En kille i min klass är grym på oneliners. Han ÄR sista rutan i en Rocky-stripp. Han säger saker som är klockrena och kortfattade som nyhetsjournalistiksrubriker, fast roliga, och han rör inte en min. Han vill inte röra en min. Han har ingen aning själv om exakt hur rolig han är. Han vet att han ÄGER men han vet inte att jag skulle kunna skratta i en timme i streck åt bara en enstaka mening han säger. Han har en flickvän som han bor hos. Hon är inte lika kul. Om han inte hade haft det, hade vi kanske hängt i hans sunkiga lägenhet och druckit en och annan folköl och spelat irlänsk musik av ett band som ser ut som troll. Men det gör vi ju inte. Det skulle heller inte funka. Han skulle säga femtio ord och jag skulle skratta i åtta timmar och få hjärtinfarkt. Det rockar inte i längden. Jag väljer att försöka hålla tillbaka mitt kiknande skratt när han berättar att kvart i fem ekot görs av männsikor som är så gamla att dom håller på och kammar spindelväv av sig själva (Det är inte vad han säger, det är hur han säger det, jag kan inte förklara med ord) eller när han förklarar att killen som hör vargar yla på kvällen gör det på grund av all syra han tar. Killen jag berättar om är KILLEN. Det kan verka homoerotisk men ingen tjej kan bli KILLEN. Killen är en samtida fadersgestalt. En tidlös figur. En verklighetens Rocky. Inte Balboa, utan den där seriehunden ni vet av Kellerman.

Det är lättare att kolla på Eddie Izzard. Då får man skratta.

Jag är i Dalarna. Nära Spendrups.

Vi spelade ALLTID mot Ledley King

Jag har en drös med citat som jag alltid vill skriva som title här, men jag glömmer så fort bort. Saker som Kalle eller Martin har sagt, eller sluga finurliga meningar som poppat upp i mitt eget huvud. Jag inbillar mig att rubriken är ALLT. Hur som helst så minns jag alltid det citatet. Jag tror det var Ashley Cole som sa det i en fotbollstidning jag har. Eller var det John Terry. Jag vet inte. Ett av lagen hette Pumas i alla fall.

Valdemarsvik. Jag har hittat en grej att småretas över. Att åka till Valdemarsvik på helgerna är inget att prata högt om. Det ligger så avsides man kan komma. Runt 7 mil till Norrköping och närmaste andra stora stad ligger 8 mil söderut och är...padampampam... Västervik! En bruksort med cirka 20 000 invånare och frisk luft som största dragplåster. Följaktligen. Vill du retas: Valdemarsvik, eller Viken(Veijken), som det kallas, är din grej.

"Valdemarsviks kommun är belägen i sydöstra delen av Östergötland. Centralorten heter Valdemarsvik. Övriga tätorter i kommunen är Ringarum, Gusum, Gryt och Skeppsgården."